Snabba Cash behövs när man handlar upp hela biokiosken

Såg ju Joel Kinnaman i onsdags. Ja, Snabba Cash alltså. Sjukt bra, sjukt snygg, sjukt extasifierande. Ja, Kinnaman alltså.

Filmen i sig däremot var inte någon fullpott faktiskt. Vet inte riktigt varför, för hur jag än vrider och vänder och dissikerar mitt resonemang så hittar jag inga direkta brister i filmen. Samtliga skådespelare var grymma och jag som är ett fan av "känslomässiga" filmer med mycket närbilder och känslor trivdes utmärkt. Dessutom lyste knivarna med sin frånvaro så jag vet inte riktigt vad jag tycker ska anmärkas på.

Kanske var det att förväntningarna var en aning upptrissade eftersom hela Sverige gått på om hur galet bra den är? Eller det faktum att det krävdes en sjujäkla film för att jag inte skulle känna mig som en svikare som valde bio- och restaurangmys framför en hockeymatch? Eller var det att vårt berg av biogodis gjorde oss en aning illamående lagom till Joel dök upp i rutan?

Äsch, vet inte. Tänker mest som så att filmens absoluta behållning var Dragomir Mrsic som spelade torpeden Mrado. Han och hans dotter gav verkligen en extra dimension till historien och gjorde mig sugen på att läsa boken. Lite kul tycker jag att skådespelaren är självlärd. Han har visst varit en liten buse tidigare med väpnat rån på sin lista. Ett väldigt fiffigt sätt att göra karriär på, tycker jag.

---

Förlust i går, igen. Min halv sju på lördagsmorgonen-diskning gav ingen effekt alls och i morgon är det nog dags att inviga OS-trosorna för i år faktiskt. Hemmamatch och jag är riktigt sugen på att åka upp. Men jag ska stanna hemma istället och se fortsättningen på Arnes fina intervju med Kung Forsberg.



Ska det vara så ska det vara, tror jag vi resonerade. En stor popcorn, en sourcream chips (som senare blev en till innan bion började!), två stora godispåsar, varsin dricka och så min obligatoriska rem.

Nu: Plugga webbredaktionellt arbete tills ögonen blöder och jag kreverar. Mums!


Världens underbaraste poppare

Vissa tycks inte riktigt begripa att min musiksmak är tämligen bred. Vissa tror att jag bara lyssnar på "gubbrock" och försöker få detta till något negativt. Vissa fick en totalchock när jag berättade att jag faktiskt gillade tre låtar av Broder Daniel.

Någon fick en chock när vissa är med i videon Shoreline:




Här ser ni Den Blonda Häxan som förstås nästlat sig med i bild. Från hennes glansdagar som poppare. Klicka på bilden för att se videon.

Efter att ha kommit med dagens musiktips vill jag också hissa och dissa lite TV:

Morran hissar: Bonde söker fru. Varför har jag inte sett det tidigare?
Morran dissar: Grey´s Anatomy. Nä nu räcker det! Först tog de Burke, sedan fick vi inte ha George kvar och nu kanske Izzie försvinner. Jävla skitserie som alltid förstår. Det tog mig och Den blonda Häxan flera timmar för att sansa oss efter att ha sett Alex Karev i tårar.

Nu: Hockey! Sedan: Analysera BBC News och skriva hemtenta/PM.



Alla människor på rad

Hockey är inte direkt det roligaste som finns just nu. När jag hellre plockar fram kurslitteraturen än att följa MODO, då är det illa. Så nu har jag bestämt att den här bloggen ska vila fram till dess att MODO börjar vinna. Så här kommer sista inlägget för en tid framöver (förhoppningsvis så kort som möjligt).

I onsdags var det ju förutom min och Mats Sundins stora dag också säsongsstart för Grey´s Anatomy. Men mycket gladare över det blev jag ju inte. Till skillnad mot Fröken Bitter så är jag inget jättefan av George, men med tanke på att man hade bilden av honom iklädd militäruniform som färskaste minne så var det ju ganska många tummar man höll för att han skulle överleva. Men, förstås, tumverksamheten svek som vanligt.

Jag tycker det är skamligt att man ska kunna hoppa av en TV-serie om man hoppat på tåget, så att säga. Att George O´Malley dör till förmån för att skådespelaren ska göra annat, nä det tycker jag inte är okej. Vi vill ha vår Geroge tillbaka! Det är i sådana här lägen som jag tycker staten ska gå in och styra upp, så det blir ordning och reda.

Men efter att ha gett det lite tid så är jag och Den blonda Häxan minsann inte bittra. Vi ser något gott i detta, för nu blir det ju förhoppningsvis mer tid i rutan för Dr Karev, och det är ju det viktigaste.

---

För en gångs skull röstade svenska folket rätt. Eddie till Idol-final, tjoho! Även om det satt hårt inne, och jag hade allvarliga problem med att försöka äta upp min hand innan Herr Jihde till sist utropade Eddie som finaldeltagare. Mer hur folk kan rösta Camilla vidare istället för Jon, det förstår jag inte. Men jag brukar i och för sig aldrig ha särskilt stor förståelse för andra så det är kanske ingen konstighet.

Dagens musiktips: Miljonär - Jumper



Morr som hatar hemskheter

Egentligen gillar jag inte att erkänna att jag är en fegis, men ärligt talat så är jag inte bara rädd för knivar och blod. Jag är också rädd för hängning och strypning och jag är heller inget direkt fan av diverse andra hemskheter.

Män som hatar kvinnor, usch.

Filmen var en tiopoängare, och gud vad jag ser fram emot efterföljarna. Men jag och Fröken Bitter har bestämt att det inte är lämpligt för mig att se dessa på bio om jag vill slippa att bli portad. Inte heller är det särskilt smart att ha djur i närheten som kan få men av höga och plötsliga ljud i form av hjärtskärande skrik. Men fruktsallad, vaniljvisp och daim till, det tror jag är bra.

Tio poäng blir det också till bitterdamen för den här helgen. Bra kämpat, lagat, uppassat, cyklat, ridet, tänkt!


Tre saker jag gärna hade varit kvinnan bakom

Eller ja, saker och saker och bakom och bakom. Framför, under, över eller vad som helst.

1. Kung Forsberg
2. Hjulet
3. Spotify

Punkt nummer ett har vi ju redan avhandlat tillräckligt många gånger för att ni nog förstår grejen och punkt nummer två är även det en sådan grej som man nog skulle känna sig en aning stolt över att ha upptäckt. Men Spotify, det här något nytt. I alla fall för mig. Tack Herr Trötter för att du är så tekniskt begåvad och tack till mig själv för att jag inte är helt obegåvad.

Spotify är en dröm och förenklar mitt skolarbete till tusen. Saker blir gjorda och jag mår bra. Nästan att jämföra med Kung Forsberg. Här är ett axplock av min spelningslista:

The Beach Boys - God Only Knows
Thin Lizzy -  Jailbreak
Carolina Liar - I´m Not Over
Roy Orbison - Unchained Melody
The Kinks - Lola
The Verve - Catching The Butterfly
Coldplay - Lost
Duffy - Mercy
Black Sabbath - War Pigs
Johnny Cash - A Boy Named Sue
Abba - The Name Of The Game
Chuck Berry - Memphis Tennessee
Alanis Morissette - Thank U
Simon & Garfunkel - Mrs. Robinson
Dolly Parton - Jolene
Queen - Some Day, One Day
John Denver - Leaving on A Jet plane
Jimi Hendrix - Like A Rolling Stone
Bob Dylan - It´s All Over Now, Baby Blue
Suzanne Vega - Luka
Bonnie Tyler - It´s A Heartache

Vad säger du nu då Murke? Här finns det lite allt möjligt med den enda gemensamma nämnaren att allt är bra musik. Jag är inte enkelspårig.

Ni som också är lyckligt lottade och har Spotify kan (kanske) kolla in min spelningslista på Spotify genom att klicka på bilden. Vi får se om det funkar. Gör det inte det så¨beror det helt enkelt på att saker aldrig blir som jag vill.





Nu ska jag lyssna på Little Lies med Fleetwood Mac och lite Soldier Blue som uppladdning för att avsluta kvällen med att se Satangkais avslut i Macahan.



Enda grejen vi har gemensamt

Jag och Murke tycket, som bekant, olika om det mesta här i världen. Hockey, världsproblem, män, hästar, sprit, musik, film, hår, politik, estetik och ja... allt.

Men en sak har vi gemensamt. Vi tycker båda två att den här scenen ur avsnittet "Hillary"  i How The West Was Won - Familjen Macahan, är en av de absolut bästa som någonsin gjorts.



        

         

          



Jag ber om ursäkt för den makalöst vedervärdiga kvalitén, brist på bilder så man får ett vettigt sammanhang och diverse annat som kan vara bra att lämna en brasklapp om - men; använd fantasin och förställ er det hela. Visst är det bra?

Man vet liksom inte riktigt vart man ska ta vägen.


Recept på världsfred

Jag kom aldrig iväg till stan. Istället blev det glass och musik. Jag hade tänkt att lyssna på Thin Lizzy, men istället fastnade jag framför You´re The Voice med John Farnham, vilket får bli dagens musiktips.



Men annars så undrar jag lite över vad man tagit till för metoder för att försöka råda bot på allt krig och elände här i världen? Har det gjorts försök med att lösa världens alla problem och krig genom att folk börjar lyssna mer på Thin Lizzy? Om inte så tycker jag att det kunde vara ett ytterst bra försök. Det, och att införa Macahan en gång om dagen för samtliga invånare i världen. Då skulle det bli ordning och reda.


Let's go home, Debbie

The Searchers, en av mina absoluta favoritfilmer. John Wayne i huvudrollen som den eminente Ethan Edwards. Första gången jag såg mästerverket så kunde jag inte sova för jag var så rädd för Comachehövdingen Scar. Men det spelade ingen roll. Filmen fastnade direkt och jag kan inte räkna de gånger jag sett den. Utan tvekan är det en film man måste ha sett innan man dör.

The Searchers




Jag är inne i en riktig westernperiod nu igen, men tyvärr så hittar jag inget klipp från The Pony Soldier som är en annan av mina favoritfilmer. Skandal.



Den saftigaste skinka man kan tänka sig o till de lägsta priset

Gud vad jag saknar Rederiet!








Klicka på bilderna för att se Uno i mästartagen.


---

Jag hade hoppats att Canal plus skulle visa Colorado-Dead Wings inatt, men nej då. Å andra sidan borde jag sova så det kanske är lika bra att sluta vara bitter över det.

Imorgon har vi grupparbete igen och det blir en heldag med föreläsning och idéskissande till en reklakampanj. Synd att jag känner mig allt annat än slugt kreativ. Men det kanske hinner ändra sig under natten.


Soldier Blue

Häromdagen såg jag westernfilmen Soldier Blue som handlar om massakern vid Sand Creek där cirka 400 Cheyenner och Arapaho torterades och mördades . En film som jag länge velat se men som det inte blivit av. Westernfilm betyder ju i sig att förväntningarna var höga och när filmen sedan drog igång med låten här nedan så blev de skyhöga. Helt galet skön låt!

Men. Filmen blev inte den där extasstunden jag hade räknat med. Kanske var det mina tokhöga förväntningar, kanske var det min mesighet över knivar och blod eller rollkaraktärer som kändes lite för hurtiga och att mittdelen av filmen kändes för humoristisk och att filmen serverades utan att man fick reflektera och tänka själv? Jag vet inte, antaglligen en kombination. Men massakerscenen var nog det som blev för mycket. Scenen i sig är ju filmens grej och klimax men det blev lite för starkt att se. Inte ens mitt stenhjärta höll sig i schack då.

Jag vill inte rekommendera den om du är ute efter en barnfilm, en romantisk komedi-och-tjejsnack-äta-godis-film eller en vi-ser-på-film-och-sedan-sexar-vi-film eller liknande. Däremot kan jag rekommendera den till någon som har tänkt mörda någon. Då har du mycket inspiration att hämta härifrån. Så hemsk är den. Jag kan också rekommendera den om du vill se en westernfilm som berättar vad du ska tänka istället för att låta dig fundera själv samt  visar grymhet som den var, och inte bara den vackra romantiserade westernmoralen som skriker om stolthet, ära, vördnad, respekt och viskar Oscar Wildes visdomsord A true friend stabs you in the front.

Men oavsett vilket, lyssna på låten. Det blir inte så mycket bättre än så här.

Soldier Blue - Buffy Saint-Marie



En film jag däremot vill rekommendera, oavsett tillfälle, är Pippi Långstrump på de sju haven. Följ upp med valfritt Macahan-avsnitt för en de luxe trevlig filmstund.

Nu blir det Gossip Girl, plugga, Sanningens Ögonblick, Wallander, plugga, Colorado-Vancouver och plugga.


En snabb titt i spegeln och jag behöver inte vara ledsen längre

  "I suppose I do get sad, but not for too long. I just look in the mirror and go, 'What a fucking good-looking fuck you are.' And then I brighten up."

"I'm Liam Gallagher and I'm in Oasis. The whole world is jealous of me. It should be."

"Sometimes when I look in the mirrior, it's fuckin' good lookin' back"

"Being me is the best fucking gig in the world"


28 januari blir det förhoppningsvis Oasis i Globen med Den Blonda Häxan! Lyckorus redan nu!

Förutom all gubbrock jag lyssnar på så är jag ju också ett fan av bland annat britpop. Där är det förstås Oasis och The Verve som är de stora favoriterna, men här är några andra riktigt bra.


Pigeon detectives - Everybody Wants Me



Pigeon detectives - Take Her Back
Pigeon detectives - This is An Emergency

Suede - Beautiful Ones
Suede - Trash

Kasier Chiefs - Ruby
Kaiser Chiefs - Never Miss A Beat

Sedan har väl ingen missat att jag börjat tokgilla det svenska, skapligt nya (!) bandet Johnossi? Även en insnöad Morra kan hitta guldkorn utanför det gamla vanliga.


Om jag blir miljonär på lotteri ska jag köpa plastikkirurgi

Idag har det inte varit min dag, på något vis.

Till att börja med så trodde jag, helt ärligt, att jag skulle dö av migrän. Detta var i klass med den gången jag hade stroke eller när jag fick en infektion i foten när det var skolavslutning och jag var tvungen ta blodprov. Eller den gången Kung Forsbergs mjälte sprack och jag kände samma smärta fast i hjärtat. Det var alltså riktigt illa. Dessutom innebar det att jag inte orkade ta mig till universitetet och lämna in en uppgift innan deadline, så då har jag haft ångest över det hela dagen.

När jag äntligen mådde lite mindre förjävla dåligt gick jag och handlade. Det gick smärtfritt till dess att jag var nästan hemma och kassen gick i sönder just när jag gick över järnvägen. Sjukt konstigt att jag inte hade köpt ägg som krossades, eller att jag inte blev överkörd av ett tåg.

Men, kvällens avsnitt av Grey´s Anatomy var ju tänkt att muntra upp mig så jag satte stor tilltro till det hela dagen. Med stor förväntan slog jag på tv:n, och upptäckte att Kanal 5 inte fungerade. Jag räknade till tio, men raseriutbrottet kom ändå. Som vanligt hjälpte det dock att bli förbannad. För ett tu, tre så fungerade det och jag var ofattbart glad. Sedan att Kanal 5 hade tekniska problem så man missade en del får jag väl stå ut med tills på söndag när reprisen kommer.

Så nu jävlar. Imorgon (idag?) ska det minsann bli min dag!

Nu ska jag lyssna på Jumper! För några år sedan försökte Fröken Bitter få i mig vetskapen om deras storhet men jag fnyste bara åt henne och tyckte det var dagismusik. Men nu har jag kärat ner mig och därför går Miljonär just nu på repeat.

Jumper - Miljonär




Oh babe I hate to go

Länge sedan jag körde med ett musiktips nu. Det här är en av de bästa artisterna som någonsin satt sin fot på den här jorden och detta är hans bästa låt (i hård konkurrens dock). Det är nu elva år och två dagar sedan han dog i flygolyckan.

John Denver - Leaving on a Jet Plain




All my bags are packed I'm ready to go
I'm standing here outside your door
I hate to wake you up to say goodbye.
But the dawn is breaking it's early morning
The taxi is waiting, he is blowing his horn
Already I'm so lonesome, I could cry

So kiss me and smile for me
Tell me that you wait for meHold me like you never let me go

I'm leaving on a jetplane,I don't know when I'll be back again
Oh babe I hate to go

There is so many times I've let you down
So many times I've played around
I tell you now they don't mean a thing.
Every place I go I think of you
Every song I sing I sing for you.
When I come back I wear your wedding-ring


So kiss me and smile for me
Tell me that you wait for meHold me like you never let me go

I'm leaving on a jetplane,I don't know when I'll be back again
Oh babe I hate to go


Now the time has come to leave you
One more time let me kiss you
Close your eyes, and I'll be on my way
Dream about the days to comeI wont have to leave alone, and I wont have to say:


So kiss me and smile for me
Tell me that you wait for meHold me like you never let me go

I'm leaving on a jetplane,I don't know when I'll be back again.
I'm leaving on a jetplane,I don't know when I'll be back again.
I'm leaving on a jetplane,I don't know when I'll be back again.

Oh babe I hate to go.



Det är låten som ska föra tur med sig idag. Dags att ladda nu! Förutom hockeyn är det ju dessuutom Ugly Betty och Desperate Housewives. Fin kväll!


Första ponnyerna i mitt liv

Även om jag fyllt 21 så betyder ju inte det att jag vuxit ifrån barnfilmer som My Little Pony eller barn- och familjefilmer som Astrid Lindgren och Disney. Tvärtom!

Nu har jag hittat en massa underbara My Little pony-klipp på Youtube. Här är några av mina favoriter från när jag var liten.


Midnattsborgen




Flykten från Catrina, del 1

 


Flykten från Catrina, del 2

 


Flykten från Catrina, del 3




Sedan älskade jag den filmen med ett spöke, fåglar och allt vad det nu var. Fladdermusdalen var också en favorit, liksom den där svampgubben som hoppade omkring och sjöng om regnbågen.

Nåja, nu är det uppladdning inför hockeyn som gäller. Lyx de luxe!


Världens bästa mamma

När hon inte fixar det ena eller det andra, ställer upp i alla väder eller skämmer bort mig med skor, kläder eller vad det nu kan vara så fixar hon bästa tänkbara presenten:

Hela serien av Familjen Macahan/How The West Was Won!

Jag njuter varje sekund. Det är samtliga avsnitt, som i alla, allihop, allesammans, varenda en, hela konkarongen, hela rasket - rubbet! Säsong 1-3 i prima skick utan minsta lilla störning i bilden.

Äntligen kan jag se hela serien utan att få ögon- och hjärnflimmer av att se Luke och Frank Grayson bli sönderdelade till myrornas krig stup i kvarten. Lovely!





Ännu en höjdare

Magikerna och mästerkarlarna Filip och Fredrik har skapat ytterligare ett nytt kanonprogram. Jag hade skyhöga förväntningar på Vem kan slå Filip och Fredrik? och var nervös över att behöva bli besviken. Det blir ju lätt så när man väntat länge.

Men nej då.

Humor på hög nivå! Ingvar Oldsberg är lika magnifik även han och att man dessutom har med Niklas Holmgren ger ju full pott direkt. Nu behövs det ju knappt någon säsong av Grey´s, hemmafruarna eller Ugly Betty. Jag klarar mig på detta.


Ingen tvåa, tack



Dunbar, not Dumb Bear.

If it wasn't for my companion, I believe I'd be having the time of my life.


Dansar med vargar är en av mina absoluta favoritfilmer. För ovanlighetens skull är alltså jag och filmkritikerna överrens. Hela filmen är en ren parad över den sortens romantiska sentimentalitet jag älskar med filmer i western/indian/nybyggare/historiska/Nordamerika på 1800-talet-anda som jag älskar. Dessutom har den helt underbara humoristiska inslag som gör att man myser ännu mer. Fyra timmar känns som inget, och direkt när den är slut så blir man bara mer sugen på att se den igen. Jag tycker inte den är överskattad för fem öre. Jag, som brukar få höra att jag inte gillar djupa filmer a´la drama och annat som är vackert, hänförande och gripande, brukar hänvisa till Dansar med vargar. Den har allt det. Dessutom skildras indianerna på ett sätt som bara det är helt mästerligt.

Nu finns planer på att göra en uppföljare. Nej, tack säger jag.

Enligt artikeln i Aftonbladet är Kevin Costner inte intresserad av att vara med och utan honom i rollen som magnifika John Dunbar (och förstås som regissör och producent) fungerar det inte. Filmen ska sluta som den gör och inte få en uppföljare som kan riskera att dra ett miserabelt smutslakan över alltihop.


Äntligen carried away

Efter förra veckans tunga arbetshelg som kändes som tio bedrövelser och ångest från tår till tänder så ville mina kära vänner äntligen följa med på bio.

Med andra ord, äntligen fick även jag se Sex and The City-filmen (ja.. I måndags alltså. Men det är ju först nu jag orkat med att blogga igen).

Visserligen utan ljud de första tio minuterna, men vad hade man egentligen kunnat vänta sig av Arvika big city? Det kändes ganska mycket Smala Sussie över det hela... Men nåja, Murke hällde förstås ut colan över tjejen som satt bakom, så helt ljudlöst blev det inte.

Efter alla hyllningar av filmen var jag rädd att bli besviken, men det blev jag verkligen inte. Inget kunde ha varit bättre. Jag är helt fascinerad. Filmen var till och med bättre än väntat, och slutet var tiptop.


Världens snyggaste Charlotte?


Nu blir det sängen. Imorgon blir det golf och att skriva om skytte och segling. Det lär behövas några timmars skönhetssömn innan dess.



Nostalginatt de luxe

(eller så fick Murke och Lurke sina namn)

För att uthärda pluggandet roar jag mig med lite skön nostalgi.




Helt oslagbart underbart tokroligt. Tänk om alla barn fick samma uppväxt som mig. Astrid Lindgren, Disney (gamla), Familjen Macahan, hockey och tennistittande och från 6-årsålder Peter Forsberg. Tänk bara, då skulle det finnas hopp om den här världen!





Jag har inte alltid rätt...

Men jag har aldrig fel.

Okej, jag erkänner. Murke har alttid påstått att jag har den smalaste och tråkigaste musiksmak som världen någonsin skådat. Jag har envist hävdat att hon har fel och att jag tvärtom har en bred musiksmak. Men efter att ha uppdaterat min lista här på bloggen över musik jag tycker om, så insåg jag att min smak kanske inte är så bred ändå.

U2, R.E.M, Bruce Springsteen, Rolling Stones, John Denver, Gyllene Tider, Roxette, Queen, The Verve, Status Que, The Eagles, The Boppers, Johnny Cash, The Beach Boys, Free, The Beatles, Bonnie Tyler, Dolly Parton, Twisted Sisters, Thin Lizzy, The Animals, The Who, Iron Maiden, Metallica, Chuck Berry, Jimi Hendrix, Jerry Lee Lewis, Little Richard, Bob Dylan, Tom Robinson Band, The Jam, Kiss, Bon Jovi, Simon & Garfunkel, Cher, Aerosmith, Mötley Crüe, Deep Purple, The Police, 4 Non Blondes, Cyndi Lauper, Belinda Carlisle, Dire Straits, David Bowie, Bryan Adams, Meat Loaf, The Connells, Elvis, The Kinks, Fletwood Mac, Alanis Morissette, Roy Orbison och Oasis.

Men, även om den är smal så är den i alla fall jäkligt bra.

---

Detroits frammarsch kommer ta död på mig. Ja, såvida inte studierna hinner göra det först, vill säga.



Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...