Friidrotts-VMs femte dag bjöd inledningsvis på mycket svenska guldhopp. Efter att grenarna avklarats en efter en får man också sammanfatta det hela med bittert, lite bittert, glädjeämne och ofattbart bittert.

Linus Törnblad rev ut sig tidigt, vilket var en stod besvikelse. Stefan Holm däremot visade god form och lekte sig över höjderna. Under tiden Holm hoppade för att ta medalj var det dags för Susanne Kallurs första VM-final, och jag trodde faktiskt på ett guld till henne. Hjärnan var kanske inte helt med på det, Perry kändes som en för svår nöt att knäcka, men någonstans kändes det som att Sanna skulle kunna ta hem guldet, trots allt. Ni vet den där berömda magkänslan, som det alltid sägs att man ska lita på.

Hon gjorde också ett kanonlopp. En bra start och ett fint avancemang under loppets gång och hon hade också guldet nästan runt halsen vid åttonde häcken då hon var först. men sedan tappade hon på löpningen efter sista häcken, och Perry kunde visa upp sitt adelsmärke - löpfinishen, och ta hem guldet. Det var inte bara guldet Kallur tappade på löpningen efter sista häcken, utan också övriga medaljer. Hon slutade fyra, endast en ynka liten minimal hundradel från medalj. Bittert värre, med andra ord. Det positiva är dock att hon gjorde sitt livs bästa lopp någonsin, och var alltså bäst när det gällde. En egenskap hon alltså tagit med från tidigare, och som vi alla vet är en egenskap guld värd. Att missa medalj är förstås oerhört tungt, men med tanke på att hon gjorde ett kanonlopp så får man ändå se det som en stor framgång. Som hon själv sa, så kommer hon i eftermiddag känna stor glädje över loppet, och det ska hon helt klart göra.

Höjdhoppsfinalen fortsatte, och nu började också Holm riva. Nervoristeten var på helspänn och det var dags för Johan Wissman att springa final på 400 meter. Igår tog han sig till semifinal genom att slå svenskt rekord, och spänningen var enorm inför semifinalen. Johan visade upp världsklass, och tog sig hastigt många pinnar upp på den piedestal där jag sätter upp människor som förtjänar det, när han sprang i mål som andre man och återigen sänkte det svenska rekordet! 44,56! Hujeda mig! Och nu är han klar för final också! Det är bara att lyfta på hatten för karln. Ett stort glädjeämne alltså.

Det bittra skulle dock fortsätta. Ett guld till Stefan hade jag både hoppats och trott på. Jag funderade inte på om han skulle åka från Osaka med en medalj av annan valör, utan guld var det enda som kändes rätt. Skulle han ha tagit hem bronsmedaljen skulle även det ha varit bra, specieltl med tanke på hur höjdhoppet har en tendens att kunna sluta hur som helst, men jag ville så gärna se honom ta det där guldet så inget annat alternativ fanns för mig. När han sedan rev ut sig, och helt missade medalj var besvikelsen oändligt stor och jag klarade inte av att sitta kvar och se mer av friidrotten.

---

Kung Forsberg spelar golf med Paul Holmgren. Det tycker jag låter som en alldeles utmärkt rehabilitering.