Allt som kommer ut min mun och allt som snurrar i min hjärna just nu berör hästar. Häst, häst, häst. Rida, rida, rida. En gång hästtjej, alltid hästtjej.

Det är tre år sedan jag la ridningen på hyllan på grund av studier och snart två år sedan hästägandet fick ett dystert slut när min älskade ponny plötsligt dog. Jag saknar honom och jag saknar alla hästar och ponnyer som fått en bit av mitt hjärta. Och jag ångrar så mycket att jag sålde min gula pärla.

Men i vår ska jag ta upp ridningen igen. Med ett fast tidsschema kommer det att bli lättare att ta plats i en ridgrupp. Jag hoppas att ridklubben på Färsta har lediga platser och att jag kan få rida för ridskolechefen som jag tycker var hur bra som helst sist jag var där.

För till skillnad mot en sjuåring så nöjer jag mig inte med vad om helst. Har man haft egen häst i nästan tio år är en dag i veckan på hästryggen inte ett helt tillfredsställande substitut, tyvärr. Jag önskar att jag kunde säga att jag nöjer mig med att bara få pyssla lite och kanske sitta på en häst – men så är det inte. 

Trots att min ridkänsla, ridkondition och balans är som bortblåst och att jag är tveksam till om det som ska sitta i ryggmärgen finns kvar så vill jag ändå få möjlighet att rida för en tränare som jag är helnöjd med och i en grupp som känns passande. De kraven får man ha när man inte längre är sju år.


Kolla! Edward Cullens fru är igång igen! Jag har en del allt att jobba på. Men det ska bli ett rent nöje. Bara jag får börja rida igen.