Sid The Kid show

Helt, helt underbart!

Här trodde jag att det skulle bjudas på hardcore hockeyporr i form av en galet jämn och olidligt nervpirrande bita-på-naglarna-och-få-hjärttattacker-hela-tiden match som skulle gå till förlängning. Men istället så blev det bara Penguins som bjöd på hockeyerotik och Crosby som visade att han är den bäste, och därmed sagt att Herr Ovie inte är fullt lika bra. Det tackar jag för.

Diskussionerna om vem av just Sidney Crosby och Alexander Ovechkin som är bäst kan ju manglas om och om igen och har så också gjorts. Jag är den förste att erkänna att jag alltid är snabb att dra upp diskussionen så fort den förstnämnde gjort ytterligare en mastodontmatch och jag därmed känner segervittring och en blodtörstande längtan efter att få kasta mig över alla som envist hävdar att ryssen skulle vara bättre.

Egentligen är det svårt att lägga ett objektivit avgörande och göra en seriös jämförelse, precis som i alla situationer där världens bäste ska utses, men hur jag än vrider och vänder på det så står Sid The Kid som segrare. Som helhet så har han fler hockeykvalitéer än vad Great Eight har, och jag väljer hellre en ledare med en fantastisk speluppfattning, teknik och skridskoåkning framför en mer spektakulär spelartyp.

Jag älskar Ovechkins enorma glädje över varje mål och vunnen match och han är grymt rolig att se, oavsett om det gäller magi på isen i en "vanlig" match eller spex i Skills Competition, och han är utan tvivel enormt nyttig och viktig för itt lag. Crosbys enorma register väger dock ännu tyngre och jag ser honom som än viktigare för sitt lag än vad Ovie är.

Han har visat det tidigare, och han visade det nu igen. Sidney är en perfekt kombination av en briljant spelare med sitt helhetspaket av offensiva och defensiva kvalitéer, ledare och den där vinnarskallen som kan visa ett helt lag den rätta vägen. Han får mig mer än någon annan att sakna Peter Forsberg på isen, men känslan är ändå bra istället för nedbrytande. På något vis känns det lättare att inte bryta ihop totalt när Kung Forsberg definitivt har avslutat sin karriär.




Som det brukar vara - minst är störst.


Åter till nattens match. Så här skriver Dan Rosen för nhl.com:
"Game 7, though, didn't have nearly the cachet as Games 1-6. There was no overtime. No give and take on the scoreboard. No drama.

Just Penguins goals. Lots and lots of Penguins goals."


Byt ut Penguins mot MODO, Colorado eller Philadelphia, så har ni exakt hur jag vill att matcher med mina lag ska gå till. Ingen spänning, inget drama. Bara mål, mål och åter mål av mitt lag. Kanske tråkigt och egentligen ganska hockeyförstörande, men väl så effektivt för att motverka hjärtattacker, uppbitna naglar, trasiga vänskapsband och uppätna händer. Sådant ska man ju tänka på när man blir äldre, och jag har redan börjat.

Nu hoppas jag att det blir Chicago Blackhawks - Pittsburgh Penguins i en final. Det skulle vara ett perfekt avslut på ett underbart slutspel (bortsett från Phillys tidiga uttågande och Avs brist på medverkan, förstås). Dessutom blir det ett härligt dilemma för mig att bestämma om jag helst ser Samme lyfta bucklan igen eller om jag vill se The Next One göra det.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...