• Tyskland utanför lagfinalen i hoppning gjorde nästan lika ont som att Sverige inte tog någon medalj. Men Storbritannien som guldmedaljörer var fruktansvärt skönt. Nick Skelton i högform är riktigt, riktigt roligt!
• I morgon gäller det! Heja Rolf-Göran Bengtsson, Jens Fredricson och Henrik von Eckermann!!! Jag är ledig och kommer att vara bänkad under finalen. Drt blir turtrosor på och allmänt ritualande.
• Och på torsdag är det dags för dressyren. Både Patrik Kittel och Tinne Vilhelmson Silfvén är med i finalen.

Vilken helt underbar dag det var i går! Sara Algotsson Ostholt och Wegas silver är helt otroligt härligt!

Som sport- och hästnörd är förstås OS-framgångar i allmänhet fantastiska, och kanske ridportframgångar i synnerhet. Inte bara för prestationen i sig, utan också för vad det förhoppningsvis för med sig i form av att ridsporten kanske nu fortsätter att få mer och mer (välförtjänt) plats i medierna.

Och det är egentligen det jag är mest intresserad av att föra monolog om just nu. Mediernas bevakning av ridsporten i OS. Eller ja, hur Aftonbladet och Expressen gjort det här.

Förutom att se på teven och följa medaljuppgörelsen där, följde jag även kvällstidningarnas live-rapportering i går där en eller två reportrar kommenterar samtidigt som läsare har fått säga sitt. Jättebra att de satsade på att rapportera live.

Men. För mig, som är ridsportintresserad och på riktigt tycker att det här med ”hästeriet” faktiskt visst är en riktig sport och inte en gullig liten hobby, kändes det ändå inte helt bra. Jag vill se ridsport någon gång bli tagen på allvar i stället för att gulligullas med.

Jag har inget emot att alla inte har ridsport som favoritsport (det har ju faktiskt inte jag heller...). Men jag tycker att man även som ointresserad, okunnig och kanske med förkärlek till att skoja till det lite ändå ska vara noga med att visa sporten respekt fullt ut.

Jag tror att lite okunnig rapportering med tusen skopor skämtsamheter kan vara positivt. Just för att jag tror att det kan locka även de som inte är ridsportintresserade. Kan trams och skämtsamma kommentarer om slakt få fler att hålla tummarna för ryttarna, ja då är jag okej med att det skämtas friskt, tycker jag.

Men det kändes som att gränsen är hårfin mellan vad som är humor, och ett sätt att locka även de icke ridsportintresserade, och vad som är att brista i respekt för sporten. Och då och då tyckte jag att det halkas över gränsen. Var gärna personlig, skoja friskt, men snälla, ha respekt för sporten. Låt bli att tramsa a´la ”nu skojar vi till det för det är ju ändå bara ridsport – och det är ju ingen riktig sport...”.

Ska dock säga att jag tycker att Ludvig Holmberg på Expressen gjorde ett bra jobb. Även om det inte finns ett kunnande i stil med hur det i normala fall är när det handlar om till exempel fotboll eller hockey, så kändes det ändå som att det fanns en respekt för sporten och det journalistiska uppdraget.

Det kändes som att man ville rapportera på ett underhållande och personligt sätt som passar även den som inte är ridsportkunnig – men utan att flamsa till det för mycket. Då kan jag stå ut med rena petitesser som att bommen kallas för ribban och liknande. För det är inte ett måste att reportern kan ridsport, bara att hon eller han visar engagemang och respekt.

Sedan tycker jag att Expressen även lyckades bättre när silvret väl var i hamn. Den här artikeln tycker jag var betydligt mer av kött och blod än Aftonbladets rapportering. Den kändes närmare.

Dessutom, och kanske framför allt, när jag sent i går gick in för att läsa artiklar om den här triumfen på Aftonbladets sajt fick jag scrolla mig fördärvad innan jag till slut hittade det långt, långt ner på sidan. På Expressen räckte det att bara gå in på sidan, så var jag hemma.

Expressen vinner alltså matchen i fälttävlan med 3-0. Reducering eller kanske kvittering för Aftonbladet i dressyren och hoppningen?

Morran hissar 1: Bradley Wiggins polisonger. 5 av 5 Morr!

Morran hissar 2: Jonas Karlssons krönika i kväll efter badminton-skandalen.

Morran dissar 1: Att OS är i full gång, men det är bara första augusti. För tidigt, tycker jag.

Morran dissar 2: Varför har ingen sagt att Sedinarna har en tredje tvilling?! Men jag kan tycka att det är lite fantasilöst att döpa en till Henrik och en till Henri Hurskainen.

(Skulle vara min brorsdotter och jag själv då...)

Kolla in den här underbart söta lilla krabaten som bor granne med min farmor:

En ponnyfölis på ett par veckor som enligt farmor är en riktig liten vildbuse som kör ordentliga race varje dag. En fölis helt i min smak!


                             

                Printscreen från Old Haunts som tillverkar armband av hästtagel

Kan inte smälta hur dum jag är som inte har tagit en bit tagel av hästarna som jag har älskat och som har försvunnit ur mitt liv. Hade gjort väldigt mycket för att kunna skicka tagel från dem till Old Haunts och fått hem helt underbara armband.

Helt underbart fina och ett perfekt minne!

Färdigjobbad för dagen och nu laddar jag för att sitta bänkad framför TV:n och se världscupfinalen. Givetvis håller jag tummarna för Rolf-Göran Bengtsson, men trots att förutsättningarna förbättrats så ser det fortfarande ut att bli svårt för honom att ta hem det. Men, är det någon som är som bäst när det gäller så är det ju just han.

Blir det inte svensk seger så hoppas jag på Marcus Ehning eller Rodrigo Pessoa.

---

Jobbade lite i går också. ARK hade klubbtävling i dressyr så jag var där för första gången på flera år. Det var sig likt. Kaffeautomaten fungerade som vanligt inte och ridhusmörkret är fortfarande förödande för superkameran. Dock var det flera fina hästar och jag blev lite småkär i en fuxfärgad ponny som var skrämmande lik en buse jag red för typ hundra år sedan.

I alla fall, dressyrtävlingen var inte det bästa för mig som lider av grav ridabstinens. Fröken Bitter försökte få mig att köpa en häst i går, och jag börjar bli rädd för att jag snart låter mig ledas in på ett sådant spår. Huuu. 

Vädret i går var ju bästa möjliga (fast liiite väl kallt var det ju förstås) och därför var det ett måste att ta några bilder på bitterdamens polack Moro. Jag är helt kär i det här snygga schabraket som jag blev sugen på direkt när Hööks vårnyheter kom, och som Fröken Bitter förstås också föll för.



Vill dessutom ge tummen upp för matchningen i övrigt också och tycker Moro passar perfekt i sin klädsel. Ibland har bitterdamen bra smak!

---

Märks det hur hästsugen jag är? Men jag intalar mig själv att det är både mer ekonomiskt, tidsbesparande och överhuvudtaget på även alla andra sätt hållbart att dra in hästdoften lite då och då så här genom min vapendragare. 

Skulle sova nu var det tänkt, men så har det inte blivit. Sitter och försöker välja vilken film jag ska se, men det är ju inte så enkelt. Remember The Titans? The Notebook? Eller Macahan?

Fröken Bitter har inte tävlat på hundra år och har en hel del negativa upplevelser i bagaget, men tillsammans med bärplockaren Moro har hon gjort framsteg efter framsteg. I dag togs ytterligare ett. Klubbtävling i Timrå och då fanns ekipaget på plats och debuterade. Felfri runda och glada miner från både Bitterdamen och Moro och på läktaren fanns en stolt Morran och Rid-Hitler. 

         

Som icke hästmänniska kanske hinderhöjden ser låg ut, men storleken har ju ingen betydelse i det här sammanhanget. Istället för att gå in och hoppa 80 centimeter så tog Bitterdamen beslutet att välja en så låg höjd att de kunde travhoppa banan runt utan några problem och där målsättningen var att komma runt banan på ett säkert och bra sätt som ger mersmak. Istället för att göra hindren i sig till eventuella svårigheter kunde fokus ligga på helheten, det vill säga att hoppa bana vilket ekipaget inte gjort så mycket tillsammans än.  

Förutom hopptävling har vi i dag hunnit med en snabbvisit på Cosmos för kebabätande samt storhandling på Ica Maxi. Jag har dessutom hunnit med att skjuta upp pluggandet ytterligare en stund, pimplat Trocadero, hockeyritualat samt fixat med min nya lampa som jag tiggt till mig av bitterdamen.

Nu blir det hockey, MODO spelar borta mot HV 71, och därefter är det dags för plugghetsen som kommer infinna sig hela kvällen och morgondagen.

--- 

Såg Bröllopsfotografen i fredags också. Den var till och med bättre än jag hade vågat hoppas på. Med tanke på att Smala Sussie är en av mina favoritfilmer var det med viss oro jag sett fram emot Bröllopsfotografen. Skyhöga förväntningar som så lätt hade kunnat krossas. Men det gick vägen, och såhär i efterhand undrar jag hur jag ens kunde ha varit orolig?

Den får 5 av 5 Morr och det var underbart härligt med värmländska i sin vackraste form.

I fredags var jag och red lektion för första gången på hundra år, ungefär. Valet föll på ridskolan ute i Färsta och jag hade höga förväntningar. Lite för höga, oroade jag mig för på vägen dit. Men Sundsvalls Fältrittklubb får superhögt betyg och hädanefter är det så mycket fredagsridning som möjligt som gäller för mig. Hästen Polaren levde verkligen upp till sitt namn, och jag som hann bli lite småkär redan innan ridningen drog igång var bara än mer förälskad efteråt i denna helt underbara mörkfux!

Dessutom har klubben kanske en av de bättre ridlärarna/tränarna jag ridit för. Engagemang, stort fokus på sitsen, bra och pedagogiska instruktioner och förmåga att ge ett nytt - och bättre - perspektiv på saker och ting är något som står högt i min bok och här plockar ridskolechefen Gittan full pott. Jag är toknöjd!

Fröken Bitter var med och försökte sig på en karriär som kamerakvinna. Som vanligt lyckades hon se till att fokus hamnade på henne. Här pratar hon med sig själv:





Och det lilla som syntes av mig och Polaren när vi skrittade genom ett hörn är allt ni får se än så länge. Min sits behöver en hel del förbättring innan den tåls att granskas i videoklipp. Nog för att man kanske borde lätta lite på prestationsslipsen när man inte ridit på flera år, men nej. Jag ska spänna åt den så hårt att jag tvingas göra hejdundrande framsteg för att få någon luft. Sedan, när de där framstegen har kommit, då blir det ett videoklipp.

Fast den här stillbilden (tagen från ett videoklipp, så beskyll inte Bitterdamen för att det är usel kvalitet) kan jag visa bara för att fråga om det är normalt att vara likblek, samma nyans som den vita väggen, eller om jag a) borde åka till Gran Canaria direkt efter att OS är slut och b) ska ringa och söka en roll som Edward Cullens nya flamma?



---

Pluggdags ett tag nu innan den är dags att bänka sig för OS. Myyys.

Har kikat runt på tre olika ridskolor nu i hopp om att komma igång med ridningen igen. Fröken Bitter erbjuder sig att låta mig spendera tid på hennes ögonstens rygg, men jag vill inte snika alltför mycket. 2-4 ridpass i månaden på ridskola skulle därför vara ett bra komplement.

Eftersom jag har svårt att rida på en bestämd dag och tid i och med att jag i så fall kommer missa ridningen i tid och otid så hade jag tänkt satsa på Timrå Hästsportförenings fredagsridning klockan 8.20. Dit kan man anmäla sig samma vecka och så rider man helt enkelt de fredagar man har tid med. Perfekt tyckte jag. Dessutom kunde jag passa på att besöka gymmet efteråt när man ändå är ute i Tattarhålan Timrå. Men tyvärr visade det sig att det inte går några bussar ut till ridskolan så tidigt på morgonen (förståeligt). Så nu har jag istället funderingar på de andra ridskolorna som har ströridning vid lunchtid istället. Det borde passa mig bättre både för att komma dit vaken och för att ens ta mig dit.

Hööks vårnyheter är här och jag hittade lite smått jag ville ha till priser som var nästan gratis (och sådant som var allt annat än nästan gratis...). Vad jag ska med träns och schabrak och övrig hästutrustning till när jag inte längre har någon häst vet jag inte riktigt, men man måste ju köpa när man vill ha som jag lärt mig av Mäster.


  


                 



 

Ridtröjor kan man aldrig få för många av och den här blir perfekt. Tränset påminner lite om mitt älskade Dyon-träns och jag blir sugen på ett i både svart och nougat.

Så, Fröken Bitter, shoppingrunda snarast möjligt när jag anlänt till Norrland?

---

Jag och Murke var ut på en ridtur i fredags. Snälla Piggelin lät mig låna hennes lilla "ponny" och jag vet inte hur ridotränad jag måste vara för att få en liten häst att kännas som världens bredaste? Det kändes som att benen stod rakt ut och att ljumskarna inte riktigt hängde med (inte resten av kroppen för den delen heller). Precis samma känsla har det varit när jag ridit på Moro och Trollmin.

Förklaringen antar jag ligger i att jag helt enkelt inte är nog van att sära på benen. Det får bli ändring på det.

Jag bad Fröken Bitter om en lista på vad hon älskar mest med mig. Så här lyder den:

1. Att jag alltid låter henne köra med mig och hämtar ett glas pepsi utan gnäll
2. Att hon får hämta mig vid tåget och att jag då aldrig bangar en lunch
3. Att jag så gärna tar med kameran och leker fotograf

Sedan kom hon tyvärr inte på fler punkter. Jag kom i alla fall på en anledning till att jag älskar henne och det är att hon gör så orimligt gott rotmos.

Lördagen bestod av ett lättare ridpass på ridstadion för ekipaget och jag satt på en pall och fotade och filmade. Här är resultatet:

Återigen har vi insett att min framtida karriär som kamerakvinna och fotograf inte lär gå spikrakt uppåt och helst bör läggas ner redan nu.



Det är alltid lika kul att se Söråkerskan och hennes bärplockare. Utvecklingen är minst sagt stor och det blir extra tydligt för mig som inte ser dem varje dag. Bitterdamen själv är innerst inne även hon lyrisk över framstegen de gjort tillsammans med Rid-Hitler, men behöver inse det ännu lite mer. För man får faktiskt tycka att man är jääävligt bra ibland!

---

Nu är det dags för period två. Heja MODO!

Nobelpriset och all världens fiskbullar till den som kommer på hur man a) inte gör misstag och b) gör dem ogjorda.