Fast nu kan vi väl ta och döpa om även detta lilla gräsliga rike till MODO-land? Vinner man en sådan här duell är man helt klart ny sheriff i stan. Nåja, skit i det nu.

Det finns saker som gör mig glad, euforisk, överlycklig, tänd, begeistrad, upprymd, lycklig och så finns det saker som gör mig salig. Vinnartåget fortsätter och Timråtattarna hade inte en suck när världens bästa hjältar satte igång. Bländande boxplayspel, bländande burspel av Michal Zajkowski, bländande försvarsspel, bländande magi av Mattias Timander (som vanligt, men jag har inte nämnt hans namn på länge och det var länge sen jag fick reta gallfeber på någon med Timmy-tjat så därför fick det nämnas nu och därför håller jag för en gångs skull tyst om Susse) och bländande seger. 4-0 i länsderbyr och avancemang till andraplatsen.





Det enda negativa var att min väderdemolerade kropp mår så dåligt att jag var så trött att jag gäspade och därför missade Thomas Enströms mål.Jävla skitkropp!

Lite extra kul, utöver själva grejen i sig, är att jag tycks vara bra på att förutspå när man kan chansa och våga satsa högt. Jag var övertygad om att det skulle bli ännu en seger för hjältarna ikväll och slog vad om en hemtenta på att det skulle bli så. Förlorade MODO skulle jag göra hemtentan åt Timråtattaren, och vann MODO så skulle jag inte tjäna något på det. Ett dåligt vad kanske, men MODOs vinst i sig räcker och blir över liksom att tattaren inte vågade sätte emot något.

---

Vädret tar kål på mig. Två minusgrader men det känns som 22 allra minst. Vägen mellan universitetet och stan och sedan hem har aldrig känts så lång (och dessutom har man aldrig fått så lite för 200 spänn inne på Hemköp) och mina öron hade förstås frusit ihjäl när jag kom hem, så nu hör jag inget. Tack vare vädret. Dessutom är det halkigt och det skyr jag nästan mer än förluster.

---

Förresten har min MSN blivit hackad, vilket har fått folk att tro att jag är schizofren. Kul. Nu ska mina jag och jag gå och lägga oss. Inte för att vi vill sköta skolan och därför gör det trots att vi inte vill, utan just för att vi vill. Som sagt, vädret tar på min kropp och jag är krassligare än krassligast. Givetvis kommer det när det är som minst lämpligt. Imorgon har vi nämligen en envis redaktör att ta hand om och det är något som kräver full koncentration för att han inte ska sparka bakut och leverera hippiinspirerade citat i all evinnerlighet.

Nåja, känner att febern börjat ta över mer och mer nu, så det är dags att avsluta kvällens bloggande. Jag ska informera mer om min personlighetsklyvning och MSN-hackandet imorgon.

Adjö.

Hockeyerotik. Hockeygodis. Hockeypropaganda.

Vilken skön tisdag det blev ändå! Kullerbyttamatch med 6-0 och härligt klättrande i tabellen. Första nollan för säsongen var efterlängtad och det var skönt att se världens bästa hjältar agera så kungligt. Kul med  propaganda, fina mål och att Andreas Molinder fick sätta sin första kasse för säsongen, det är han väl värd. Sedan finns det förstås inte nog med superlativ i min vokabulär för att tillräckligt kunna berömma förstafemman som gör ett magiskt jobb match efter match. Sötman från i lördags håller  fortfarande i sig och det känns som det där formbeskedet man väntat på har kommit nu.

Per-Åge Skröder. Alltid lika härligt glad när han gör mål, alltid lika härlig att beskåda.

Dessutom, jag höll deadline och dagen har i övrigt förflutit riktigt fint. Redovisning imorgon klockan åtta och eftersom jag inte sovit något så ska jag försöka somna nu så jag får orentligt med sömn. Fast förresten, är det sju minusgrader igen imorgon när jag vaknar så ligger jag nog kvar. Sundsvall är verkligen skitvädrenas stad. Är det något jag hatar så är det kyla och blåst, och här är det en äcklig kombination av dem båda. Varje dag.

Egentligen borde jag bäva inför när det blir december och januari, men det gör jag inte. För jag hoppas på något som kommer tina upp vartenda skitväder och värma mitt hjärta tills det slår en stor rosa och gnistrande rosett på sig själv.

Idag är det nio år sedan jag blev ägare till världens bästa. ♥



Och att jag sålde henne är det sämsta jag någonsin gjort. Hård konkurrens där visserligen, det finns ju en hel del att välja bland.  Lite pessimistiskt och bittert kanske, men jag är inte särskilt pepp just nu när klockan är strax efter fem och jag suttit  och råpluggat konstant sedan klockan 10.00 idag och att jag vet att det inte är över förrän om sju timmar när klockan slår 12.

Och då är det så mysigt och härligt så man hinner ta hela ett djupt andetag och njuta av lugnet i en sekund innan man kastas in i nästa uppgift. Jag älskar stress, press och panik!

---

Sedan, utan att vara ironisk så älskar jag vissa av er också. Ni vet vilka ni är. Eller det kanske ni inte gör, eftersom jag är känslostum och aldrig kan få ur mig något. Men i alla fall så är det guld värt att betala min tågbiljett, ställa upp jämt och ständigt, peppa och stötta mig, pigga upp mig med en massa trams och sjuk humor, muntra upp mig, kasta sig in i PS magiska värld och hjälpa mig när jag är i nöd. Och framförallt: att tå ut med mig trots mitt risiga skabbhumör.

Skön hockeykväll idag! Först spelar MODO mot HV och sedan ska Flyers möta Devils. Canal plus förgyller min (planerade) plugglördag.

Idag har jag ätit sparris för första gången i mitt liv. Beställer alltid samma maträtt på Stekhuset och brukar ge bort dem annars, men idag provsmakade jag en liten bit själv och upptäckte att det trots allt var ätbart. Vet inte varför, men jag har ju blivit så väldigt öppen för nya saker nu den senaste tiden. Testar ny mat, ny musik, nya studietekniker (nämligen att göra uppgiten man ska istället för att låta bli och låtsas att det regnar) och till och med nya människor som mina fördomar vanligtvis skulle ha hindrat mig från att ens hälsa på.

I övrigt så köpte jag schampo och balsam för totalt 60 kronor idag. För att prova och se om det verkligen är lika bra som riktiga hårvårdsprodukter som folk säger. Det är också väldigt öppet och frisläppt.

Hockey nu.

3-1 mellan Colorado och Edmonton! Kvittering (Laperriere) och sedan två snabba (Stastny och McLeod) i slutskedet av mittperioden. Gött! Men, mina ögonlock blir tyngre och tyngre. Mitt stora dilemma är om jag ska lägga mig eller inte. Är bara tre timmar kvar till jag kan gå till skolan och göra det jag ska, och jag vill gärna veta hur matchen slutar. Men, tröttheten är maximal så jag vet inte hur jag ska klara att vara uppe till klockan blir åtta. Har dessutom eget arbete hela dagen så jag skulle kunna gå dit runt 10-12 istället kanske... Men tja?

Det här är liksom inte ett problem av den kalibern som när man har tappat bort fjärrkontrollen, tappar linserna på golvet när man har bråttom eller mobilen dör när man som mest behöver den. Det här är ett riktigt problem och ett stort dilemma som helt enkelt stavas beslutsångest.

Hela mitt liv kretsar kring det. Beslutsångest. Jag får aldrig lite lugn och ro.

Den här boken som jag trodde skulle göra att jag slapp bekymret har ju visat sig vara värdelös. På frågan om jag ska stanna uppe eller om jag ska lägga mig får jag svaret: "Hela kullen kommer att lukta seger". Jaha? Och inför MODO-matchen frågade jag boken om vilka trosor jag skulle ta, vilken turinbringande-grad jag skulle välja liksom. Då var svaret: "Sitt tyst och samarbeta". Man blir alltså inte ett dugg klokare av den där skitboken.

Men något man blir klockare av är ju Kevin McKidd intåg i Grey´s Anatomy. Seriöst, bättre kan det väl inte bli? Känns ju som att den serien äntligen börjar dra åt det håll man vill.

Förresten. Vad är det för drink som innehåller glass, mjölk, någon mintaktig (?) sprit och en amerikansk supergod kaka? Häx, gör ditt jobb, red ut mina funderingar. Är det en special som bara finns där?

Jag bestämde mig. Blir sängen nu! Gonatt/gomorgon/adjö.

Nä, jag såg inte. Just det missade jag tack vare min matlagning. Det måste, näst efter att gå ut med soporna och handla, vara universums tråkigaste syssla. Till och med matlagningsglada Stockholmsfjollan led med mig när jag jämrade mig över att tvingas ta itu med det och tyckte jag skulle köpa pizza istället. Men eftersom jag inte alls är så där bekväm och lat av mig att jag beställer snabbmat istället för att stå vid spisen, så blev det matlagning ändå. Tacos. Igen. Känns som att jag kan göra det i sömnen nu faktiskt.

Gällande matchen då. Suck. Vilken förjävla trist skitförlust. Det började ju så bra när de bästa gjorde mål och allt. Jag skyller den här förlusten på domaren, helt klart. Och på matlagningen som med största sannolikhet var den felande länken i min ritualvärld.

---

Gina Tricot har ju öppnat sin webshop nu, och det är ju trevligt. Men varför måste de vara så mån om att stoppa mitt shoppingberoende så att de endast godtar kontantbetalning? Suckelisuck. Jag som tyckte det skulle vara perfekt att skicka efter på faktura de gånger köptarmen vrider sig av dödslängtan men pengarna inte finns. Eh, för tillfället. Men nåja, man kanske ska vara tacksam.




Idag köpte jag den här rosa koftan i butiken samt den svarta klänningen. Dock kan jag inte bestämma mig om jag ska ha den i vitt eller svart. Tog den vita först men ändrade mig och valde den svarta. Men ja, svårt val. Dessutom var den liten och trasig så jag måste ändå byta den.

Jag kommer få grav beslutsångest imorgon när jag ska välja.

Ingen vinst för Flyers inatt heller... Men nu var det inte det som jag skulle raljera över, utan en annan typ av kärlek.

För nu får nog Kung Forsberg stå tillbaka lite. Det här är ju mannen som är som gjord för mig. Visst, musiker är väl inte vad jag brukar falla för, men det här citatet är ju klockrent.




Han är ju den manliga versionen av mig personifierad, men lite roligare och antagligen med lite bättre tonkänsla än jag. Enda nackdelen är ju att han kommer få svårt att uppfylla ett av de mest grundläggande kraven för att vara en drömman, nämligen det där om att kunna betala allt jag vill ha. Men nåja. Vi vet ju sedan tidigare att det bara är kung Forsberg som är perfekt.

Ja, den har gått varv efter varv runt om i bloggvärlden vid det här laget. Men om någon missat så är det på tiden att ni får se. Makalöst roligt! Jag vet inte om jag har bra humor eller bara är allmänt lättroad, men Mårtens sköna uttalande är något jag kan leva på hela dagen, trots att jag fick kliva upp tidigt.

---

Bättre dag idag, tack och lov! Nu ska jag tillbaka till universitetet och plugga lite till och därefter blir det nog stan. Tjing!

Idag har det inte varit min dag, på något vis.

Till att börja med så trodde jag, helt ärligt, att jag skulle dö av migrän. Detta var i klass med den gången jag hade stroke eller när jag fick en infektion i foten när det var skolavslutning och jag var tvungen ta blodprov. Eller den gången Kung Forsbergs mjälte sprack och jag kände samma smärta fast i hjärtat. Det var alltså riktigt illa. Dessutom innebar det att jag inte orkade ta mig till universitetet och lämna in en uppgift innan deadline, så då har jag haft ångest över det hela dagen.

När jag äntligen mådde lite mindre förjävla dåligt gick jag och handlade. Det gick smärtfritt till dess att jag var nästan hemma och kassen gick i sönder just när jag gick över järnvägen. Sjukt konstigt att jag inte hade köpt ägg som krossades, eller att jag inte blev överkörd av ett tåg.

Men, kvällens avsnitt av Grey´s Anatomy var ju tänkt att muntra upp mig så jag satte stor tilltro till det hela dagen. Med stor förväntan slog jag på tv:n, och upptäckte att Kanal 5 inte fungerade. Jag räknade till tio, men raseriutbrottet kom ändå. Som vanligt hjälpte det dock att bli förbannad. För ett tu, tre så fungerade det och jag var ofattbart glad. Sedan att Kanal 5 hade tekniska problem så man missade en del får jag väl stå ut med tills på söndag när reprisen kommer.

Så nu jävlar. Imorgon (idag?) ska det minsann bli min dag!

Nu ska jag lyssna på Jumper! För några år sedan försökte Fröken Bitter få i mig vetskapen om deras storhet men jag fnyste bara åt henne och tyckte det var dagismusik. Men nu har jag kärat ner mig och därför går Miljonär just nu på repeat.

Jumper - Miljonär

Oscar Wilde eller Mark Twain? Får kolla upp det imorgon när energin flödat till lite mer än som det är nu. Jag sitter med en artikel som jag ska få färdig men jag får inte till den och tankarna vill mest handla om hockey. Men, som Wilde eller Twain nu sa så stjäl det ju tid att vara punktlig och lämna in den i tid imorgon så jag kanske kan ta en liten tankepaus för att rensa lite.

Hockeysurret har inte direkt frodats här på bloggen den här säsongen. Anledningen till det stavas mina studier, men sådant ska inte få komma emellan så nu ska det bli ändring. I alla fall, Philadelphia har fortfarande ingen seger, men Colorado  har tre raka nu. Senast mot Kings igår. 

Matchen mot Dallas i lördags blev, för att uttrycka det milt, en aning skakande när Stars började hämta upp men till slut blev det en seger trots allt. Även om det var med nöd och näppe jag överlevde den tredje perioden så fanns det en hel del positivt i första och framförallt andra perioden. Spelet i powerplay fungerade riktigt bra och även om det var var Dallas som till stor del bjöd på chanser till höger och vänster så var Milan Hejduk, Joe Sakic, Paul Stastny, John-Michael Liles och Ryan Smyth alldeles bedårande att se. Det var bara en viss kunglig spelare som saknades därute på isen.




Milan Hejduk - alltid lika härligt produktiv. Han var bäst i säsongsdebuten mot Bruins och han var tvåmålsskytt och planens bästa även i lördags. 

Inatt blir det dock ingen hockey för min del. Först ska jag skriva färdigt det sista på artikeln och sedan sudda över mina små orosmoln innan jag somnar.

---

Förresten så kom jag på varför jag har så svårt att få pengarna att räcka trots att jag har en budget. För det första beror det på att jag inte på långa vägar håller min budget, och för det andra så har jag glömt att räkna in kostnaderna för mat i min ekonomiska kalkyl.

murke säger:

jojjo har en (eller väldigt många men nu nämner jag bara en) hemsk jobbig ovana. hon äter aldrig upp allt på tallriken

murke säger:

ALDRIG

murke säger:

det ligger ralltid minst en makaron kvar.

Murkes redogörelse för Jojjos ohyggligt dåliga vana fick mig att fundera. Inte bara på frågan om trollungarna alltid äter makaroner samt om det var värt att koka snabbmakaroner eller om jag skulle skippa det och bara äta köttbullar, utan också på frågan om jag själv har någon dålig vana. Kan det vara så? Jag tänkte ganska länge och sen kom jag på att nej, det har jag ju faktiskt inte.

Det är så skönt att vara perfekt och felfri i den här felande världen. Indeed it is.

Jag kom hem från skolan klockan 03.30 och nu sitter jag här och filar på en text om mina och min grupparbetares tankegångar om vårt arbete. Klockan 10 ska det lämnas in och jag ser förstås ingen anledning till att slösa bort natten och den fina morgonen med att sova.

Problemet är bara att få ihop de här tankegångarna. Vi tänkte inte så mycket utan agerade mest utav stress och ja, instinkt liksom. Men något ska väl skrivas och det ordnar sig nog. Det är ju flera timmar kvar och den här tiden på dygnet finns det inte så värst mycket att hitta på. Med andra ord blir det ett avsnitt Macahan.

Har ju, i vanlig kontinuelrig ordning, varit lite värdelös på att blogga nu igen. Min blogg kantas mer av kontinuerlig avsaknad av nya inlägg än kontinuerligt nya inlägg. Men någon ska väl vara bra på det också.

Helgen då? Ja, den hade sina toppar och dalar men det jag tycker bör framhållas är att jag kommit på att jag vill ha en hjärndammsugare. Suga upp allt onödigt, allt smuts och stök och få ut alla tankar man inte vill ha. Sedan är hjärnan återigen redo att spara nya och fina tankar. Men till dess så är jag glad att det finns något som heter non stop-pluggande. Det är skönt att slänga bort ett tiotal timmar bara så där utan att hjärnan tänker på något annat än brödtext, rubriker, ingresser, mellanrubriker och bilder.

Förresten, igår drömde jag att jag och mamma var och handlade och att jag hittade ett par skor för 199 kronor. Jag hade inga pengar men kära mamma gick med på att betala dem. Tyvärr fanns de i två färger och jag hade förstås svårt att bestämma vilket par det skulle bli. För att få hjälp i ångestsnåret mms:ade jag bilder på skorna till Fröken Bitter men sen kom det ett tåg och helt plötsligt så hände inget mer. Jag undrar vad det betyder. Murke?

Nu är jag för trött för allt så jag ska se Macahan och slappna av!

Fortfarande ingen seger för vare sig Avs eller Philly och min morgon känns därmed ännu sämre. Men nu får det vara nog med sömn istället för hockey.

---

Förutom NHL-matchenförrförra helgen  träffade jag ju också Den Blonda Häxan. Eller ja, inte bara träffade. Jag bodde ju hos henne dessutom så det var en riktig tiptop helg hon fick sig. Vi hade grymt trevligt och roligt trots att båda var trötta som utmattade får, och det enda jag kan klaga på är att jag fortfarande behandlas som ett skillsmässobarn trots att jag nu fyllt 21. När ska ni sluta med det, Häx och Stockholmsfjollan och alla andra?

"Så du har Morr denna veckan?"
"Har hon fått mat? Vad har du gett henne att äta?"
"Har du satt henne på tåget?"
"Men ska hon åka tunnelbanan alldeles själv? Klarar hon det? Du har väl förklarat vägen för henne ordentligt?"
"Nu orkar jag inte med henne mer, nästa gång får du ta henne!"
"Nej! Du får inte missa tåget! Nu har jag haft hand om dig tillräckligt, nu är det någon annans tur!"
"Åh vad skönt, nu slipper jag ansvara över dig!"

Jag är lite anti Stockholm av många anledningar, staden i allmänhet och tunnelbanan i synnerhet, men allt gick utomordentligt bra och jag hanterade min rädsla för tunnelbanan på ett exemplariskt sätt. Likaså skötte jag mitt shoppingberoende. När vi stod inne på Topshop och jag stod i kön till kassan och krampaktigt höll i det jag ville ha tog jag ett raskt beslut att jag inte skulle ha det. Snabbt som ögat hängde jag tillbaka det och sedan rusade vi därifrån. Häx var så stolt över mig att jag trodde det skulle komma en tår. Det gjorde det förstås inte, men vi firade triumfen med att fika på Bellmans istället. Fem av fem toasters för det cafét. Likaså till den lilla pizzerian i Vasastan som bjöd på kalasgod pizza och bästa möjliga musiken i form av 80-talsmusik.

I övrigt var min blonda favorithäxa änglalik nog att bjuda mig på en försenad födesledagsdrink. Supergod var den, trots att vi inte fick vad vi skulle ha. Nåja, Fridays var ett kanonställe i mina ögon. Alldeles för hög ljudnivå för att kunna föra ett samtal och det var alltså fritt fram för mig att prata på om mitt utan att bli avbruten av en ursinnig Häx som inte vill höra något mer om vare sig Kung Forsberg, MODO eller Timmys makalösa backspel. Sådant uppskattas!



Så här snygg var min favorithäxa. Hon skyller på att hon var sliten efter mycket jobb, men hur jobbigt kan det vara att jobba på Coop och sätta på ugnen och sedan kalla det för att hon bakat? Nä, inte alls. Men Häx ska alltid gnälla. Näst efter Fröken Bitter är hon dem mest gnälliga person jag någonsin träffat.



... och så här snygg var jag själv när jag satt och väntade på att Ottawa-Pittsburgh skulle börja. Jag skyller också på att jag var sliten. Och sjuk. Och blöt. Efter regn alltså.



Den här bilden är jag stolt över. Att jag kunde ta en så skarp bild när jag stod och darrade av ren och skär rädsla nere på tunnelbanestationen är ett under.


Nu är det dryga två år sedan som Häx lämnade metropolen Säffle och flyttade till Stockholm, och visst märks det att den lilla damen blivit en aning mer sofistikerad och lämnat några av lantistendenserna bakom sig. Men än har hon kvar grundstenarna i dialekten och när det kommer till de lite mer vardagliga och simpla tingen så är hon fortfarande det där burdusa rivjärnet vi är vana vid. Som exempelvis när jag lite försiktigt frågar om hon har toapapper hemma, så svarar Häx med bred och hög skogshuggarstämma så samtliga i affären vänder sig. "Toapapper? Ja, hur mycket ska du skita?!" Häx ler nöjt och förklarar sitt sätt med: "well, you can take the girl out of the wild, but you can never take the wild out of the girl". Precis.

---

Lite nytt på den häxiga fronten är att hon ska börja träna. Hon är den mest utstuderade och planerande människa jag vet och det är nog därför vi går så bra ihop. Vi är av samma skrot och korn helt enkelt.

Nu är hon trött på sin klena vandrande pinne till sämre hälft och därför ska hon investera i ett gymkort så hon kan få honom att röra på sig. Det kallar jag ett bra knep att lyckas hålla motivationen uppe!

---

Nåja, dags att snabba på och göra sig iordning för att gå till universitetet nu kanske. Jag ska försöka göra något så ovanligt som att anlända i tid. Adjö!

Nelly har ju fri frakt denna veckan och jag skulle gärna ha de här sötisarna:



Men, shoppingberoendet kräver total avhållsamhet nu och därför har jag köpstopp. Det enda som ska inhandlas innan månaden är slut är ett gymkort.

Nu har jag pluggat klart för kvällen och eftersom jag hade trippeltur med posten igår så blir det läsning och sedan gonatt. Föreläsning klockan åtta imorgon och därefter grupparbete hela dagen. Jäkligt illa att skolan tar tid från mina hockeynätter, men ändå positivt och ambitiöst av mig att låta det ske.

Vuxet. Och tråkigt.

Spelet är fortfarande under all kritik, men vinst är huvudsaken. Mats Zuccarello-Aasen, framspelad av Per-Åge Skröder och strategen Niklas Sundström, fixade hem två välbehövliga poäng. Riktigt skönt! Den sistnämnde är det dessutom omöjligt att låta bli att hylla (igen).

I övrigt är det svårt att ge något beröm vad gäller det sammanfattade betyget. Jag vet, jag är en pessimist och nu blev det ju vinst, men trots att jag inledde inlägget positivt så kommer min negativa sida fram och påminner mig om att spelet inte alls är vad man vill se. Det är ganska mycket press som läggs på Andreas Salomonssons och Patrick Yetmans axlar just nu...

Men, som sagt. Nu räcker det med gnäll och så ser vi positivt på denna segern istället!

Länge sedan jag körde med ett musiktips nu. Det här är en av de bästa artisterna som någonsin satt sin fot på den här jorden och detta är hans bästa låt (i hård konkurrens dock). Det är nu elva år och två dagar sedan han dog i flygolyckan.

All my bags are packed I'm ready to go
I'm standing here outside your door
I hate to wake you up to say goodbye.
But the dawn is breaking it's early morning
The taxi is waiting, he is blowing his horn
Already I'm so lonesome, I could cry

So kiss me and smile for me
Tell me that you wait for meHold me like you never let me go

I'm leaving on a jetplane,I don't know when I'll be back again
Oh babe I hate to go

There is so many times I've let you down
So many times I've played around
I tell you now they don't mean a thing.
Every place I go I think of you
Every song I sing I sing for you.
When I come back I wear your wedding-ring


So kiss me and smile for me
Tell me that you wait for meHold me like you never let me go

I'm leaving on a jetplane,I don't know when I'll be back again
Oh babe I hate to go


Now the time has come to leave you
One more time let me kiss you
Close your eyes, and I'll be on my way
Dream about the days to comeI wont have to leave alone, and I wont have to say:


So kiss me and smile for me
Tell me that you wait for meHold me like you never let me go

I'm leaving on a jetplane,I don't know when I'll be back again.
I'm leaving on a jetplane,I don't know when I'll be back again.
I'm leaving on a jetplane,I don't know when I'll be back again.

Oh babe I hate to go.

Det är låten som ska föra tur med sig idag. Dags att ladda nu! Förutom hockeyn är det ju dessuutom Ugly Betty och Desperate Housewives. Fin kväll!

Då var det mer än en vecka sen matchen var och jag lovade en utförlig rapport om det hela. Som vanligt när jag väl har något vettigt att skriva om så blir det pannkaka av allt och jag får prestationsångest och det blir inget av. Det är därför jag främst fyller bloggen med inlägg om diverse konstiga ämnen såsom plåsterborttagning, mina vänners särskrivningar, vad jag har på (och i) huvudet när jag städar, barnfilmer och diverse shoppingrundor som främst andas miserabelt kaos.

Men, nu har jag inchippat lite skrivlust och sänkt garden tillräckligt för att försöka få ihop något.

Jag är riktigt, riktigt supernöjd med matchen. Trots att jag inte hade några negativa tankar om att det skulle bli en jippomatch (som många verkade förutspå) så blev jag positivt överraskad över hur bra matchen ändå var. Okej, att se en match på plats i USA/Canada är förstås en helt annan sak och likaså en match där man hunnit en bit in på säsongen. Men för mig var det en grymt stor upplevelse som gav ännu mer smak och längtan efter att åka över Atlanten och se mer NHL-hockey. Upplevelsemässigt var det en fullpoängare, och rent hockeymässigt blir det också ett bra betyg. Inte en av de bästa matcherna man sett, men helt klart inget jippotrams. Det smälldes på och var intensivt och väl värt pengarna.

Att jag imponerades över Sidney Crosby är ju redan nämnt i inlägget med bilderna, men egentligen fanns det ju fler som glänste. Jason Spezza, Dany Heatley och Daniel Alfredsson exempelvis.  Banans giganter får man helt klart säga. I mitt tycke var nog playmakern Spezza matchens bäste, men Heatleys två mål ska förstås inte glömmas bort. Eller Sidney Crosbys närvaro...

Nåja. Det mäktigaste av allt var kanske ändå det faktum att jag satt på samma läktare som Mario Lemieux. Eller nej, han satt antagligen i en loge. Men ändå, vi befann oss i Globen båda två och såg samma match. Det är riktigt stort i min morriga lilla värld.

Sedan ska det nämndas att det var trevligt att träffa min käre bror och miffokompaniet. Jag hade helt glömt bort hur mycket jag trivs med att bli retad på det sättet som de behärskar till fullo. Tack!

Avslutningsvis vill jag också ge en stor eloge till Calle Johansson och Lasse Granqvist för att de fanns på plats cirka två timmar innan matchen och höll mig i styr så jag inte fullständigt exploderade av väntan. Istället kunde jag sitta där, lugn och fin och bara mysa.



---

Föreläsning om dryga fem timmar, så nu ska jag göra något så svensson-aktigt som att sova. Blir ingen NHL-hockey inatt utan enbart lite booogie woogie mellan mig och Kung Forsberg i min säng. Ja, utan honom då förstås. Men i min säng, själv. Tragiken stiger. Gonatt.

Mina små trollungar i Norge ljusar alltid upp min tillvaro på ett eller annat sätt. Oftast genom deras tarvliga små missöden som fyller mitt stenhjärta med en daglig dos av skadeglädje, men också för deras lyckade företaganden som sker någon enstaka gång om året.

I Fröken Jojjos fall finns det dock något jag tycker om lite extra, men som ingen annan i min omgivning kan ge mig. Jag hatar vanligtvis våldtagande av språket och särskrivningar hör förstås in på listan över vad jag mår direkt illa av. Men Jojjos sätt att uttrycka sig på MSN gör mig inte det minsta arg eller illamående utan enbart glad. Den damen kan få till särskrivningar så jag genast kan gå från bitter till superglad.

Häromdagen fick jag höra av henne att Murke är en lat mask. Ja, hon är ju inte bara en latmask utan dessutom liten som en mask så särskrivningen är ju genialisk. I somras efter Murkes hårda festivalfestande hette det att Murke var en röd hårig slampa. Där lyckades Jojjo täcka upp både Murkes hårfärg, beteende och orakade ben. Sjukt smart!

Detta tycker jag är oslagbart roligt, och det bästa är att man kan tolka ihop sin egen story. På det viset blir det roligt även om MSN-konversationen inte handlar om mig vilket jag annars brukar ha som absolut grundkrav för att det ska kännas stimulerande.

Vad är det som händer? Förlust efter förlust. Snark.

Men, vad som är betydligt trevligare är det faktum att jag fick A på min tenta. Dessutom känns det skapligt bra med både det ena och det andra så just nu får förlusterna stå tillbaka.

Ikväll klockan 21.50 sänds Macahan på TV4 Guld. Vilket genidrag av dem! Jag blir riktigt imponerad och kommer förstås titta bara av ren och skär trevlighet så tittarsiffrorna dras upp. Mig veterligen har serien heller inte sänts på TV4 tidigare, så det är ju lite av ett historiskt ögonblick.

Nej, idag är inte skrivlusten på topp och efter en hel dag med spatserande i ridhjälm bara för att och storstädning med tankarna på MODOs inte så upphetsande spel, så finns inte mycket att berätta om.

Då åkte man på det eviga problemet igen. Nu sitter jag här och vet inte om det var jag som var den otursbringande och felande länken som gjorde att MODO åkte på stryk, eller om jag kan tillåta mig själv att se matcherna i fortsättningen. Illa att det blir förlust just när jag premiärtittar.

1-0 redan innan jag hann hitta rätt position i sängen bådade ju gott, men vad hjälpte det när Hv spelade riktigt bra och MODO gjorde det allt annat än bra. Men, ändock så måste ju Susse få lite beröm i vanlig ordning. När man ser ett MODO som inte alls känns riktigt på g och som dräller och har sig och inte får till något, så finns han där och sprider lite hopp om magi. Dessutom, det är väl bara att ta den här plattmatchen och lägga den bakom sig.

Nu inväntar jag att Colorados match ska dra igång. Stor lycka! Men jag måste säga att jag är trött. Det verkar som att 21 är den gyllene åldern där kroppen börjar protestera mot dygnet runt-vakenhet och det känns ju tämligen retsamt. Jag har ju skolan att tänka på klockan åtta dessutom, så det är nog bara för den morriga kroppen att bita ihop och härda ut. Efter skolan är det handla (igen! Jag måste lära mig framförhållning) och storstädning som gäller. Kvällen ska jag viga åt Idol.

---

Depeche Mode kommer till Arvikafestivalen. Kul, tycker jag. Inte för att jag kommer lägga pengar och gå, men ändå liksom. Kul.

Även om jag fyllt 21 så betyder ju inte det att jag vuxit ifrån barnfilmer som My Little Pony eller barn- och familjefilmer som Astrid Lindgren och Disney. Tvärtom!

Nu har jag hittat en massa underbara My Little pony-klipp på Youtube. Här är några av mina favoriter från när jag var liten.

Midnattsborgen




Flykten från Catrina, del 1

 


Flykten från Catrina, del 2

 


Flykten från Catrina, del 3




Sedan älskade jag den filmen med ett spöke, fåglar och allt vad det nu var. Fladdermusdalen var också en favorit, liksom den där svampgubben som hoppade omkring och sjöng om regnbågen.

Nåja, nu är det uppladdning inför hockeyn som gäller. Lyx de luxe!

Jag tyckte jag höll mitt shoppingberoende någorlunda i schack under min vistelse i Stockholm, men sedan kom jag på att det knappast spelade någon roll. Att jag lyckades ta mig ut från Topshop utan en enda liten pinal var visserligen ädelt och bra gjort, men vad hjälper det när jag, Fröken Bitter och hennes hårdrockare åkte till Birsta i måndags och shoppade där istället? Eller för den delen det jag faktiskt köpte i Stockholm. Eller det jag köpte innan jag åkte dit.

Suck.




Skor och stövlar från Skopunkten (se nedan), linnen, tröja och bh från Gina Tricot och T-shirt samt årets sötaste men minst användbara mössa från H&M.




98 kronor respektive 39, 50 kronor. Omöjligt att låta bli alltså.




Par två och tre var excellenta köp, men vad jag ska med det första till har jag ingen aning om. Jag hatar spetsig tådel och de här är spetsiga tår personifierat. Hur tänkte jag där? Inte alls, uppenbarligen.


Men, som vanligt så anser jag att jag behövde detta. Underkläder behöver man ju alltid. Likaså tröjor, linnen, t-shirts och tragiska mössor. För att inte tala om skor. Det är ju verkligen nödvändigt att fylla ut hallen lite extra.

Murke vill ha ett tolvstegsprogram för att slippa datorberoendet. Jag vill inte bara ha det, jag vill ha en avvänjningskur som tar bort shoppingberoendet. Gärna något som gör ont, men helst på ett fint sätt.

Men se här, nu behöver jag ju inte ens tänka ut något fyndigt själv. Amerikanerna (eller ja, de kan ju vara kanadensare eller något helt annat) har redan fixat bra idéer som jag kan kopiera rakt av. Fast byta ut Horton mot Crosby då förstås. Vem vill ha en rightare när man kan få en leftare liksom? Inte jag i alla fall. Förr tyckte jag att det var något speciellt med dessa rightare, men sen insåg jag att det inte var rätt.




Men fem hål? Nåja, för Sidney Crosbys skull finns det så det räcker och blir över.

Fler roliga skyltar hittar ni här.

Förresten så är jag galet laddad inför morgondagen (eller ja, dagen). MODO-HV 71 först av allt och sedan Colorado-Boston. Hör och häpna, jag fick igång Com Hem-tjafset så nu blir det hockey i mängder framöver! Men nu blir det först lite Macahan innan det är dags att sova. Skolan kräver lite sömn åtminstone.

När hon inte fixar det ena eller det andra, ställer upp i alla väder eller skämmer bort mig med skor, kläder eller vad det nu kan vara så fixar hon bästa tänkbara presenten:

Hela serien av Familjen Macahan/How The West Was Won!

Jag njuter varje sekund. Det är samtliga avsnitt, som i alla, allihop, allesammans, varenda en, hela konkarongen, hela rasket - rubbet! Säsong 1-3 i prima skick utan minsta lilla störning i bilden.

Äntligen kan jag se hela serien utan att få ögon- och hjärnflimmer av att se Luke och Frank Grayson bli sönderdelade till myrornas krig stup i kvarten. Lovely!

21. Bra ålder. Tyvärr hann jag knappt känna efter hur det kändes i tisdags eftersom att min födelsedag firades med stress och panik över min uppgift som skulle lämnas in. Men, nu är den inne och mitt liv känns plötsligt inte som en katastrofal krigszon utan möjlighet att ta skydd eller ligga i bakhåll.

Skön seger idag! Att vinna mot Timrå-tattarna är alltid underbart och att jag sedan inte vare sig fick se eller höra på matchen låter jag vara lite i skymundan nu när det ändå blev tre starka och vackra poäng. Väldigt myspys att Hasse fick avgöra och att det var idel premiärskyttar

Imorgon (eller ja, idag) är jag något så ovanligt som ledig. Ledig, ledig, helt ledig. Som i att jag inte ens behöver gå på en föreläsning. Inte ens läsa litteratur. Inte ens göra en endaste liten uppgift i InDesign. Inte ens någonting. Allt tack vare att examinationsuppgiften nu är inlämnad och att det därmed blir en helg utan konstant pluggande. Välbehövligt! Dessutom är det ju dags för NHL-matchen på söndag!

Eftersom jag är ledig imorgon ska jag lyxa till det riktigt ordentligt. Jag ska sova åtta timmar (eller åtminstone sova något), jag ska äta på normala tider och fyra gånger om dagen (eller åtminstone äta något) , blogga flera gånger (eller åtminstone en gång) och jag ska kanske umgås med någon som inte heter InDesign.

Förresten så hjälpte jag en snubbe med tvättmaskinen igår.  Jag har sällan känt mig kvinnligare än just då. Eller jo förresten. När pappa frågade förut om jag verkligen hade satt i batterier i fjärrkontrollen när jag ringde och beklagade mig över att den inte fungerade. Då kände jag mig kvinnligt arg. Bra va, Murke?

Här stressar man som en blåslagen snigel fram och tillbaka för att hinna hämta ut Com Hem-boxen för att ÄNTLIGEN få se hockey istället för att lyssna på radion. Länsderby idag ju, så det var värt hjärtinfarktsstressen för att hinna hem med boxen och koppla allt.

Men, nu blir det ingen hockey för mig. Bara för att Com Hem skickat en trasig fjärrkontroll. Tack för det!

Och nej, jag är kanske inte den som skulle vinna ett pris i någon teknisk tävling, men sätta i batterier, det kan jag faktiskt. Jag har dessutom provat andra batterier än de medskickade och suttit och provat mig fram och tillbaka. Trots detta fungerar det inte.

När jag sedan ringer Com Hem får jag först trycka in en massa val vilket säkert tog 5-10 minuter, varpå pengarna tickade iväg (eftersom det kostar pengar att få dem att hjälpa en med grejer man har genom dem). Till slut fick jag veta att jag stod som nummer 101 i kö och kunde räkna med 49 minuters väntetid. Nej tack.

Så, då var det jag, radion, ilskan och bitterheten igen. Känns ju familjärt, mysigt och traditionellt.

Nej, detta tänker jag inte glömma. SUCK.