Indian Summer Sky
Idag har jag ringt och väckt Ems. En spännande upplevelse och något jag ville få nedskrivet så jag kan minnas det. Nu ska jag ha en mysig stund med Bob Dylan, Thin Lizzy och U2 innan det bär av till stranden. Om en dryg månad är det ju dags för min och Häxans Göteborg-tripp där vi ska få uppleva extas i form av världens bästa band.
För övrigt kan jag avslöja två saker om Häxan som i alla fall fick mig att se henne som en lite bättre människa. 1. Hon har sett Bob Dylan live, 2. Hon har sett en hockeymatch live, och inte i vilken arena som helst heller. Nej, Somashallen i Säffle-metropolen är det nämligen som fått hedersvärt besök av min favorithäxa.
Snygg-Häx ser farligt vänster ut i palestina-sjal.
Häx bangar inte lite goda drinkar i Göteborg efter U2-magin, hoppas jag. Men lite bitter är hon eftersom Friday´s inte finns i den där staden där alla är så glada. Min fundering är hur de ens kan vara glada utan Friday´s, men å andra sidan finns det ju inte här i Arvika Big City eller Sundsvall heller, och jag kan ju trots allt vara lite småglad jag också ibland. Hm... Jag lägger ner den tanken nu. Det leder inte till något bra. Men att lyssna på Silver and Gold, det leder minsann alltid till något bra.
För övrigt kan jag avslöja två saker om Häxan som i alla fall fick mig att se henne som en lite bättre människa. 1. Hon har sett Bob Dylan live, 2. Hon har sett en hockeymatch live, och inte i vilken arena som helst heller. Nej, Somashallen i Säffle-metropolen är det nämligen som fått hedersvärt besök av min favorithäxa.
Snygg-Häx ser farligt vänster ut i palestina-sjal.
Häx bangar inte lite goda drinkar i Göteborg efter U2-magin, hoppas jag. Men lite bitter är hon eftersom Friday´s inte finns i den där staden där alla är så glada. Min fundering är hur de ens kan vara glada utan Friday´s, men å andra sidan finns det ju inte här i Arvika Big City eller Sundsvall heller, och jag kan ju trots allt vara lite småglad jag också ibland. Hm... Jag lägger ner den tanken nu. Det leder inte till något bra. Men att lyssna på Silver and Gold, det leder minsann alltid till något bra.
The older I get, the smarter my dad gets
Mästers definition av en bra dag: Att hinna hem till The Simpsons. Jag kan inte annat än hålla med.
I alla fall så tänkte jag uppdatera lite. Det har ju inte blivit många inlägg senaste veckan (ja, året) och den här monologen kommer jag ju dragandes med i mer eller mindre vartenda inlägg som jag faktiskt lyckas krysta ur mig. Men anledningen till att jag inte bloggar är antingen a) att jag inte har tid eller b) att skrivförmågan är lite si och så nuförtiden. Det har den tyvärr varit väldigt länge och jag kan inte minnas när jag senast skrev något jag verkligen var riktigt nöjd över. Lite halvtufft sådär, men jag gnäller inte. Istället gör jag något åt det. Jag gräver ner mig i skiten mer och mer för jag vet ju att jag skriver som bäst när allt är som värst. Med andra ord så är det inte direkt så att jag ligger på latsidan, och med tanke på den bristande skrivförmågan så mår jag alltså rätt så fantastiskt bra just nu trots omständigheterna.
Vad gör jag om dagarna då? Ja, jag roar mig inte bara med att lyssna på Kaiser Chiefs, läsa Sportbladet från 2003 och sörja bortgången av The King of Höves och The King of Pop. Utöver detta så har jag jobbat (fotboll), socialat mig och drömt om goda drinkar på Friday´s. Imorgon ska Ems dessutom tvinga mig till att ta årets första dopp.
---
Victor Hedman tvåa i draften. Visst hade det varit fruktansvärt kul om han hade gått först, men att det inte blir Islanders känns skönt. Sedan hade ju jag förstås helst sett honom gå som trea och därmed till Colorado. Men, Tampa är verkligen inte fel och Matt Duchene till Colorado känns minst sagt bra det också. Nu hoppas jag bara att Duchene inte blir en ersättare för Joe Sakic riktigt än, utan att nummer 19 fortsätter med sin magi på isen. Eftersom säsongen som kommer kan bli tuff nog ändå, så håller jag alla tummar i världen för att Joe väljer att spela ytterligare en säsong.
Chris Pronger till Flyers, ja vad säger man? Jag skulle göra så mycket mer än att bara hoppa jämnfota av glädje om det inte vore för priset... Just därför så nöjer jag mig med jämnfotahoppen, men ni behöver inte oroa er. De är många, de är höga och de är glädjefyllda och lite smått fyllda av "Jag tror inte det är sant"-känslan. För seriöst, att det rinner till i trosorna av tanken på en backuppsättning som leds av Chris Pronger och Kimmo Timonen är ju minst sagt en underdrift. Sedan är det ju faktiskt så att man får betala för det man vill ha och det gäller både när Flyers handlar hockeygiganter och när jag shoppar flytande guld i form av Kerastase till mitt hår.
För övrigt är det hur kul som helst att Adam Deadmarsh och Steve Konowalchuk återvänder till Colorado. Jag håller som vanligt med Cher. If I could Turn Back Time...
---
Dags för sängen nu faktiskt. Efter nära 22 år har den normala dygnsrytmen börjat ta sitt grepp om mig. Känns helt okej så här i sommartider när det inte är någon NHL-hockey att ladda inför. Men innan läggdags blir det lite Janis Joplin tror jag. Spotify måste få jobba lite.
I alla fall så tänkte jag uppdatera lite. Det har ju inte blivit många inlägg senaste veckan (ja, året) och den här monologen kommer jag ju dragandes med i mer eller mindre vartenda inlägg som jag faktiskt lyckas krysta ur mig. Men anledningen till att jag inte bloggar är antingen a) att jag inte har tid eller b) att skrivförmågan är lite si och så nuförtiden. Det har den tyvärr varit väldigt länge och jag kan inte minnas när jag senast skrev något jag verkligen var riktigt nöjd över. Lite halvtufft sådär, men jag gnäller inte. Istället gör jag något åt det. Jag gräver ner mig i skiten mer och mer för jag vet ju att jag skriver som bäst när allt är som värst. Med andra ord så är det inte direkt så att jag ligger på latsidan, och med tanke på den bristande skrivförmågan så mår jag alltså rätt så fantastiskt bra just nu trots omständigheterna.
Vad gör jag om dagarna då? Ja, jag roar mig inte bara med att lyssna på Kaiser Chiefs, läsa Sportbladet från 2003 och sörja bortgången av The King of Höves och The King of Pop. Utöver detta så har jag jobbat (fotboll), socialat mig och drömt om goda drinkar på Friday´s. Imorgon ska Ems dessutom tvinga mig till att ta årets första dopp.
---
Victor Hedman tvåa i draften. Visst hade det varit fruktansvärt kul om han hade gått först, men att det inte blir Islanders känns skönt. Sedan hade ju jag förstås helst sett honom gå som trea och därmed till Colorado. Men, Tampa är verkligen inte fel och Matt Duchene till Colorado känns minst sagt bra det också. Nu hoppas jag bara att Duchene inte blir en ersättare för Joe Sakic riktigt än, utan att nummer 19 fortsätter med sin magi på isen. Eftersom säsongen som kommer kan bli tuff nog ändå, så håller jag alla tummar i världen för att Joe väljer att spela ytterligare en säsong.
Chris Pronger till Flyers, ja vad säger man? Jag skulle göra så mycket mer än att bara hoppa jämnfota av glädje om det inte vore för priset... Just därför så nöjer jag mig med jämnfotahoppen, men ni behöver inte oroa er. De är många, de är höga och de är glädjefyllda och lite smått fyllda av "Jag tror inte det är sant"-känslan. För seriöst, att det rinner till i trosorna av tanken på en backuppsättning som leds av Chris Pronger och Kimmo Timonen är ju minst sagt en underdrift. Sedan är det ju faktiskt så att man får betala för det man vill ha och det gäller både när Flyers handlar hockeygiganter och när jag shoppar flytande guld i form av Kerastase till mitt hår.
För övrigt är det hur kul som helst att Adam Deadmarsh och Steve Konowalchuk återvänder till Colorado. Jag håller som vanligt med Cher. If I could Turn Back Time...
---
Dags för sängen nu faktiskt. Efter nära 22 år har den normala dygnsrytmen börjat ta sitt grepp om mig. Känns helt okej så här i sommartider när det inte är någon NHL-hockey att ladda inför. Men innan läggdags blir det lite Janis Joplin tror jag. Spotify måste få jobba lite.
Challa lalala vad jag är bra
Charlottenbergs shoppingcenter - troligtvis Sveriges sämsta köpcenter. Men vad gör det? Nu var det Challa som var på tapeten, och jag bangar ju som bekant inte att bränna lite pengar. Jag hängde förstås glatt med, men särskilt glatt blev det inte. På McDonalds fick vi vänta 30 minuter för att få en hamburgare och mina inköp var inte roligare än att man till och med hade kunnat hitta det i Arvika big city en söndagskväll. Nötcremé, hårborttagningsmedel och solskyddssprej.
Men en sak gjorde hela trippen lite bättre, och det var mina hockeymjukisar som jag inhandlade billigt inklusive tröja och stor mysfaktor. Ett fynd!
---
Med det här inlägget ville jag inte säga mycket mer än att det är fint väder, att jag har fått en ögoninflammation och att jag trots allt lever.
Men en sak gjorde hela trippen lite bättre, och det var mina hockeymjukisar som jag inhandlade billigt inklusive tröja och stor mysfaktor. Ett fynd!
---
Med det här inlägget ville jag inte säga mycket mer än att det är fint väder, att jag har fått en ögoninflammation och att jag trots allt lever.
Nu gör det bara ont
Jag hoppas den fina känslan av smärta sätter in snart. Den som får mig att minnas dig för den levande och tokglada ponnyrackaren, en sjujäkla kärleksbomb och bland det sötaste som struttat runt på den här jorden. Ni var ju mitt heroin du, Gulingen och Ruter ess. Mina hjältar.
Hur många gånger fick du vem som helst att inse att "nej, hästar är nog inte så dumma ändå"? Och hur många gånger fick du mig att inse att det var en så jävla tur att du stod där bakom stenen, att du var du och inte någon annan? Kärlek.
Att ditt hjärta stannade. Hur ironiskt är det? Hur kan världens största och mest prickfria och varma hjärta stanna? För att de finaste försvinner först?
Hälsa Ruter ess! Jag vet att du saknat honom. Men ät inte för mycket knäckebröd bara. Var snälla.
Hur många gånger fick du vem som helst att inse att "nej, hästar är nog inte så dumma ändå"? Och hur många gånger fick du mig att inse att det var en så jävla tur att du stod där bakom stenen, att du var du och inte någon annan? Kärlek.
Att ditt hjärta stannade. Hur ironiskt är det? Hur kan världens största och mest prickfria och varma hjärta stanna? För att de finaste försvinner först?
Minst, men ändå störst. 1994 - 17 juni 2009. Pain is temporary. Glory is forever.
Rest in peace.
Jag fick tio år med dig. Tack för dem! ♥
Rest in peace.
Jag fick tio år med dig. Tack för dem! ♥
Hälsa Ruter ess! Jag vet att du saknat honom. Men ät inte för mycket knäckebröd bara. Var snälla.
Något jag aldrig trodde skulle hända
Nej, jag hade inte räknat med att ta Henrik Zetterbergs prestation i försvar. Inte öppet och högt åtminstone. Men som jag tidigare erkänt så hyser jag större beundran för den spelaren än vad jag försöker ge sken av och nu får väl den Zäta-gillande sidan komma fram lite.
Inga poäng för Herr Zäta i matchen i fredags, och överhuvudtaget mer frånvaro i poängprotokollet än normalt. Detta fick vissa att andas att Njurundasonen var blek och inte alls kom upp i sin normala standard. Det kan jag köpa. Men inte de åsikterna om att han skulle ha varit rent ut sagt dålig i den här matchen och genom finalserien. För det var han definitivt inte.
Zäta brände ett flertal lägen han borde ha satt och som han nog skulle ha gjort en annan dag och om det inte vore för att Marc-Andre Fleury var så mästerlig. Jag lever efter filosofin att en bra spelare ska vara som bäst när det gäller, och ur den synvinkeln sett så skulle förstås Zetterberg ha satt de här puckarna. Det som dock inte får glömmas bort är den prestation han stod för (och alltid står för) även om han inte syntes till i målkolumnen. Han var utan tvivel en av dödvingarnas bästa spelare och var exemplariskt pådrivande i ett i övrigt ganska andefattigt lag (förutom slutskedet och matchinledningen), för att vara Detroit, jämfört med ett mer hårt arbetande Penguins. För att inte tala om hur effektivt han i matchserien plockat bort Sidney Crosby genom sin mästerliga markering. Bara det är värt beröm.
--
Mer på temat att ta i försvar: Jag försvarade Sidney Crosby kontra Evgeni Malkin häromdagen. "Jag tycker han är tråkig och förstår inte vad du ser i honom" var allt som behövdes för att ett terrier-liknande beteende nästan i stil med det jag använt mig av för att försvara The God Himself med i alla år skulle komma fram. Jag höjde Crosby till skyarna, och det gör jag fortfarande. Men. Det var Malkin som vann Conn Smythe Trophy och det var han mest värd utav alla. Av vilken anledning? Han har verkligen levererat non-stop, tagit väl tillvara på ytorna och inte gjort en dålig match utan varit helt och hållet komplett och mästerlig hela slutspelet igenom, och ja, det är nog dags att kalla honom för världens bästa spelare.
---
Kris Draper tyckte det var viktigt att det skrevs om att Sidney Crosby inte tog Nicklas Lidström i hand. Klart han tycker det som just förlorat Stanley Cup i en sjunde och avgörande match. Jag skulle också vara jävligt bitter då. Att tacka är en självklarhet, absolut. Men det hade varit en annan sak om Crosby vägrat ta Lidström i hand, men nu var det ju inte riktigt så att Crosby nekade utan istället att han skulle intervjuas och firade segern just när det skulle tackas. Att gå på så hårt som Draper gjorde tycker jag var ett skolboksexempel på att göra en höna av en fjäder. Lite förståelse kan man väl ändå ha att historiens yngsta lagkapten inte hinner tacka det första han gör när det ska intervjuas och segersötman dessutom pulserar som snabbast genom kroppen.
---
Avslutningsvis så kommer det bli en lång sommar med hockeyabstinens som känns värre än vanligt. Det här svarta molnet om Kung Forsbergs antagligen avslutade karriär känns som ett berg på axlarna och en köttkniv i hjärtat som vrids om och aldrig tas ut.
Jag vet inte riktigt om jag vill få kniven utdragen, eller om jag hellre har den kvar med ett litet hopp om liv ändå?
Inga poäng för Herr Zäta i matchen i fredags, och överhuvudtaget mer frånvaro i poängprotokollet än normalt. Detta fick vissa att andas att Njurundasonen var blek och inte alls kom upp i sin normala standard. Det kan jag köpa. Men inte de åsikterna om att han skulle ha varit rent ut sagt dålig i den här matchen och genom finalserien. För det var han definitivt inte.
Zäta brände ett flertal lägen han borde ha satt och som han nog skulle ha gjort en annan dag och om det inte vore för att Marc-Andre Fleury var så mästerlig. Jag lever efter filosofin att en bra spelare ska vara som bäst när det gäller, och ur den synvinkeln sett så skulle förstås Zetterberg ha satt de här puckarna. Det som dock inte får glömmas bort är den prestation han stod för (och alltid står för) även om han inte syntes till i målkolumnen. Han var utan tvivel en av dödvingarnas bästa spelare och var exemplariskt pådrivande i ett i övrigt ganska andefattigt lag (förutom slutskedet och matchinledningen), för att vara Detroit, jämfört med ett mer hårt arbetande Penguins. För att inte tala om hur effektivt han i matchserien plockat bort Sidney Crosby genom sin mästerliga markering. Bara det är värt beröm.
--
Mer på temat att ta i försvar: Jag försvarade Sidney Crosby kontra Evgeni Malkin häromdagen. "Jag tycker han är tråkig och förstår inte vad du ser i honom" var allt som behövdes för att ett terrier-liknande beteende nästan i stil med det jag använt mig av för att försvara The God Himself med i alla år skulle komma fram. Jag höjde Crosby till skyarna, och det gör jag fortfarande. Men. Det var Malkin som vann Conn Smythe Trophy och det var han mest värd utav alla. Av vilken anledning? Han har verkligen levererat non-stop, tagit väl tillvara på ytorna och inte gjort en dålig match utan varit helt och hållet komplett och mästerlig hela slutspelet igenom, och ja, det är nog dags att kalla honom för världens bästa spelare.
---
Kris Draper tyckte det var viktigt att det skrevs om att Sidney Crosby inte tog Nicklas Lidström i hand. Klart han tycker det som just förlorat Stanley Cup i en sjunde och avgörande match. Jag skulle också vara jävligt bitter då. Att tacka är en självklarhet, absolut. Men det hade varit en annan sak om Crosby vägrat ta Lidström i hand, men nu var det ju inte riktigt så att Crosby nekade utan istället att han skulle intervjuas och firade segern just när det skulle tackas. Att gå på så hårt som Draper gjorde tycker jag var ett skolboksexempel på att göra en höna av en fjäder. Lite förståelse kan man väl ändå ha att historiens yngsta lagkapten inte hinner tacka det första han gör när det ska intervjuas och segersötman dessutom pulserar som snabbast genom kroppen.
---
Avslutningsvis så kommer det bli en lång sommar med hockeyabstinens som känns värre än vanligt. Det här svarta molnet om Kung Forsbergs antagligen avslutade karriär känns som ett berg på axlarna och en köttkniv i hjärtat som vrids om och aldrig tas ut.
Jag vet inte riktigt om jag vill få kniven utdragen, eller om jag hellre har den kvar med ett litet hopp om liv ändå?
The Max Factor
GUD vad härligt underbart! GUD vilken match! Galet! Grattis Pittsburgh Penguins!
Max Talbot blev The Max Factor med sina två mål och Pittsburgh Penguins var verkligen väl värda det här och till och med min besvikne Detroit-tönt till bror lyfter på hatten för pingvinerna. Eller ja, det gör han inte just nu på grund av bitterhet och trötthet, men han borde göra det. Hur mycket det än svider som Detroit-fans just nu så finns det inte så mycket annat att göra än att se detta som Penguins väl värda seger. Fast ja, hade jag hållit på dödvingarna hade det kanske varit lite annorlunda ljud som kom från mig. Jag är ju duktig på det där med att ge bitterheten ett ansikte, och framförallt en dubbelmoralens väktare.
Conn Smythe Trophy till Evgeni Malkin. Inget att klaga över där inte.
Marc-Andre Fleury... Snacka om att välja rätt match att vara sjukligt stabil. Vilka räddningar! I slutet, den med benet, att mitt hjärta inte stannade där bevisar att jag nog inte har ett svagt hjärta trots allt. Tack för det, nu kan jag stryka den sjukdomen. Vem behöver EKG när det finns Stanley Cup?
Och nu Sidney Crosby. Jag som aldrig gråter kunde förstås inte hålla tillbaka tårarna när han lyfte Stanley Cup. Nej, inte samma som när Ray Bourque fick lyfta den eller för den sakens skull Kung Forsberg och så vidare, men Sid The Kid har verkligen nästlat sig in i mitt hjärta och att se honom som den yngste kaptenen någonsin lyfta Lord Stanleys buckla och kyssa den var stort värre. Bill Guerin var andra man att lyfta guldklimpen, och för honom var det väl några år sedan sist det begav sig. Jag och Herr Crosby hade väl knappt ens börjat skolan då, men jag antar att Sidney såg det hela och drömde om att själv få lyfta den. Själv så såg jag det nog inte (?) men i så fall så hade jag nog inte drömt om att få lyfta den själv, men väl om att få se Kung Forsberg göra det. Tillbaka till Sidney och nutid. Nu är han verkligen den där stora spelaren som är större än Ovechkin.
Firandet (ja, Pittsburgh räknas ju även de som "mitt" lag numera) får vänta till imorgon (eller ja, ikväll blir det ju) för nu ska jag sova några timmar innan det vankas jobb ute i regnet. Eller sova? Går det ens? Jag gör nog ett ärligt försök.
Hemma i Arvika och en sjunde match, hurra!
Ja, härligt, härligt. Men vi börjar med bitterheten, förstås. Sedan tar vi oss i kronologisk ordning fram till lyckan.
På grund av Mästers omästerlighet så gick det inte att se matchen i tisdags, och inte blev det bättre av att jag och Majk inte lyckades se den på nätet. Resultatet: min hemkomst till Arvika kändes som århundratets största misär och under några timmars tid kändes det som att mitt liv var slut. Mormor, som uppenbarligen dragit på sig en hjärnskada eller bara ren och skär idioti, sa: "Men man kan inte hänga upp hela sitt liv på en hockeymatch!" Nähä. Och det kommer ju från rätt person, som hängde efter Ulf Sterner och compani som en blodigel när det begav sig. I alla fall, beskedet om att det inte gick att se matchen kändes som en käftsmäll. En hård, ungefär som om den vore från mig själv.
Istället fick jag nöja mig med att bara lyssna på webbradion. Nervositeten var påfrestande, men är det något som är positivt med att inte få se matchen på TV så är det att man i alla fall slipper ha synen påkopplad. Det ger hjärnan lite mer syre och lugn och ro, vilket därmed gör mig en aning lugnare och mer harmonisk och nervositeten blir lite mer lätthanterlig. När ögonen vilar från att se Herr Zetterberg plocka bort Herr Crosby kan det istället läggas mer energi på andning och tankeverksamhet för att låta bli att bita sig själv och annat som behövs för att man inte ska gå upp i atomer och dö av nervositet. Jag vet inte, jag har ingen större koll på de fysiologiska aspekterna av hockeynerver, men detta är åtminstone en kvalificerad gissning om hur min kropp fungerar.
Men, radions fördel till trots, att få se är förstås mer värt och inatt får det blir hundraprocentig nervositet igen. Jag gillar ju trots allt den där känslan. Inatt ska jag se matchen, för pingvinerna förvandlade ju min bitterhet i tisdags till ren och skär lycka.
Hockeyerotik på hög nivå, ja tack! Hur det går? Nej, jag tänker förstås inte sia och ge några gissningar. Sedan tidigare har vi ju kunnat konstatera att jag gör det bäst genom att helt enkelt låta bli. Det enda viktiga är vilka jag hoppas på, och det är väl ganska glasklart.
---
Någon utförlig rapport om resan blir det inte, men lätt uppställt ser ekvationen ut så här:
Familjevagn + ingen sömn = arg Morran / bra läsning i Filip och Fredriks bok = inte lika arg Morran + träffade Den blonda Häxan i Stockholm --> jätteglad Morran - äcklig smoothie - dyr fika - ingen bärhjälp från Häx = +-0.
Och sedan, ja då möttes jag ju direkt jag kom av tåget av beskedet att jag inte skulle kunna se matchen. Tur för världen att bedrövelsen övergick till lycka i och med penguins vinst och att jag får se matchen inatt istället.
---
I helgen blir det lite jobb och utgång med delar av eliten. Ems propsar på att bada, men vad fan, det är ju bara juni. Lite tid får ni väl ge mig?
På grund av Mästers omästerlighet så gick det inte att se matchen i tisdags, och inte blev det bättre av att jag och Majk inte lyckades se den på nätet. Resultatet: min hemkomst till Arvika kändes som århundratets största misär och under några timmars tid kändes det som att mitt liv var slut. Mormor, som uppenbarligen dragit på sig en hjärnskada eller bara ren och skär idioti, sa: "Men man kan inte hänga upp hela sitt liv på en hockeymatch!" Nähä. Och det kommer ju från rätt person, som hängde efter Ulf Sterner och compani som en blodigel när det begav sig. I alla fall, beskedet om att det inte gick att se matchen kändes som en käftsmäll. En hård, ungefär som om den vore från mig själv.
Istället fick jag nöja mig med att bara lyssna på webbradion. Nervositeten var påfrestande, men är det något som är positivt med att inte få se matchen på TV så är det att man i alla fall slipper ha synen påkopplad. Det ger hjärnan lite mer syre och lugn och ro, vilket därmed gör mig en aning lugnare och mer harmonisk och nervositeten blir lite mer lätthanterlig. När ögonen vilar från att se Herr Zetterberg plocka bort Herr Crosby kan det istället läggas mer energi på andning och tankeverksamhet för att låta bli att bita sig själv och annat som behövs för att man inte ska gå upp i atomer och dö av nervositet. Jag vet inte, jag har ingen större koll på de fysiologiska aspekterna av hockeynerver, men detta är åtminstone en kvalificerad gissning om hur min kropp fungerar.
Men, radions fördel till trots, att få se är förstås mer värt och inatt får det blir hundraprocentig nervositet igen. Jag gillar ju trots allt den där känslan. Inatt ska jag se matchen, för pingvinerna förvandlade ju min bitterhet i tisdags till ren och skär lycka.
Hockeyerotik på hög nivå, ja tack! Hur det går? Nej, jag tänker förstås inte sia och ge några gissningar. Sedan tidigare har vi ju kunnat konstatera att jag gör det bäst genom att helt enkelt låta bli. Det enda viktiga är vilka jag hoppas på, och det är väl ganska glasklart.
---
Någon utförlig rapport om resan blir det inte, men lätt uppställt ser ekvationen ut så här:
Familjevagn + ingen sömn = arg Morran / bra läsning i Filip och Fredriks bok = inte lika arg Morran + träffade Den blonda Häxan i Stockholm --> jätteglad Morran - äcklig smoothie - dyr fika - ingen bärhjälp från Häx = +-0.
Och sedan, ja då möttes jag ju direkt jag kom av tåget av beskedet att jag inte skulle kunna se matchen. Tur för världen att bedrövelsen övergick till lycka i och med penguins vinst och att jag får se matchen inatt istället.
---
I helgen blir det lite jobb och utgång med delar av eliten. Ems propsar på att bada, men vad fan, det är ju bara juni. Lite tid får ni väl ge mig?
Hippt och hippiegt och happt
Så här hippie-aktig såg jag ut igår efter att jag och Fröken Bitter hade varit och röstat och avnjutit en trerätters på Viktoria för att fira att vi snart blir av med varandra över sommaren.
För ja, närmare hippie än så här blir jag nog inte. Det får räcka med "hippie-flätan" som jag inhandlade på Gina (nej, jag ska inte använda den så där, ni behöver inte säga upp kontakten). Ja, och så långt hår då förstås och att jag är ett fan av viss del av musiken. Men något batikfärgat lär det knappast bli och min röstsedel igår var inte direkt inriktad mot freds- och miljöfrågor och liknande.
Imorgon åker jag hem till Arvika Big City och då är det hockey som gäller. Jag är helpeppad för att ladda upp inför en kanonmatch där Majk kommer sitta och hoppas på dövingarna medan jag ritualar och går i taket och gör vad som helst bara Pittsburgh Penguins kvitterar till 3-3 så det blir ytterligare en match. The Kinks frågade sig vart alla goda tider hade tagit vägen, men jag vet att de är kvar i Arvika. Hockeykvällar och Stanley Cup-final med min kära bror, det är bra tider!
Hemresa alltså... Och jag har lite smått panik och känner mig en aning stressad eftersom jag har hur mycket som helst att ordna innan tåget går imorgon. Det är därför jag sitter här. Blogga är som ni vet ett utmärkt sätt att smita undan från allt man ska göra. Jag har en skoluppgift kvar att göra som tog mycket längre tid och mycket mer energi än vad jag hade förväntat mig. Dessutom ska jag röja upp här och förstås packa, vilket i sann Morr-anda är ett smärre evighetsprojekt.
Idag fyller dessutom världens bästa Lurke 22 år så jag ska förstås ringa och gratta henne! Grattis Kberg!
För ja, närmare hippie än så här blir jag nog inte. Det får räcka med "hippie-flätan" som jag inhandlade på Gina (nej, jag ska inte använda den så där, ni behöver inte säga upp kontakten). Ja, och så långt hår då förstås och att jag är ett fan av viss del av musiken. Men något batikfärgat lär det knappast bli och min röstsedel igår var inte direkt inriktad mot freds- och miljöfrågor och liknande.
Imorgon åker jag hem till Arvika Big City och då är det hockey som gäller. Jag är helpeppad för att ladda upp inför en kanonmatch där Majk kommer sitta och hoppas på dövingarna medan jag ritualar och går i taket och gör vad som helst bara Pittsburgh Penguins kvitterar till 3-3 så det blir ytterligare en match. The Kinks frågade sig vart alla goda tider hade tagit vägen, men jag vet att de är kvar i Arvika. Hockeykvällar och Stanley Cup-final med min kära bror, det är bra tider!
Hemresa alltså... Och jag har lite smått panik och känner mig en aning stressad eftersom jag har hur mycket som helst att ordna innan tåget går imorgon. Det är därför jag sitter här. Blogga är som ni vet ett utmärkt sätt att smita undan från allt man ska göra. Jag har en skoluppgift kvar att göra som tog mycket längre tid och mycket mer energi än vad jag hade förväntat mig. Dessutom ska jag röja upp här och förstås packa, vilket i sann Morr-anda är ett smärre evighetsprojekt.
Idag fyller dessutom världens bästa Lurke 22 år så jag ska förstås ringa och gratta henne! Grattis Kberg!
Ingen fredlös Pete
Nej, ingen Bruce Springsteen för mig ikväll tyvärr. Men jag överlever detta genom att se fram emot U2 i juli.
Imorgon är det sista dagen på min utbildning i grafisk design och på tisdag åker jag hem till Arvika Big City. Om det inte vore för min bortrakade fotknöl så skulle jag hoppa och skutta av glädje just nu, men jag nöjer mig med att sitta still. Fram tills det blir imorgon så ska jag göra klart en uppgift i designkritik, sammanställa två intervjuer och layouta och redigera dem till en folder samt förhoppningsvis få njuta av att Penguins kvitterar till 2-2 i mötet med dövingarna.
Som en liten parantes: Jag kunde inte hålla mig utan var tvungen att se säsongens sista Grey´s Anatomy. Eller ja, det var egentligen Fröken Bitter som tvingade mig för att hon skulle kunna diskutera avsnittet med mig. Efter att ha sett det var hon förstås inte tillgänglig för några djupare diskussioner, men jag nöjer mig med att klargöra att det var bland det bästa jag sett.
Imorgon är det sista dagen på min utbildning i grafisk design och på tisdag åker jag hem till Arvika Big City. Om det inte vore för min bortrakade fotknöl så skulle jag hoppa och skutta av glädje just nu, men jag nöjer mig med att sitta still. Fram tills det blir imorgon så ska jag göra klart en uppgift i designkritik, sammanställa två intervjuer och layouta och redigera dem till en folder samt förhoppningsvis få njuta av att Penguins kvitterar till 2-2 i mötet med dövingarna.
Som en liten parantes: Jag kunde inte hålla mig utan var tvungen att se säsongens sista Grey´s Anatomy. Eller ja, det var egentligen Fröken Bitter som tvingade mig för att hon skulle kunna diskutera avsnittet med mig. Efter att ha sett det var hon förstås inte tillgänglig för några djupare diskussioner, men jag nöjer mig med att klargöra att det var bland det bästa jag sett.
Tre saker jag gärna hade varit kvinnan bakom
Eller ja, saker och saker och bakom och bakom. Framför, under, över eller vad som helst.
1. Kung Forsberg
2. Hjulet
3. Spotify
Punkt nummer ett har vi ju redan avhandlat tillräckligt många gånger för att ni nog förstår grejen och punkt nummer två är även det en sådan grej som man nog skulle känna sig en aning stolt över att ha upptäckt. Men Spotify, det här något nytt. I alla fall för mig. Tack Herr Trötter för att du är så tekniskt begåvad och tack till mig själv för att jag inte är helt obegåvad.
Spotify är en dröm och förenklar mitt skolarbete till tusen. Saker blir gjorda och jag mår bra. Nästan att jämföra med Kung Forsberg. Här är ett axplock av min spelningslista:
The Beach Boys - God Only Knows
Thin Lizzy - Jailbreak
Carolina Liar - I´m Not Over
Roy Orbison - Unchained Melody
The Kinks - Lola
The Verve - Catching The Butterfly
Coldplay - Lost
Duffy - Mercy
Black Sabbath - War Pigs
Johnny Cash - A Boy Named Sue
Abba - The Name Of The Game
Chuck Berry - Memphis Tennessee
Alanis Morissette - Thank U
Simon & Garfunkel - Mrs. Robinson
Dolly Parton - Jolene
Queen - Some Day, One Day
John Denver - Leaving on A Jet plane
Jimi Hendrix - Like A Rolling Stone
Bob Dylan - It´s All Over Now, Baby Blue
Suzanne Vega - Luka
Bonnie Tyler - It´s A Heartache
Vad säger du nu då Murke? Här finns det lite allt möjligt med den enda gemensamma nämnaren att allt är bra musik. Jag är inte enkelspårig.
Ni som också är lyckligt lottade och har Spotify kan (kanske) kolla in min spelningslista på Spotify genom att klicka på bilden. Vi får se om det funkar. Gör det inte det så¨beror det helt enkelt på att saker aldrig blir som jag vill.
Nu ska jag lyssna på Little Lies med Fleetwood Mac och lite Soldier Blue som uppladdning för att avsluta kvällen med att se Satangkais avslut i Macahan.
1. Kung Forsberg
2. Hjulet
3. Spotify
Punkt nummer ett har vi ju redan avhandlat tillräckligt många gånger för att ni nog förstår grejen och punkt nummer två är även det en sådan grej som man nog skulle känna sig en aning stolt över att ha upptäckt. Men Spotify, det här något nytt. I alla fall för mig. Tack Herr Trötter för att du är så tekniskt begåvad och tack till mig själv för att jag inte är helt obegåvad.
Spotify är en dröm och förenklar mitt skolarbete till tusen. Saker blir gjorda och jag mår bra. Nästan att jämföra med Kung Forsberg. Här är ett axplock av min spelningslista:
The Beach Boys - God Only Knows
Thin Lizzy - Jailbreak
Carolina Liar - I´m Not Over
Roy Orbison - Unchained Melody
The Kinks - Lola
The Verve - Catching The Butterfly
Coldplay - Lost
Duffy - Mercy
Black Sabbath - War Pigs
Johnny Cash - A Boy Named Sue
Abba - The Name Of The Game
Chuck Berry - Memphis Tennessee
Alanis Morissette - Thank U
Simon & Garfunkel - Mrs. Robinson
Dolly Parton - Jolene
Queen - Some Day, One Day
John Denver - Leaving on A Jet plane
Jimi Hendrix - Like A Rolling Stone
Bob Dylan - It´s All Over Now, Baby Blue
Suzanne Vega - Luka
Bonnie Tyler - It´s A Heartache
Vad säger du nu då Murke? Här finns det lite allt möjligt med den enda gemensamma nämnaren att allt är bra musik. Jag är inte enkelspårig.
Ni som också är lyckligt lottade och har Spotify kan (kanske) kolla in min spelningslista på Spotify genom att klicka på bilden. Vi får se om det funkar. Gör det inte det så¨beror det helt enkelt på att saker aldrig blir som jag vill.
Nu ska jag lyssna på Little Lies med Fleetwood Mac och lite Soldier Blue som uppladdning för att avsluta kvällen med att se Satangkais avslut i Macahan.
