Bildstorm (som Fröken Bitter kallar det)
Ja, jag antar att det är någon typ av bildbomb men med lite mer oreda och oordning. Lite rörigare och lite mindre tanke bakom kanske. Ungefär som med mycket annat för den bittra damen.
Efter en längre tids riduppehåll har jag nu sakta men säkert (nåja) kommit igång igen tack vare Fröken Sötnos, nämligen TrollMin. En "stresspuppa"* enligt Fröken Bitter, men en guldklimp enligt mig.
TrollMin - söt och snygg! En dam som inte gillar att stå still och som tycker full fart är ett utmärkt alternativ.
Moro, Fröken Bitters älskade polack. Jag älskar också Moro, men hans ägares stora favorisering gör att man vill gå upp i atomer. Att ta kort på Moro gör hon med glädje, eftersom han är så snygg, men stresspuppan TrollMin duger förstås inte. Dessutom finns det en annan och ännu viktigare aspekt som gör att jag just nu känner en liten törn mot stackars oskyldiga Moro. Det är han som får ta mitt agg mot den bittra damen som vägrar inse mina skador som förutom allmäna och allvarliga problem med allt nu också innefattar en bortrakad fotknöl och diverse andra fotproblem. "Det är inte synd om dig!" basonerar hon ut samtidigt som hon med värre hypokondriska drag än vad jag lider av kastar sig om Moro och utbriser "Stackars Moro!" i tid och otid. Alltid är det något fel på den där hästen. Just nu är han dödshalt. I alla fall om man får tro hans ägare.
Herr Fossing. Eller Fossil som Fröken Bitter och hennes anhängare envist hävdar att han heter. För fridens skull kallar vi honom helt enkelt för Fosse. En liten unghingstkrabat som just åkt på "sommarkollo". Världen sötaste, och snällaste, lilla bebis.
Här vill jag visa upp mina fotoskills. Den första bilden är som synes ett härligt porträtt av Moros hovar under en ridtur för x antal månader sedan. Ett snyggt foto, om det inte vore för oskärpan och allt annat som blev fel. Men ni kanske förstår tanken i alla fall? Det var tänkt att det skulle bli bra.
Bild nummer två visar mig själv, Fröken Bitter och Moro. Eller ja, det skulle ha visat oss tre. Istället blev det en bild som inte visade något annat än att jag inte är en mästerfotograf. Men det var bra tänkt, som man säger om felpass.
Fler bilder på Moro och hans hypokondriska matte.
Vackra TrollMin! Bilderna med min usla mobilkamera gör henne inte rättvisa, men det är bättre än inget.
* Ordförklaring: "Puppa" är norrländska (eller Söråkerska) för det andra svenskar kallar för surfitta, idiot, bitch och andra nedvärderande ord som ska beskriva någon som inte är riktigt perfekt utan har ett grinigt humör. Det är också Fröken Bitterska för det som Den Blonda Häxan kallar för muffen och jag för Lill-Morran, samt verb för lek med densamme.
---
Att Detroit inleder med att vinna var ju ungefär lika upplyftande som det är att gå upp klockan fem på morgonen. Jag hade önskat mig en superfinal mellan Chicago och Pittsburgh men får istället återigen se Detroit. Nej, jag känner redan nu hur humöret för all framtid försämras. Ingela, kan du raka av dig håret kanske?
Nu ska jag återgå till pluggandet som jag fick lägga på is när min huvudvärk blixtrade till.
Efter en längre tids riduppehåll har jag nu sakta men säkert (nåja) kommit igång igen tack vare Fröken Sötnos, nämligen TrollMin. En "stresspuppa"* enligt Fröken Bitter, men en guldklimp enligt mig.
TrollMin - söt och snygg! En dam som inte gillar att stå still och som tycker full fart är ett utmärkt alternativ.
Moro, Fröken Bitters älskade polack. Jag älskar också Moro, men hans ägares stora favorisering gör att man vill gå upp i atomer. Att ta kort på Moro gör hon med glädje, eftersom han är så snygg, men stresspuppan TrollMin duger förstås inte. Dessutom finns det en annan och ännu viktigare aspekt som gör att jag just nu känner en liten törn mot stackars oskyldiga Moro. Det är han som får ta mitt agg mot den bittra damen som vägrar inse mina skador som förutom allmäna och allvarliga problem med allt nu också innefattar en bortrakad fotknöl och diverse andra fotproblem. "Det är inte synd om dig!" basonerar hon ut samtidigt som hon med värre hypokondriska drag än vad jag lider av kastar sig om Moro och utbriser "Stackars Moro!" i tid och otid. Alltid är det något fel på den där hästen. Just nu är han dödshalt. I alla fall om man får tro hans ägare.
Herr Fossing. Eller Fossil som Fröken Bitter och hennes anhängare envist hävdar att han heter. För fridens skull kallar vi honom helt enkelt för Fosse. En liten unghingstkrabat som just åkt på "sommarkollo". Världen sötaste, och snällaste, lilla bebis.
Här vill jag visa upp mina fotoskills. Den första bilden är som synes ett härligt porträtt av Moros hovar under en ridtur för x antal månader sedan. Ett snyggt foto, om det inte vore för oskärpan och allt annat som blev fel. Men ni kanske förstår tanken i alla fall? Det var tänkt att det skulle bli bra.
Bild nummer två visar mig själv, Fröken Bitter och Moro. Eller ja, det skulle ha visat oss tre. Istället blev det en bild som inte visade något annat än att jag inte är en mästerfotograf. Men det var bra tänkt, som man säger om felpass.
Fler bilder på Moro och hans hypokondriska matte.
Vackra TrollMin! Bilderna med min usla mobilkamera gör henne inte rättvisa, men det är bättre än inget.
* Ordförklaring: "Puppa" är norrländska (eller Söråkerska) för det andra svenskar kallar för surfitta, idiot, bitch och andra nedvärderande ord som ska beskriva någon som inte är riktigt perfekt utan har ett grinigt humör. Det är också Fröken Bitterska för det som Den Blonda Häxan kallar för muffen och jag för Lill-Morran, samt verb för lek med densamme.
---
Att Detroit inleder med att vinna var ju ungefär lika upplyftande som det är att gå upp klockan fem på morgonen. Jag hade önskat mig en superfinal mellan Chicago och Pittsburgh men får istället återigen se Detroit. Nej, jag känner redan nu hur humöret för all framtid försämras. Ingela, kan du raka av dig håret kanske?
Nu ska jag återgå till pluggandet som jag fick lägga på is när min huvudvärk blixtrade till.
Fredag 29 maj klockan 11.30
För dryga timmen sedan kunde jag äntligen andas ut. Efter flera veckort hårt arbete med vårt avslutande grafiska projekt så var det deadline idag. Vår grupp lämnade in med den största marginal jag någonsin lyckats med inom den här utbildningen. Klockan 11.30, en halvtimme innan deadline, lämnade vi in allt material. Äntligen.
Så nu är det bara den säljande presentationen kvar på måndag, samt diverse uppgifter under tisdag-fredag. Därefter är stressen och hetsen över på allvar.
Men, nu är det här inlämnat i alla fall och då känns kommande veckan inte särskilt betungande. Jag är fit for fight igen! Back to life.
Så nu är det bara den säljande presentationen kvar på måndag, samt diverse uppgifter under tisdag-fredag. Därefter är stressen och hetsen över på allvar.
Men, nu är det här inlämnat i alla fall och då känns kommande veckan inte särskilt betungande. Jag är fit for fight igen! Back to life.
Enda grejen vi har gemensamt
Jag och Murke tycket, som bekant, olika om det mesta här i världen. Hockey, världsproblem, män, hästar, sprit, musik, film, hår, politik, estetik och ja... allt.
Men en sak har vi gemensamt. Vi tycker båda två att den här scenen ur avsnittet "Hillary" i How The West Was Won - Familjen Macahan, är en av de absolut bästa som någonsin gjorts.
Jag ber om ursäkt för den makalöst vedervärdiga kvalitén, brist på bilder så man får ett vettigt sammanhang och diverse annat som kan vara bra att lämna en brasklapp om - men; använd fantasin och förställ er det hela. Visst är det bra?
Man vet liksom inte riktigt vart man ska ta vägen.
Allt utom Matthew Williamson
Inte riktigt kanske, men näst intill. När alla andra slängde sig över nya designerkollektionen så höll jag mig till det gamla vanliga. Dock måste jag säga att jag var galet sugen på den här bikinin och att modellen var en av de snyggaste jag sett. Indianinfluerat och supersnyggt hår och jag blir sugen på att bli brunett igen.
En värdig kandidat till att slåss om priset världens vackraste kvinna med Hillary Gant (Elyssa Davalos) och Natalie Wood.
I alla fall, nu var det inte kvinnlig skönhet utan kläder som skulle monologeras över. Snart sommar, brist på pengar, proppfull garderob och inga hål i öronen, Ja, då bestämde jag mig för att beställa från H&M. Allt kostade max 149 kronor och det tyckte jag var billigt och bra, så då bortsåg jag från den lilla detaljen att många bäckar små så småningom blir till en stor flod som snart kommer att dränka mig.
Men, något ska man väl få unna sig? Idag också. Dessutom så simmar jag bra, så jag ska nog kunna bemästra den där floden.
Bilder: H&M
En värdig kandidat till att slåss om priset världens vackraste kvinna med Hillary Gant (Elyssa Davalos) och Natalie Wood.
I alla fall, nu var det inte kvinnlig skönhet utan kläder som skulle monologeras över. Snart sommar, brist på pengar, proppfull garderob och inga hål i öronen, Ja, då bestämde jag mig för att beställa från H&M. Allt kostade max 149 kronor och det tyckte jag var billigt och bra, så då bortsåg jag från den lilla detaljen att många bäckar små så småningom blir till en stor flod som snart kommer att dränka mig.
Men, något ska man väl få unna sig? Idag också. Dessutom så simmar jag bra, så jag ska nog kunna bemästra den där floden.
Sid The Kid show
Helt, helt underbart!
Här trodde jag att det skulle bjudas på hardcore hockeyporr i form av en galet jämn och olidligt nervpirrande bita-på-naglarna-och-få-hjärttattacker-hela-tiden match som skulle gå till förlängning. Men istället så blev det bara Penguins som bjöd på hockeyerotik och Crosby som visade att han är den bäste, och därmed sagt att Herr Ovie inte är fullt lika bra. Det tackar jag för.
Diskussionerna om vem av just Sidney Crosby och Alexander Ovechkin som är bäst kan ju manglas om och om igen och har så också gjorts. Jag är den förste att erkänna att jag alltid är snabb att dra upp diskussionen så fort den förstnämnde gjort ytterligare en mastodontmatch och jag därmed känner segervittring och en blodtörstande längtan efter att få kasta mig över alla som envist hävdar att ryssen skulle vara bättre.
Egentligen är det svårt att lägga ett objektivit avgörande och göra en seriös jämförelse, precis som i alla situationer där världens bäste ska utses, men hur jag än vrider och vänder på det så står Sid The Kid som segrare. Som helhet så har han fler hockeykvalitéer än vad Great Eight har, och jag väljer hellre en ledare med en fantastisk speluppfattning, teknik och skridskoåkning framför en mer spektakulär spelartyp.
Jag älskar Ovechkins enorma glädje över varje mål och vunnen match och han är grymt rolig att se, oavsett om det gäller magi på isen i en "vanlig" match eller spex i Skills Competition, och han är utan tvivel enormt nyttig och viktig för itt lag. Crosbys enorma register väger dock ännu tyngre och jag ser honom som än viktigare för sitt lag än vad Ovie är.
Han har visat det tidigare, och han visade det nu igen. Sidney är en perfekt kombination av en briljant spelare med sitt helhetspaket av offensiva och defensiva kvalitéer, ledare och den där vinnarskallen som kan visa ett helt lag den rätta vägen. Han får mig mer än någon annan att sakna Peter Forsberg på isen, men känslan är ändå bra istället för nedbrytande. På något vis känns det lättare att inte bryta ihop totalt när Kung Forsberg definitivt har avslutat sin karriär.
Som det brukar vara - minst är störst.
Åter till nattens match. Så här skriver Dan Rosen för nhl.com:
"Game 7, though, didn't have nearly the cachet as Games 1-6. There was no overtime. No give and take on the scoreboard. No drama.
Just Penguins goals. Lots and lots of Penguins goals."
Byt ut Penguins mot MODO, Colorado eller Philadelphia, så har ni exakt hur jag vill att matcher med mina lag ska gå till. Ingen spänning, inget drama. Bara mål, mål och åter mål av mitt lag. Kanske tråkigt och egentligen ganska hockeyförstörande, men väl så effektivt för att motverka hjärtattacker, uppbitna naglar, trasiga vänskapsband och uppätna händer. Sådant ska man ju tänka på när man blir äldre, och jag har redan börjat.
Nu hoppas jag att det blir Chicago Blackhawks - Pittsburgh Penguins i en final. Det skulle vara ett perfekt avslut på ett underbart slutspel (bortsett från Phillys tidiga uttågande och Avs brist på medverkan, förstås). Dessutom blir det ett härligt dilemma för mig att bestämma om jag helst ser Samme lyfta bucklan igen eller om jag vill se The Next One göra det.
Här trodde jag att det skulle bjudas på hardcore hockeyporr i form av en galet jämn och olidligt nervpirrande bita-på-naglarna-och-få-hjärttattacker-hela-tiden match som skulle gå till förlängning. Men istället så blev det bara Penguins som bjöd på hockeyerotik och Crosby som visade att han är den bäste, och därmed sagt att Herr Ovie inte är fullt lika bra. Det tackar jag för.
Diskussionerna om vem av just Sidney Crosby och Alexander Ovechkin som är bäst kan ju manglas om och om igen och har så också gjorts. Jag är den förste att erkänna att jag alltid är snabb att dra upp diskussionen så fort den förstnämnde gjort ytterligare en mastodontmatch och jag därmed känner segervittring och en blodtörstande längtan efter att få kasta mig över alla som envist hävdar att ryssen skulle vara bättre.
Egentligen är det svårt att lägga ett objektivit avgörande och göra en seriös jämförelse, precis som i alla situationer där världens bäste ska utses, men hur jag än vrider och vänder på det så står Sid The Kid som segrare. Som helhet så har han fler hockeykvalitéer än vad Great Eight har, och jag väljer hellre en ledare med en fantastisk speluppfattning, teknik och skridskoåkning framför en mer spektakulär spelartyp.
Jag älskar Ovechkins enorma glädje över varje mål och vunnen match och han är grymt rolig att se, oavsett om det gäller magi på isen i en "vanlig" match eller spex i Skills Competition, och han är utan tvivel enormt nyttig och viktig för itt lag. Crosbys enorma register väger dock ännu tyngre och jag ser honom som än viktigare för sitt lag än vad Ovie är.
Han har visat det tidigare, och han visade det nu igen. Sidney är en perfekt kombination av en briljant spelare med sitt helhetspaket av offensiva och defensiva kvalitéer, ledare och den där vinnarskallen som kan visa ett helt lag den rätta vägen. Han får mig mer än någon annan att sakna Peter Forsberg på isen, men känslan är ändå bra istället för nedbrytande. På något vis känns det lättare att inte bryta ihop totalt när Kung Forsberg definitivt har avslutat sin karriär.
Som det brukar vara - minst är störst.
Åter till nattens match. Så här skriver Dan Rosen för nhl.com:
"Game 7, though, didn't have nearly the cachet as Games 1-6. There was no overtime. No give and take on the scoreboard. No drama.
Just Penguins goals. Lots and lots of Penguins goals."
Byt ut Penguins mot MODO, Colorado eller Philadelphia, så har ni exakt hur jag vill att matcher med mina lag ska gå till. Ingen spänning, inget drama. Bara mål, mål och åter mål av mitt lag. Kanske tråkigt och egentligen ganska hockeyförstörande, men väl så effektivt för att motverka hjärtattacker, uppbitna naglar, trasiga vänskapsband och uppätna händer. Sådant ska man ju tänka på när man blir äldre, och jag har redan börjat.
Nu hoppas jag att det blir Chicago Blackhawks - Pittsburgh Penguins i en final. Det skulle vara ett perfekt avslut på ett underbart slutspel (bortsett från Phillys tidiga uttågande och Avs brist på medverkan, förstås). Dessutom blir det ett härligt dilemma för mig att bestämma om jag helst ser Samme lyfta bucklan igen eller om jag vill se The Next One göra det.
Recept på världsfred
Jag kom aldrig iväg till stan. Istället blev det glass och musik. Jag hade tänkt att lyssna på Thin Lizzy, men istället fastnade jag framför You´re The Voice med John Farnham, vilket får bli dagens musiktips.
Men annars så undrar jag lite över vad man tagit till för metoder för att försöka råda bot på allt krig och elände här i världen? Har det gjorts försök med att lösa världens alla problem och krig genom att folk börjar lyssna mer på Thin Lizzy? Om inte så tycker jag att det kunde vara ett ytterst bra försök. Det, och att införa Macahan en gång om dagen för samtliga invånare i världen. Då skulle det bli ordning och reda.
Men annars så undrar jag lite över vad man tagit till för metoder för att försöka råda bot på allt krig och elände här i världen? Har det gjorts försök med att lösa världens alla problem och krig genom att folk börjar lyssna mer på Thin Lizzy? Om inte så tycker jag att det kunde vara ett ytterst bra försök. Det, och att införa Macahan en gång om dagen för samtliga invånare i världen. Då skulle det bli ordning och reda.
Brons är nästan lika fint
De gånger jag säger det är få, men detta är ett tillfälle då jag faktiskt kapitulerar från mitt tänk om att guld är det enda som gäller, att bronsmatcher är skit och att second place is the first loser och gud vet allt vad det är.
Inget guld för Tre Kronor, okej. Det har jag smält för länge sedan, och istället hyllar jag bronset. Guld är ju alltid guld, men med den truppen vi hade så tycker jag bronset är att betrakta som den finaste valören. Tre Kronor stod för en riktigt stark insats sett till spelarmaterial jämfört med de andra toppnationerna.
Inget guld för Tre Kronor, okej. Det har jag smält för länge sedan, och istället hyllar jag bronset. Guld är ju alltid guld, men med den truppen vi hade så tycker jag bronset är att betrakta som den finaste valören. Tre Kronor stod för en riktigt stark insats sett till spelarmaterial jämfört med de andra toppnationerna.
Tre Kronors bästa under VM: Kenny Jönsson. Jag hoppas innerligt att den här bronsmatchen inte var hans sista match. I vanlig ordning var han Tre Kronors gigant och plockade hem toppbetyg, och det är givet att man vill ha honom med i laguppställningen i OS.
Sedan är jag fortfarande bitter och besviken på semifinalen i fredags mot Canada där det aldrig blev någon riktig match som jag hade laddat för. Förväntningarna infriades aldrig och man satte pepsin (ja, jag har gått över till pepsi istället för cola för er som är intresserade av lite mer kruiosa om mig*) i halsen över kanadensarnas disciplin. Men det blir ju alltid så, man bygger upp en spänning och hyser stort hopp om att det ska bli "tidernas match" varenda gång kanadensarna står för motsåndet. I alla fall jag, som den lille hatälskaren jag är. Sedan går det som det så många gånger förut, det blir inte riktigt något utav det hela och så sitter man där och känner sig snuvad på konfekten.
Så blev det med finalmatchen också. Inte heller där fick jag mina förväntningar infriade. Jag, som älskar min egen syn på ordning och reda där Canada alltid står pall, hade en stark längtan om att få se dem som världsmästare efter fjolårets snöplighet, men icke. Ryssarna la förstås lock på min bubblande härlighet och så var det med den saken.
---
För övrigt ser jag gigantmycket fram emot nattens NHL. Dubbla tummar för att Pittsburgh ska avgöra, förstås, och sedan en halv tumme för att Chicago ska göra detsamma. Det är lite knivigt där. Halva jag vill se Samuel Påhlsson (och Hjalmarsson) gå vidare i kampen om bucklan, och den andra halvan vill ju förstås se Sedinarna, Sundin, Öhlund och Edler göra det. Matematisk uträkning gör att Vancouver borde få min sympati, men då faller ju det lite på historiska drabbningar och förkärleken till Samme, så vips ligger Blackhawks på plus... Så, ett tufft val helt enkelt. Men en sjunde match är kanske mest rättvist?
Jag har dock några timmar på mig att fundera och innan dess har jag ett annat svårt val att ta itu med: äta glass eller gå till stan? Kanske en kompromiss? Den typen av medelväg tycker jag är hemmahörande på topp trettio-listan över vackra saker här i livet. Min syn på diplomati och kompromiss-vilja.
*Ännu mer kuriosa: Dagens strumpor är vita med gråspräckliga och blåögda katter på. Observera att det är samma par strumpor och alltså inte olika sorter i olika färg.
"Det var inte jag, det var min kropp"
Murke, ursäkternas okrönte kronprinsessa. Drottningen kan ni ju alla lista ut vem det är.
Häromdagen köpte jag en somrig klänning från Gina Tricot, skickade efter lite böcker från Adlibris och nu blev det ett par jeansleggings från Only/Mandel Design.
Trots detta så vill inte min köplust ge med sig. Jag börjar seriöst att fundera över om jag lider av något som gör att jag tror pengar ska ta död på mig om jag inte genast bränner dem på det ena eller det andra. Detta bådar inte gott. Men å andra sidan, hur ofta gör det egentligen det? Ja, inte är det ofta. Bitterheten har talat.
Men mina tankar inför Tre Kronor-Canada är i alla fall lite bättre. Eller ja, någorlunda åtminstone. Jag har utfört VM-ritualerna och känner mig peppad till tusen. Heja!
Dagens miss: Ingen VM-final för min kärlek John-Michael Liles. Avdelning: Händelse som hade frambringat tårar om jag hade haft fungerande tårkanaler.
Dagens hiss: Blixten. Rolighet och elakhet personifierad. "Pappa har ju fått parkinson, så jag köpte ett plockepinn till honom. Haha, nu kan han inte vinna. Ta den då pappa, ta den, han har inte en chans."
45 minuter kvar nu. Jag ska ladda med lite hopprep.
Häromdagen köpte jag en somrig klänning från Gina Tricot, skickade efter lite böcker från Adlibris och nu blev det ett par jeansleggings från Only/Mandel Design.
Bild: Mandel Design
Trots detta så vill inte min köplust ge med sig. Jag börjar seriöst att fundera över om jag lider av något som gör att jag tror pengar ska ta död på mig om jag inte genast bränner dem på det ena eller det andra. Detta bådar inte gott. Men å andra sidan, hur ofta gör det egentligen det? Ja, inte är det ofta. Bitterheten har talat.
Men mina tankar inför Tre Kronor-Canada är i alla fall lite bättre. Eller ja, någorlunda åtminstone. Jag har utfört VM-ritualerna och känner mig peppad till tusen. Heja!
Dagens miss: Ingen VM-final för min kärlek John-Michael Liles. Avdelning: Händelse som hade frambringat tårar om jag hade haft fungerande tårkanaler.
Dagens hiss: Blixten. Rolighet och elakhet personifierad. "Pappa har ju fått parkinson, så jag köpte ett plockepinn till honom. Haha, nu kan han inte vinna. Ta den då pappa, ta den, han har inte en chans."
45 minuter kvar nu. Jag ska ladda med lite hopprep.
När man trodde att man hade sett allt ...
... Så överraskar jag med århundradets händelse:
Har jag bakat?
Ja, det här höjer förstås på ögonbrynen betydligt mer än mycket annat. Nuförtiden är det ju sällan man förvånas av saker och ting i världen, men att jag skulle ha bakat är faktiskt en sån sak som man inte bara rycker på axlarna åt.
Men tyvärr, givetvis har jag inte stått och bakat dessa. De kommer från Hemköp, fyra stycken för ynka 15 riksdaler. Supergoda och dessutom hockeyvänliga visade det sig. De här fina egenskaperna till trots så finns det något som slår högre, nämligen det faktum att de ser hemmagjorda ut. Upplagda på ett fat så här så tror man att det är jag som är en mästerbagerska och som lyckats med det här.
Detta gör att mitt värde som värdinna kanske kan gå från minus till plus utan någon större ansträngning. All typ av liknande prestigehöjningar tycker jag är intressanta. Sånt som ger mycket men med minimal arbetsinsats, så att säga.
---
Imorgon är det målgruppsanalyserande som gäller på morgonen, därefter föreläsning och sedan är det uppladdning inför matchen. Tre Kronor-Canada; hockeyporr i sin renaste form och med orgasmgaranti. Det blir en väldigt fin tröst för hockeyerotiken jag missade i måndags när Sidney Crosby och Alexander Ovechkin bjöd på drömmatch med varsitt hattrick. Att sånt händer. Och att jag missar det? Ja, skamligt.
Nu håller jag tummarna för Anaheim inatt.
Har jag bakat?
Ja, det här höjer förstås på ögonbrynen betydligt mer än mycket annat. Nuförtiden är det ju sällan man förvånas av saker och ting i världen, men att jag skulle ha bakat är faktiskt en sån sak som man inte bara rycker på axlarna åt.
Men tyvärr, givetvis har jag inte stått och bakat dessa. De kommer från Hemköp, fyra stycken för ynka 15 riksdaler. Supergoda och dessutom hockeyvänliga visade det sig. De här fina egenskaperna till trots så finns det något som slår högre, nämligen det faktum att de ser hemmagjorda ut. Upplagda på ett fat så här så tror man att det är jag som är en mästerbagerska och som lyckats med det här.
Detta gör att mitt värde som värdinna kanske kan gå från minus till plus utan någon större ansträngning. All typ av liknande prestigehöjningar tycker jag är intressanta. Sånt som ger mycket men med minimal arbetsinsats, så att säga.
---
Imorgon är det målgruppsanalyserande som gäller på morgonen, därefter föreläsning och sedan är det uppladdning inför matchen. Tre Kronor-Canada; hockeyporr i sin renaste form och med orgasmgaranti. Det blir en väldigt fin tröst för hockeyerotiken jag missade i måndags när Sidney Crosby och Alexander Ovechkin bjöd på drömmatch med varsitt hattrick. Att sånt händer. Och att jag missar det? Ja, skamligt.
Nu håller jag tummarna för Anaheim inatt.
Är du billig så är du
Egentligen borde jag ägna mig åt att SWOT-analysera och briefa, men det blir lätt att man hittar på annat när hjärnan redan är slutkörd för dagen. Men jag håller mig ändå till rätt ämne. Reklam.
Karl Lagerfeldt för H&M. Ett skolboksexempel på hur man utnyttjar sina svagheter och hot och bryter ner dem till intet. Det kan vara en av de bästa reklamfilmer jag sett på år och dag, Norrlands Guld inräknat. Då är det bra.
---
Murke är en ängel i mina mest upphetsade tillstånd och när jag är lite väl egenkär. Jag är tacksam som har henne där som kan trycka till mig och håna när jag försöker lyfta fram min begåvning när det gäller god smak och vett och etikett.
Den dagen jag blir president och får frågan om hur jag kan vara så ödmjuk och ha fötterna på jorden ska jag villigt uttrycka min stora glädje och tacksamhet för Murke och övriga vapendragare som ständigt finns där för att sprätta ner näsan när den börjar peka lite för mycket uppåt.
---
Att Thomas Steen nu är helt klar för MODO är så skönt att jag knappt ens behöver fundera över vilket Macahan-avsnitt jag ska avrunda kvällen med. Detsamma gäller myspyset med Stanley Cup och VM. Fint värre!
Karl Lagerfeldt för H&M. Ett skolboksexempel på hur man utnyttjar sina svagheter och hot och bryter ner dem till intet. Det kan vara en av de bästa reklamfilmer jag sett på år och dag, Norrlands Guld inräknat. Då är det bra.
---
Murke är en ängel i mina mest upphetsade tillstånd och när jag är lite väl egenkär. Jag är tacksam som har henne där som kan trycka till mig och håna när jag försöker lyfta fram min begåvning när det gäller god smak och vett och etikett.
Den dagen jag blir president och får frågan om hur jag kan vara så ödmjuk och ha fötterna på jorden ska jag villigt uttrycka min stora glädje och tacksamhet för Murke och övriga vapendragare som ständigt finns där för att sprätta ner näsan när den börjar peka lite för mycket uppåt.
---
Att Thomas Steen nu är helt klar för MODO är så skönt att jag knappt ens behöver fundera över vilket Macahan-avsnitt jag ska avrunda kvällen med. Detsamma gäller myspyset med Stanley Cup och VM. Fint värre!
Flipp eller flopp?
Att gå runt i flipflops och shorts tycker inte jag är den ultimata klädseln i spöregn, men sådant gör Sundsvallsborna. Efter att ha bott här uppe i drygt ett år nu så får jag väl dessutom erkänna att jag inte är ett dugg förvånad.
På tal om flipflops och förvåning. Eller ja, kanske inte, men ändå. Roman Malek, ny målvakt i MODO. Jag är ju en smula naiv, dagdrömmande, högt fantiserande och oerhört optimistisk så i mina tankar såg jag ju en NHL-meriterad målvakt stå och vakta kassen för MODO under kommande säsong. Ja ni vet, Martin Biron... Eller kanske en klonad Patrick Roy i yngre tappning? Ja, så där har det hållit på. Därför var det väl lika bra att det blev klart med Malek så min hjärna slipper spinna vidare.
Dock känns det lite snöpligt att de höga förväntningarna och pratet om en målvakt med NHL-meriter inte riktigt blev som man hade hoppats. Lite som att man sett fram emot att få se Kung Forsberg spela, men istället får se Zdeno Charas långa ben. Chara är en smula kunglig han också, men ja, det är liksom inte alls samma sak.
Men jag förstår situationen och tycker det är ett bättre val som Fredrik Andersson säger; att knyta an sig Malek nu, än att vänta på en eventuell NHL-keeper. Dessutom, och viktigast av allt: Miloslav Horava tror stenhårt på Malek och har bra koll på honom sedan tidigare, och jag lyssnar till legendarens utlåtande. Potentialen tycks ju finnas där och trivs han i laget så ska nog detta bli bra.
Dessutom är han född en dag före Sedinarna och fem dagar före mig. Det säger ju visserligen tämligen lite om hans målvaktskapacitet, men desto mer om hans föträfflighet som helhet. Men, vi får se om det blir flipp eller flopp, helt enkelt. Och innan motsatsen har blivit bevisad är Malek, i egenskap av sin nya klubb, så klart Elitseriens bästa målvakt utan konkurrens.
---
Gällande Markus Näslund så tycker jag att det känns riktigt, riktigt tråkigt att det inte blir någon fortsättning på karriären. Oväntat. Dessutom så hade jag ju naivt önsketänkt, på samma sätt som drömmarna om en klonad Patrick Roy, att Näslund skulle ändra sig och avsluta sin karriär med att visa upp sin sniper-magi i MODO och få lite fler svenska hjärtan att banka. Men, att beslutet är oväntat spelar mindre roll. Precis som alla andra så tycker jag att världens bästa Nazzy ska ha all heder och beröm för den gudabenådade hockeybriljans han visat upp och för att han avslutar snyggt istället för att låta pengarna styra.
Mer om Mackan imorgon när det finns lite tid att sväva ut och få in bilder. Ett eget inlägg är ju en av mina allra största hjältar mer än värd.
---
Nu kanske det är dags för sängen att göra entré? Det känns en aning frustrerande att min bristande (icke existerande?) självdisciplin gång på gång stoppar mig från att hamna i säng i skaplig tid. Nu blev det återigen sent. Nåja, vad gör det egentligen? Inget. Det finns större misslyckanden man kan göra här i livet.
Stockholmsfjollan: Kalmar? När? Var? Hur? Tyvärr har det börjat dyka upp hinder, men jag och Häxan hoppas på att kunna klättra över. Annars får jag springa igenom.
På tal om flipflops och förvåning. Eller ja, kanske inte, men ändå. Roman Malek, ny målvakt i MODO. Jag är ju en smula naiv, dagdrömmande, högt fantiserande och oerhört optimistisk så i mina tankar såg jag ju en NHL-meriterad målvakt stå och vakta kassen för MODO under kommande säsong. Ja ni vet, Martin Biron... Eller kanske en klonad Patrick Roy i yngre tappning? Ja, så där har det hållit på. Därför var det väl lika bra att det blev klart med Malek så min hjärna slipper spinna vidare.
Dock känns det lite snöpligt att de höga förväntningarna och pratet om en målvakt med NHL-meriter inte riktigt blev som man hade hoppats. Lite som att man sett fram emot att få se Kung Forsberg spela, men istället får se Zdeno Charas långa ben. Chara är en smula kunglig han också, men ja, det är liksom inte alls samma sak.
Men jag förstår situationen och tycker det är ett bättre val som Fredrik Andersson säger; att knyta an sig Malek nu, än att vänta på en eventuell NHL-keeper. Dessutom, och viktigast av allt: Miloslav Horava tror stenhårt på Malek och har bra koll på honom sedan tidigare, och jag lyssnar till legendarens utlåtande. Potentialen tycks ju finnas där och trivs han i laget så ska nog detta bli bra.
Dessutom är han född en dag före Sedinarna och fem dagar före mig. Det säger ju visserligen tämligen lite om hans målvaktskapacitet, men desto mer om hans föträfflighet som helhet. Men, vi får se om det blir flipp eller flopp, helt enkelt. Och innan motsatsen har blivit bevisad är Malek, i egenskap av sin nya klubb, så klart Elitseriens bästa målvakt utan konkurrens.
---
Gällande Markus Näslund så tycker jag att det känns riktigt, riktigt tråkigt att det inte blir någon fortsättning på karriären. Oväntat. Dessutom så hade jag ju naivt önsketänkt, på samma sätt som drömmarna om en klonad Patrick Roy, att Näslund skulle ändra sig och avsluta sin karriär med att visa upp sin sniper-magi i MODO och få lite fler svenska hjärtan att banka. Men, att beslutet är oväntat spelar mindre roll. Precis som alla andra så tycker jag att världens bästa Nazzy ska ha all heder och beröm för den gudabenådade hockeybriljans han visat upp och för att han avslutar snyggt istället för att låta pengarna styra.
Mer om Mackan imorgon när det finns lite tid att sväva ut och få in bilder. Ett eget inlägg är ju en av mina allra största hjältar mer än värd.
---
Nu kanske det är dags för sängen att göra entré? Det känns en aning frustrerande att min bristande (icke existerande?) självdisciplin gång på gång stoppar mig från att hamna i säng i skaplig tid. Nu blev det återigen sent. Nåja, vad gör det egentligen? Inget. Det finns större misslyckanden man kan göra här i livet.
Stockholmsfjollan: Kalmar? När? Var? Hur? Tyvärr har det börjat dyka upp hinder, men jag och Häxan hoppas på att kunna klättra över. Annars får jag springa igenom.
Fröken Bitter goes Fröken Aggressiv
Idag släpade bitterdamen ut mig till bilen eftersom vi skulle till OK-Q8 och lämna en kärra. Jag halvsov hela vägen dit men sedan piggnade jag till. Just som damen skulle backa in kärran så kom det en dåre och snodde platsen rakt framför ögonen på oss. Det var då min bittra damen bytte namn. "Nej nu jävlar!!!" skrek Fröken Aggressiv med en tonart som till och med var högre än mina mastodont- och brandlarmsskrik och for ut genom bilen för att läxa upp platssnattaren. Arg som ett bi ryckte hon tag i bildörren, men platssnattaren hade handlat snabbt och hunnit låsa dörren när hon såg ilskmolnet uppenbara sig. Bra tänkt, tycker jag.
Fröken Aggressiv nöjde sig därmed med att skälla ut platssnattaren och skyndade sedan nöjt tillbaka till bilen för att backa, ivrigt påhejandes av gubbarna som stått och beskådat maktkampen. "Ja, på henne bara!" ropade de triumferande och den aggressiva damen log som bara jag gör när jag är på mitt rosa fluffmoln.
Givetvis så var det här alldeles för svårt att backa, Fröken Bitters duktighet till trots, och min dag höjdes därmed ytterligare. Jag satt där och hånlog, helt klarvaken, medan den aggressiva och mycket bittra damen fick pipa fram och be om hjälp att få kärran på plats.
Senare visade det sig att det var mackens ägare som hjälpte till och som också hade varit med och beskådat vansinnesutbrottet. Jag tycker det var synd att hon inte passade på att fråga om han inte hade något jobb åt henne, när hon hade gjort ett så bra uttryck. Handlingskraftig, verbal, röstresurser och framförallt: ingen prestige och "jag-kan-visst-själv-beteende som hindrade henne från att be om hjälp. Vad mer kan begäras?
Ni får själva räkna ut vilka beteenden här ovan som jag och Fröken Bitter Aggressiv har gemensamt och vilket jag kanske borde försöka lära mig lite av.
Nu ska jag in i duschen och därefter ska jag plåstra om min fot som har dött. Jag lider, men njuter lite av det faktum att jag dels får något konkret att beklaga mig över och framförallt: att jag känner gemenskapen med Kung Forsberg sprudla. Mysigt.
Fröken Aggressiv nöjde sig därmed med att skälla ut platssnattaren och skyndade sedan nöjt tillbaka till bilen för att backa, ivrigt påhejandes av gubbarna som stått och beskådat maktkampen. "Ja, på henne bara!" ropade de triumferande och den aggressiva damen log som bara jag gör när jag är på mitt rosa fluffmoln.
Givetvis så var det här alldeles för svårt att backa, Fröken Bitters duktighet till trots, och min dag höjdes därmed ytterligare. Jag satt där och hånlog, helt klarvaken, medan den aggressiva och mycket bittra damen fick pipa fram och be om hjälp att få kärran på plats.
Senare visade det sig att det var mackens ägare som hjälpte till och som också hade varit med och beskådat vansinnesutbrottet. Jag tycker det var synd att hon inte passade på att fråga om han inte hade något jobb åt henne, när hon hade gjort ett så bra uttryck. Handlingskraftig, verbal, röstresurser och framförallt: ingen prestige och "jag-kan-visst-själv-beteende som hindrade henne från att be om hjälp. Vad mer kan begäras?
Ni får själva räkna ut vilka beteenden här ovan som jag och Fröken Bitter Aggressiv har gemensamt och vilket jag kanske borde försöka lära mig lite av.
Nu ska jag in i duschen och därefter ska jag plåstra om min fot som har dött. Jag lider, men njuter lite av det faktum att jag dels får något konkret att beklaga mig över och framförallt: att jag känner gemenskapen med Kung Forsberg sprudla. Mysigt.
