Då var det mer än en vecka sen matchen var och jag lovade en utförlig rapport om det hela. Som vanligt när jag väl har något vettigt att skriva om så blir det pannkaka av allt och jag får prestationsångest och det blir inget av. Det är därför jag främst fyller bloggen med inlägg om diverse konstiga ämnen såsom plåsterborttagning, mina vänners särskrivningar, vad jag har på (och i) huvudet när jag städar, barnfilmer och diverse shoppingrundor som främst andas miserabelt kaos.

Men, nu har jag inchippat lite skrivlust och sänkt garden tillräckligt för att försöka få ihop något.

Jag är riktigt, riktigt supernöjd med matchen. Trots att jag inte hade några negativa tankar om att det skulle bli en jippomatch (som många verkade förutspå) så blev jag positivt överraskad över hur bra matchen ändå var. Okej, att se en match på plats i USA/Canada är förstås en helt annan sak och likaså en match där man hunnit en bit in på säsongen. Men för mig var det en grymt stor upplevelse som gav ännu mer smak och längtan efter att åka över Atlanten och se mer NHL-hockey. Upplevelsemässigt var det en fullpoängare, och rent hockeymässigt blir det också ett bra betyg. Inte en av de bästa matcherna man sett, men helt klart inget jippotrams. Det smälldes på och var intensivt och väl värt pengarna.

Att jag imponerades över Sidney Crosby är ju redan nämnt i inlägget med bilderna, men egentligen fanns det ju fler som glänste. Jason Spezza, Dany Heatley och Daniel Alfredsson exempelvis.  Banans giganter får man helt klart säga. I mitt tycke var nog playmakern Spezza matchens bäste, men Heatleys två mål ska förstås inte glömmas bort. Eller Sidney Crosbys närvaro...

Nåja. Det mäktigaste av allt var kanske ändå det faktum att jag satt på samma läktare som Mario Lemieux. Eller nej, han satt antagligen i en loge. Men ändå, vi befann oss i Globen båda två och såg samma match. Det är riktigt stort i min morriga lilla värld.

Sedan ska det nämndas att det var trevligt att träffa min käre bror och miffokompaniet. Jag hade helt glömt bort hur mycket jag trivs med att bli retad på det sättet som de behärskar till fullo. Tack!

Avslutningsvis vill jag också ge en stor eloge till Calle Johansson och Lasse Granqvist för att de fanns på plats cirka två timmar innan matchen och höll mig i styr så jag inte fullständigt exploderade av väntan. Istället kunde jag sitta där, lugn och fin och bara mysa.



---

Föreläsning om dryga fem timmar, så nu ska jag göra något så svensson-aktigt som att sova. Blir ingen NHL-hockey inatt utan enbart lite booogie woogie mellan mig och Kung Forsberg i min säng. Ja, utan honom då förstås. Men i min säng, själv. Tragiken stiger. Gonatt.