Hell on wheels
Direkt när jag kom hem från jobbet i går slängde jag i mig mat och sedan hamnade jag i soffan framför tv:n. Sitter där, halvtrött och seg, och så uppenbarar sig en fastkedjad gammal man vid en järnväg som som kravlar sig fram i jakten på en flaska whiskey. Miljön och utstyrseln kan inte ljuga. Det här är USA, andra halvan av 1800-talet. Vi pratar westernfilm. Och så tar det en sekund och jag är fast.
Hallå! Varför, varför, varför har ingen berättat för mig om tv-serien Hell on wheels?!
Jag fick ju snabbt sluta titta. Avsnittet som visade i går är antagligen en bit in i serien och jag måste ju börja från början. För Hell on wheels kan inte göra annat än att falla mig i smaken.
En googling ger att den utspelar sig efter inbördeskrigets slut och kretsar kring tidigare sydstatssoldaten Cullen Bohannon som vill hämnas sin frus och sons död. Hämndbegäret tar honom in i järnvägsbolaget Union Pacific Railroad och uppbyggnaden av den första transkontinentala järnvägen och allt som kommer med den på resan västerut.
Morran hissar: Hockeyvila. Det behövs nu när det är så mycket med annat.
Morran dissar: Körkortsfrågorna på testerna inför teoriprovet. Är sjukligt trött på tramseriet i hur frågorna – och svaren – är formulerade.
November = biomånad?
Biohösten (biovintern?) inleddes med Skyfall, och nu när det är november är det flera filmer jag vill se och som känns som självklara bioval:
- Twilight, Breaking dawn del 2 (sista filmen måste så klart ses när jag nu har sett de tidigare filmerna. En film som måste ses på bio mer av sentida tradition än något annat)
- Blondie (svensk film = måste för mig. Dessutom tre skådisar jag verkligen tycker om samt Gynning som känns intressant. Handlingen? Ingen aning faktiskt...)
- Call girl (svensk film även den. Intressant handling).
Och på tal om film är det nära till hands att prata serier. Jag måste bara säga att det finns ingen serie som jag kan bli lika arg – och sedan glad, rörd och lycklig – av som Grey´s Anatomy!
Såg det senaste avsnittet i går och var ena stunden vansinnig, för att sedan skrika av lycka och köra upp näven i luften a´la segergest. Normalt? Nåja, bästa serien i alla fall. Ja, efter Familjen Macahan – How The West Was Won, förstås. Men de där två spelar helt klart i en egen liga.
Nu ska det ätas lammracks (spännande!) och potatisgratäng, och kanske sås. Om det blev någon. Den tycks ha kokat bort?!
Skyfall – James Bond i högklass
Skyfall kan kanske vara min nya favorit bland Bond-filmerna.
Jag är ingen James Bond-nörd på något vis, men är ändå ganska förtjust i filmerna även om intresset går lite i perioder. Goldfinger har varit favoriten och i helgen såg jag den näst bästa – eller kanske den allra bästa? Nya filmen Skyfall är grym!
Senaste Bond-filmen jag såg var Casino Royale, Daniel Craigs första. Jag tyckte att den var mer eller mindre usel. Därför har jag inte sett den näst senaste och min dom om Craig som Bond var inte nådig. Men med Skyfall kan man säga att Bond är tillbaka – och att jag får lov att säga att Craig är perfekt i den här rollen.
Filmen var lång, men det insåg jag först efter att jag kom ut från bion. För när filmen väl var i gång tänkte jag inte en sekund på att den skulle vara så lång. Tempot var bra hela tiden och jag blev aldrig uttråkad. Och då ska det ändå nämnas att Glufs-Morran på eget bevåg hade tryckt i sig alla popcorn redan innan filmen började.
Jag tycker att den här filmen, nu när Bond firar 50 år, var exakt det som jag hade hoppats på. Nämligen den perfekta blandningen mellan det klassiska och gamla (som exempelvis ett visst återseende av en viss bil...) och det lite nya, fräscha. Jag tror det är det som till stor del gör filmen så bra.
Tre andra saker jag ser som filmens storheter är att Bond kändes lite mer sårbar här, man fick komma in-på honom mycket mer och även se mer av hans historia, att M fick extra utrymme samt skurken (karaktär och skådespelare) som var perfekt.
Jag tycker att Skyfall var djupare än vad jag jag tyckt om övriga i serien. Det gick verkligen hem hos mig.
Betyg: 5 av 5 Morr!
Bridesmaides – betydligt bättre än väntat
Ungefär ett år efter alla andra såg jag filmen Bridesmaids. Jag tänkte att det kunde väl vara en film värdig en vardagskväll när man är trött och vill slötitta lite.
Men! Detta var inte en ytlig tramsfilm som jag trodde! Jag föll som en fura, direkt. Bridesmaids går raka vägen in på listan över mina favoritfilmer, faktiskt. Absolut topp-fem i komedigenren.
Filmen är så underbart härligt rolig och fyndig att jag grät av skratt (eller till och med för att jag blev rörd någon gång?!) och försökte kväva mina skratt med hjälp av skämskudden när igenkänningsfaktorn (hehehe...) blev för allvarlig eller när empatin flödade över på grund av karaktärernas sköna pinsamhetsfaktor.
Men det är inte bara alla roliga och fyndiga scener som jag vill hylla, utan även det faktum att det finns en hel del eftertänksamhet också. Det är ingen vanlig, platt och stel romantisk komedi utan här bjuds det på överraskande mycket drama och kanske vad man kan kalla för nyskapande.
Jag tokgillar huvudrollen Annie som är alldeles för mycket, men ändå är totalt älskvärd och går lätt att sympatisera med trots att hon går för långt gång på gång. Och jag älskar rollbesättningen. Varenda karaktär och skådespelarinsats är perfekt.
Bridesmaids har allt en komedi ska ha och framför allt har den charm och träffsäkerhet till tusen och ger mig betydligt mer att tänka över än vad jag hade föväntat mig. Älskar!
Betyg: 5 av 5 Morr!
The Prestige
Vi hade en mysig filmkväll i lördags och det blev i det närmaste full pott för de två filmerna som fanns med på kvällsordningen. Efter att ha haft skrattfest till underbara Raka spåret till Chicago var det dags för lite (...) djupare The Prestige. Ett mästerverk som verkligen föll mig i smaken.
Jag vet inte riktigt hur mycket det är okej att säga om den här filmen utan att känna att jag har sagt för mycket. Därför håller jag mig till att konstatera vissa saker. Jag, som alltid kräver bra foto för att tycka att filmen är en riktig höjdare, var extremt nöjd på den punkten. Skådespeleriet var absolut inget att gnälla över, alls. Jag tycker att samtliga skådespelare gör ett bra jobb här.
Men framför allt älskar jag historien och att den från början till slut håller mig helt vansinnigt besatt i att hänga med i handlingen. En mind-fucker på alla sätt och vis. Och ja, nu vill jag se Memento.
Eftersom att jag älskar David Bowie och att han är helt genial här måste jag förstås ge honom 5 av 5 Morr. Och det är väl ditåt det lutar för hela filmen. Men jag är ändå inte helt säker.
Jag var väldigt förvirrad under filmens gång och tror absolut att den här filmen är en sådan som växer när man får se den fler gånger (och kanske inte när man är trött). Därför håller jag den lite längre. Tills vidare.
Betyg: 4 ½ av 5 Morr!
---
I dag fyller älskade Ems 25 år så nu åker jag in och firar henne! Hurra, hurra, hurra!
We will live to fight another day
Jag älskar ju rock i alla dess former och är väldigt svag för brit-pop. I vanlig ordning kan jag inte rangordna mina favoriter, men Oasis ä rförstås svåra att inte hålla högt. Jag har dock knappast hållit mig uppdaterad och därför blev det en glad överraskning när jag såg hur grym Noel är även på egen hand:
Nu påminns jag dessutom om att jag någon dag (kanske en regnig, det vill säga när som helst) ska ta och uppdatera min Spotify-lista lite och försöka få med så mycket av min favoritmusik det bara går. Är ju massor som saknas där!
Oh superman where are you now
Kvällens låt! På repeat. Under tiden som jag sitter och jobbar med kvällens sportsidor och tankarna vandrar iväg till hur jag ska färga håret i morgon (ljusare? Mörkare? Vem vet? Och detta ska JAG lyckas bestämma redan i morgon?!). Yes, det är dags. Hårhetsen är back in the game!
När jag kommer hem ska jag se på Lyxfällan. Somnar alltid så bra av det.
Inglourious Basterds
Bild: Länk
Som självutnämnd skalperings-drottning var Inglourious Basterds förstås en film som föll Morran i smaken. Även om jag först hade mina tvivel. Har man gått i Mästers skola tycker man om filmer om andra världskriget – så är det bara.
Men är man ett morrigt väsen är man också känd för att vara livrädd för våld och äckel. En typisk fegis som både tittar bort och skriker i högan sky så fort minsta kniv visas upp. Dessutom är jag en av de typ tio personer i hela vida världen som inte tycker att Brad Pitt är det bästa som finns. Så ja, jag var lite osäker först.
Men ibland vill man se något trots att man befarar att man kommer att titta på film cirka 5 procent och de övriga 95 procenten ner i godisskålen. Dessutom är ju jag en sann diplomat (hehe. Hehehe... Hahaha! Nä, vänta, jag var inte klar där. HA HA HA! Jag, diplomatisk? HAHAHA!!!) som är känd för att bry mig mer om sällskapet än själva filmen och därmed utan problem trotsar rädslan till förmån för att i diplomatisk anda ta in andras idéer.
Så därför var det med spänd förväntan jag såg det här mästerverket. Och oj vad glad jag är för det!
Hans Landa, iskall i alla lägen.
För det första föll jag direkt som en fura för Christop Waltz insats och karaktär. En sån där omänskligt obehagligt vidrig typ som man ändå inte kan låta bli att älska, ja lite som Morran en tidigt morgon helt enkelt.
Sedan är hela filmen ett mästerverk. Foto (gud vad snygg filmen är!), musik, skådespeleri och flirtandet med The Searchers (en av mina absoluta favoritfilmer) gör mig helt kär. Från början till slut är den sjukt rå, brutal, rak och sinnessjukt rolig. Ja, precis som Morran vilken tid som helst på dygnet, faktiskt.
Vi tar väl och sammanfattar detta och betygsätter. Funderade först på om jag skulle snåla lite, men nä. Varför ska man göra det? Filmen förtjänar faktiskt full pott.
Betyg: 5 av 5 Morr!
...Och 5 av 5 Morr är också vad som blir betyget på MODO:s nya matchställ. Grymt snyggt, klassiskt och stilrent!
"Tjejer ska inte sjunga"
Efter att ha kastat ur mig att män är bättre på att göra musik än kvinnor kände jag att jag inte hade sagt hela min sanning. Det är få musikaliska tjejer (tänk ålder under cirka 40 år) som imponerar på mig. Men kikar vi på de äldre damerna (och/eller de som inte är i livet längre) så hittar jag flera som jag avgudar.
Därför kör vi en Internationella Morr-kvinnodagen. Smakprov:
Tror bestämt att det är ett tema vi får fortsätta med en annan vacker dag! Nu: Jobb.
Snow white and the huntsman
Det har blivit ovanligt mycket film för mig på senaste tiden och i helgen blev det Snow white and the huntsman. Precis som med Prometheus är det en film vars genre egentligen inte borde locka mig. Science fiction och fantasy har aldrig varit min grej och jag har konstant vägrat att se Sagan om ringen. Men så slog det mig att äventyrsfilm och naturbilder gillar jag ju och fantasy kan väl inte vara så illa?
Och nej, det var det inte. Jag gillar verkligen Snow white and the huntsman. Kristen Stewart känns för mycket Bella fortfarande (tyvärr), men jag tycker att hon är betydligt bättre här än i Twilight. Men hennes prestation är, huvudrollen till trots, inte det mest väsentliga. Det viktigaste är att det här framför allt är en spännande film med en bra historia som orkar hela vägen och att filmen går min väg. Myskänslan i det blir på topp.
Sedan kan jag inte låta bli att älska Charlize Theron som den onda drottningen. Karaktären är betydligt mer spännande och levande än att bara vara förpassad till ett svartvitt monster. Dessutom är dvärgarna (främst Ian McShane) helt fantastiska och lagom på ett positivt sätt. De tillför humor, utan att på något vis bli för mycket.
Betyg: 4 av 5 Morr
I Övik bor det bara bra människor
I går var det ju väldigt trevligt. Kändes som att EM-festen dog redan innan den hunnit börja. Livet leker-känsla på hög nivå. I går tröstade jag mig med Dumle. I dag (sorger ska man låta sitta i!) tröstar jag mig med det här vackra ljudet:
Och för oss som inte kan höra dessa underbara toner utan att bli lite smått sugna på världens bästa serie, genom alla tider och kategorier, kommer här förstås ett ihopklipp kort nog för att hinnas med innan rusning till jobb:
"Zebulon "Zeb" Macahan (James Arness) is a real man of rare moral fibre. Raw strength, stands up for the weak, becomes a Legend. Makes Chuck Norris and Dirty Harry look like babies."
---
Fick Kings lyfta bucklan i natt? Det har jag hållit mig från att ta reda på. Satt inte uppe i natt och har av någon ytterst konstig anledning fått för mig att jag måste vänta med att kolla till dess att jag kommer till jobbet. Får för mig att denna taktik ska göra att svaret på min fråga blir JA.
Och för oss som inte kan höra dessa underbara toner utan att bli lite smått sugna på världens bästa serie, genom alla tider och kategorier, kommer här förstås ett ihopklipp kort nog för att hinnas med innan rusning till jobb:
"Zebulon "Zeb" Macahan (James Arness) is a real man of rare moral fibre. Raw strength, stands up for the weak, becomes a Legend. Makes Chuck Norris and Dirty Harry look like babies."
---
Fick Kings lyfta bucklan i natt? Det har jag hållit mig från att ta reda på. Satt inte uppe i natt och har av någon ytterst konstig anledning fått för mig att jag måste vänta med att kolla till dess att jag kommer till jobbet. Får för mig att denna taktik ska göra att svaret på min fråga blir JA.
Sista avsnittet av Desperate Housewives
Jag har älskat den här serien, från början till slut. Ja, den var bättre förr, men jag har aldrig tappat intresset att följa avsnitt efter avsnitt sedan 2004. Det har till och med hänt att jag offrat hockeymatcher för att hinna se hela avsnittet.
Och nu är det slut.
Eller ja, inte helt. För när jag myste ner mig med popcorn, cookies och Pepsi för att njuta av det absolut sista avsnittet (dubbelavsnitt) kunde det förstås inte sluta annat än med misär. Efter ett konstant leende avsnittet igenom tvärstannade det med nio minuter kvar. Slutet uteblev.
Så här ligger jag nu. Med nio minuter från upplösningen. Desperat. Med ett jävla vansinnigt humör. VAAAAAAAAAA!!!
Tryck på play och njut!
Om ni, liksom jag, är svaga för westernfilmer från 50-talet så vet ni att det inte alltid är särskilt lätt att hitta favoriterna.
Jag har haft grava problem med att få tag på The Pony Soldier utan att bli ruinerad. Därför blev jag milt sagt överlycklig när jag trillade över den här:
Okej, den är textad på spanska (men i alla fall inte dubbad, tack gode gud!) och den gör sig bättre i färg och det är bara en trailer (om man nu kan kalla det trailer när den avslöjar hela filmen... MEN! Här har vi äntligen filmen med stort F. Min favoritfilm alla kategorier!
Jag har haft grava problem med att få tag på The Pony Soldier utan att bli ruinerad. Därför blev jag milt sagt överlycklig när jag trillade över den här:
Okej, den är textad på spanska (men i alla fall inte dubbad, tack gode gud!) och den gör sig bättre i färg och det är bara en trailer (om man nu kan kalla det trailer när den avslöjar hela filmen... MEN! Här har vi äntligen filmen med stort F. Min favoritfilm alla kategorier!
Film: Kyss mig
Jag och Murke har många olikheter. Likheterna är färre, så dem orkar jag rabbla upp: Vi är båda två hästnördar, gillar att diskutera, älskar att ha rätt – och så gillar vi svensk film.
Kyss mig är den senaste vi såg. Och föga förvånande föll den oss i smaken. Handlingen är kanske inte i toppklass (hallå, är ju ingen westernfilm...), men filmen är mysig, väldigt svensk, grymt bra skådespelare och väldigt snygg. Många rätt alltså.
Jag har egentligen bara två saker som kändes lite så där. För det första är det svårt att lyfta in en av Sveriges topp tre-skådisar, av oss utnämnd, och tro att det ska lyfta filmen. Jag trodde aldrig att jag skulle tycka att Björn Kjellman inte skulle lyfta en film – men problemet var att han helt fick mig och Murke att tappa fokus.
Där var han, underbart bra som vanligt och i en rolig roll, men hans fem sekunder i rutan ledde till en vild kärleksförklaring om hans skådespelarinsatser i tidigare filmer och det tog säkert tio minuter innan vi kunde tänka på handlingen i filmen igen...
Det andra var att filmen var lite för snabb i början. När till och med jag, som inte alls visste vad filmen handlade om innan (och inte hade sett fordralet), förstod åt vilket håll det barkade redan efter några få minuter går det lite väl snabbt framåt.
Fast jag vet inte, kanske tjänade filmen på just det? Annars hade tempot troligen sackats ner och blivit utdraget. Så nä, det blir faktiskt höga poäng trots att handlingen på förhand inte lutade åt det.
Betyg: 4 av 5 Morr!
---
Förresten. Hela den här grejen med Kung Forsbergs uttalande tycker jag är väldigt humoristisk. Här har vi en riktig höna av en fjäder och storm i ett vattenglas. Trams!
Kyss mig är den senaste vi såg. Och föga förvånande föll den oss i smaken. Handlingen är kanske inte i toppklass (hallå, är ju ingen westernfilm...), men filmen är mysig, väldigt svensk, grymt bra skådespelare och väldigt snygg. Många rätt alltså.
Jag har egentligen bara två saker som kändes lite så där. För det första är det svårt att lyfta in en av Sveriges topp tre-skådisar, av oss utnämnd, och tro att det ska lyfta filmen. Jag trodde aldrig att jag skulle tycka att Björn Kjellman inte skulle lyfta en film – men problemet var att han helt fick mig och Murke att tappa fokus.
Där var han, underbart bra som vanligt och i en rolig roll, men hans fem sekunder i rutan ledde till en vild kärleksförklaring om hans skådespelarinsatser i tidigare filmer och det tog säkert tio minuter innan vi kunde tänka på handlingen i filmen igen...
Det andra var att filmen var lite för snabb i början. När till och med jag, som inte alls visste vad filmen handlade om innan (och inte hade sett fordralet), förstod åt vilket håll det barkade redan efter några få minuter går det lite väl snabbt framåt.
Fast jag vet inte, kanske tjänade filmen på just det? Annars hade tempot troligen sackats ner och blivit utdraget. Så nä, det blir faktiskt höga poäng trots att handlingen på förhand inte lutade åt det.
Betyg: 4 av 5 Morr!
---
Förresten. Hela den här grejen med Kung Forsbergs uttalande tycker jag är väldigt humoristisk. Här har vi en riktig höna av en fjäder och storm i ett vattenglas. Trams!
Body of Proof
Body of Proof, åh vad jag älskar den här (tämligen) nya serien! Jag som dels är ett stort fan av Dana Delany, dels redan var tillbakalutad i soffan framför teven på onsdagskvällarna föll förstås som en fura direkt. Och nu kan jag inte få nog.
Så nu vet ni att det inte heller är någon idé att ringa mig efter Grey´s Anatomy. Jag är fortsatt upptagen med teven.
Tack gode gud för musik ♥
Bra musik är och förblir bästa räddningen och kureringen mot allt.
Tom Petty – Free Fallin'
She's a good girl, loves her mama
Loves Jesus and America, too
She's a good girl, crazy 'bout Elvis
Loves horses and her boyfriend, too
It's a long day livin' in Reseda
There's a freeway runnin' through the yard
And I'm a bad boy, 'cause I don't even miss her
I'm a bad boy for breakin' her heart
And I'm free, I'm free fallin'
All the vampires walkin' through the valley
Move west down Ventura Blvd.
And all the bad boys are standing in the shadows
And the good girls are home with broken hearts
And I'm free, I'm free fallin'
I wanna glide down over Mulholland
I wanna write her name in the sky
I wanna free fall out into nothin'
Gonna leave this world for awhile
And I'm free, I'm free fallin'
♥
Water for elephants
Tidigare sa jag att jag var tvungen att se Water for Elephants, en film med en av mina favoriter bland kvinnliga skådespelare samt surmuppen nummer ett. Och nu är det gjort.
Water for Elephants får godkänt, men inte mer. En trevlig film att se, men inget att minnas efteråt. Filmen är sjukt snygg (cirkusmiljön är ju dessutom tacksam) men historien känns för förutsägbar och lyfter aldrig.
Hal Holbrook tänder hoppet i början och jag är helt inne i filmen den första timmen. Då är storyn fortfarande intressant och jag kan inte se och höra mig mätt på hur allt bidrar till att verkligen kännas som 1930-talet.
Men det är efter det som det där lyftet från godkänt till riktigt bra aldrig kommer. Det bara maler på och maler på och jag börjar till och med kolla på klockan. Sen tickar det på och så blir allt precis som jag hade trott. Inga överraskningar och framför allt ingen extas filmen igen – och då räcker inte betyget till mer än godkänt.
Betyg: 3 av 5 Morr!
---
I morgon är det äntligen dags. Pirrigheten, nervositeten och längtan är på topp. Bara att hoppas att MODO också är det.
Water for Elephants får godkänt, men inte mer. En trevlig film att se, men inget att minnas efteråt. Filmen är sjukt snygg (cirkusmiljön är ju dessutom tacksam) men historien känns för förutsägbar och lyfter aldrig.
Hal Holbrook tänder hoppet i början och jag är helt inne i filmen den första timmen. Då är storyn fortfarande intressant och jag kan inte se och höra mig mätt på hur allt bidrar till att verkligen kännas som 1930-talet.
Men det är efter det som det där lyftet från godkänt till riktigt bra aldrig kommer. Det bara maler på och maler på och jag börjar till och med kolla på klockan. Sen tickar det på och så blir allt precis som jag hade trott. Inga överraskningar och framför allt ingen extas filmen igen – och då räcker inte betyget till mer än godkänt.
Betyg: 3 av 5 Morr!
---
I morgon är det äntligen dags. Pirrigheten, nervositeten och längtan är på topp. Bara att hoppas att MODO också är det.
Det här är D-A-D
I går satt vi i strandparken och surrade om diverse viktigt och oviktigt. Min förklaring av gruppen D-A-D gick inte helt hem och därför presenterar jag dem så här i stället:
Så Murke, nu vet du vad lördagen har att bjuda på. De spelar här i helgen och jag är väldigt sugen på att gå. Ekonomisk fråga bara.
Så Murke, nu vet du vad lördagen har att bjuda på. De spelar här i helgen och jag är väldigt sugen på att gå. Ekonomisk fråga bara.
Nästa biobesök ska jag se ...
... Water for elephants.
En av mina favoriter avdelning kvinnliga skådespelare och surmuppen nummer ett i samma film. Ja, det måste jag se.
Det vore kanske något för Timråtattarna också? Så kan vi följa upp med Twilight-maraton (så vi har en ursäkt för att vräka i oss Gino). Vad säger ni?
---
I dag har jag firat guldhjältarna Dragons på torget, lunchat med bossen och glömt kvar jackan ute på ett jobb så jag fått gå klädd i en regnponcho i storlek XXXXXXXL. Nu ska jag korra sista artikeln och sedan dra mig hemåt. I helgen ska jag bara göra tre saker: hockeyladda, vila och bli blond. Och leka med min vapendragare, men det räknar jag knappt.
En av mina favoriter avdelning kvinnliga skådespelare och surmuppen nummer ett i samma film. Ja, det måste jag se.
Det vore kanske något för Timråtattarna också? Så kan vi följa upp med Twilight-maraton (så vi har en ursäkt för att vräka i oss Gino). Vad säger ni?
---
I dag har jag firat guldhjältarna Dragons på torget, lunchat med bossen och glömt kvar jackan ute på ett jobb så jag fått gå klädd i en regnponcho i storlek XXXXXXXL. Nu ska jag korra sista artikeln och sedan dra mig hemåt. I helgen ska jag bara göra tre saker: hockeyladda, vila och bli blond. Och leka med min vapendragare, men det räknar jag knappt.
Morrans (live)tankar om Melodifestivalen
Ja, här sitter jag och ser på Melodifestivalen! Inte jättevanligt, men nu är det som det är och jag tycker det ska firas med att liveblogga:
- När ska det införas åldersgräns och Fröken Bitter-förbud i röstningen? Jag vill inte se småtjejerna och Bitterdamen rösta fram lillgrabben Eric Saade. Han är ju nästan lika illa som Justin Bieber.
- Hundra plus till Carl Bildt.
- Få bort Danny Saucedo!!! Jag får rådamp. Och vilken vansinnigt kass låt.
- Per Andersson och Katrin Sundberg är hur roliga som helst! Humor! En perfekt duo.
- Sara Varga med låten Spring för livet blir bättre och bättre för varje gång jag hör den, trots att jag knappast valt att höra den hela tre gånger. Men den har förstås inget i Eurovision att göra.
- The Moniker är så klart bäst. Jag älskar den här låten! Oh my god, oh my god!
- Heter han BrOlle? Jag har alltid trott att man säger BrÅlle. Tur jag ser på Melodifestivalen så jag lär mig. Nåja, hur som helst är den här låten bra. Jag gillar BrÅlle. Har alltid gjort, kommer alltid att göra.
- Nej, Linda Bengtzing. Det är inget större fel på dig eller din låt. Bara på dina stövlar. Men är det något som känns som en riktig schlager (som jag och Mäster diskuterade i dag), ja då är det denna.
- Men åhh! Detta är ju låten jag hört på radion i bilen och tänkt "Gud vad bra" men sedan inte vågat fråga fotografen i rädsla att få dumstruten på mig. Jag gillar verkligen Nicke Borg och hans röst och låten gör mig hoppfull. Rockballader går alltid hem hos mig. Går vi mot detta nu i Melodifestivalen? I så fall har ni fått en ny tittare.
- Tänk att tatuera in Melodifestival-loggan... Swingfly har verkligen gjort ett makalöst knepigt val. Själv har jag tyckt en MODO-logga skulle vara smaklös, men tja... I jämförelse med Melodifestivalen känns det inte så fel ändå.
- Me and my drum är helt okej. Men vem är han i blå byxor, grön tröja, långt hår och som pricken över i mustasch? Kan man köpa honom och ge Murke i födelsedagspresent?
- Nä, Sanna Nielsen var väl rätt trist. Men nu är det The Playtones, äntligen!
- Meeeeeeeeeeeeeen!!! Har de inte tajtat till kostymerna lite? Jag vill se kostymer, inte overaller. Men i övrigt älskar jag färgen och jag älskar låten. Så jag håller tyst.
- Nu är frågan, rösta på The Moniker eller på The Playtones? Alltså: John Lennon eller Bill Haley?
- Nej, nu är det den där populära ungen. Dags att stänga öronen. Detta är den absolut sämsta låten i startfältet och lik förbannat kommer småtjejerna rösta på honom. Skrämmande.
- Jaså, är det slut nu? Vad blir det fram till dess att röstningen är avslutad? Jag njuter av lite David Bowie under tiden.
- ... Och äter Superchips ... Vet dock inte om det är så mycket "super" över dem.
- JAAA! De kastar in Nanne Grönwall, Lena Ph, Ola Salo (som alla står högt på min lista) och Christer Sjögren som kör Scorpions absolut bästa låt. Gud vad bra!
- Som lite kuriosa kan jag berätta att Herr Sjögren har berömt mina ögonfransar. Vilka av er kan skryta med det?
- Ryssarna ger 12 poäng till The Moniker. Det är det bästa de någonsin gjort. Men de ger 10 poäng till Danny, vilket alltså sätter dem på minus igen.
- Finns det någon som inte älskar Adam Alsing? Antagligen inte. Om han var poängledare för Big Broter skulle jag säkert titta.
- ... Eh ...? Vadå poängledare? Programledare skulle det stå. Nej, detta med att liveblogga är inte så himla lätt.
- Varför går skitlåtarna så galet bra? Kan inte Europa något om musik?
- Nu hoppas vi på britterna.
- "Det där är ingen frisyr. Det där är ett rop på hjälp." Hahahaha!!!
- Men faaaaaaan! Varför röstar alla på snorungen?!
- Nu ligger de två sämsta låtarna i topp. Man vill ju spy.
- Nä men vilken hård kille han är Saade! Lite glassplitter i ögat är ingenting. Han är ju nästan på Zeb Macahans och Kung Forsbergs nivå...
- Plus till Danny, trots allt, för hans södersnack. Jag är lite svag för sånt av någon konstig anledning.
- Eller ja, det är väl inte ett dugg konstigt. Jag älskar ju Anderssonskans Kalle och gamla svenska filmer.
- FY FAN!!! Hur i helvete kan de två absolut sämsta låtarna och artisterna toppa resultatlistan?! Ta ifrån fjortisarna deras mobiler NU!
- Men hjälp! Läste jag fel eller har Buffy Sainte-Marie varit med och skrivit en av låtarna?! Nej, det kan inte stämma... Men var det någon av hennes låtar som var med?
