NHL är i gång och livet är därmed lite roligare. Enda problematiken är väl att detta dök upp lagom till att jag just börjat få en mer normal dygnsrytm. Nu blev det alltså ingen lång period av tidig natt för mig.

 

Nåja. Jag tror mycket på Philadelphia Flyers i år, helgens förluster till trots. Kanske främst för att jag vill tro på dem, men det känns ändå som att man har ett "komplett" lag och jag tror att unge Claude Giroux bara kommer att gå än mer framåt nu. Sedan kanske det inte räcker till att ta hem Eastern conference, men att de blir farliga i slutspelet är jag övertygad om.

 

Ännu lite mer tror jag på Pittsburgh Penguins. Ni vet laget som seglade upp som något av ett favoritlag för mig – rivaliteten till Philly till trots – sedan Nummer 87 gjorde sitt intåg i mitt hjärta... Men hur mycket hjärtat än egentligen klappar mer för Flyers, känns Pens ändå lite hetare. Att de har de två kanske tyngsta aspiranterna till att vinna poängligan, Sidney Crosby och Evgeni Malkin, i laget är kanske nog för att ge den känslan...

 

I övrigt har jag inte nog koll att tippa vilka fler lag som kan vara med i toppstriden i öst. Men det ska bli spännande att se om Alexander Ovechkin får revansch den här säsongen eller inte. Om inte annat för att jag faktiskt gärna ser Ovie spruta in lite poäng så att jag får lite motstånd när jag ska bemöta Majk och Herr Trötter när de dillar om att ryssen skulle vara bättre än Crosby...

 

För älskade Colorado Avalanche tror jag att det blir svårt. Chansen att Avs når slutspel känns inte allt för stor... Men Western conference känns ändå mer jämn och i och med att den så korta säsongen öppnar upp för att det överlag är mer svårtippat än normalt hoppas jag förstås att det blir på rätt sida av slutspelsstrecket som Colorado hamnar.

 

För Sedinarnas skull håller jag förstås tummarna för Vancouver Canucks också. Men där ska det ju inte handla om vilken sida av strecket man hamnar på, utan snarare om man kan ta hem den västra konferensen eller om man hamnar snäppet längre ner bland topplagen.

 

Jag hoppas att Daniel och Henrik Sedin får en magisk säsong i år och detsamma gäller för Alexander Steen i St Louis Blues som jag tror blir en stark kandidat till Canucks om topplaceringarna i väst. Regerande Stanley Cup-mästare Los Angeles Kings blir kanske allra vassast?

 

Det som är intressant är ju att varenda liten formsvacka eller skada på de viktigaste spelarna kan få extremt stora konsekvenser en säsong som denna. Så nu håller jag tummarna mer än någonsin för att ljumskar håller...

Klockan bara går och går, men jag kommer inte i säng. Lika bra det.

 

Hur som helst har jag ett viktigt tips till er i konsten självhjälp. I dag lyckades jag råda bot på ett ofattbart obehagligt lock för örat. När jag duschade fick jag – förutom att tvingas duscha halva tiden i iskallt vatten – också in cirka tre liter vatten i höger öra.

 

Givetvis höll sig vattnet kvar där hur mycket jag än kämpade för att få ut det. Jag provade till och med att använnda tops i örat. Ja, tänka sig! Jag lät en en tops passera örats ytligaste delar.

 

Eftersom det inte funkade med vare sig tops, papper, bommul, gallskrik, blåsa och andas med stängd mun och näsa eller att försöka skapa vakuum för örat tog jag till det tunga artilleriet.

 

Så jag började hoppa på ett ben, gapade så stort jag kunde (vilket råkar vara en av mina paradgrenar), lutade huvudet åt höger och hade ett vickande lillfinger i örat. Höll på så ett bra tag – och så vips! Så hade det släppt.

 

Nu är jag ju ingen läkare, men som självdiagnotiserad hypokondriker och självutnämnd allmänexpert vågar jag ändå fastslå att det här är den bästa medicinen vid lock för örat på grund av vatten.

 

---

 

Lite kan jag se det som ett nederlag att skriva om lock för örat efter en veckas bloggfrånvaro. Speciellt med tanke på stundande NHL-premiär, avklarade Idrottsgalan och den historiska händelsen som jag mäktade med förra veckan när jag såg Sagan om Ringen-trilogin och Hobbit: En oväntad resa.

 

Men ni vet, det är ju den där prestationsslipsen som jag lättar på.

 

Over and out!

Förutom att MODO straffades av Rögle (vilket för mig blev något av en parentes) i lördags har helgen bjudit på stora saker. Silver till juniorkronorna i Junior-VM – och ett slut på NHL-lockouten.

 

I vanlig ordning är det förstås extremt tråkigt att inte lyckas nå guldet, men hur man än vrider och vänder på det går det inte att komma i från att silver i JVM inte är något att skämmas över. Hur långt fram i kön jag än må stå i skaran som sedan barnsben levt enligt "second place is the first loser"...

 

Sverige ska vara stolta över sitt silver. Att ta sig till final ÄR stort – speciellt under ett lockout-år. Att Sverige tagit sig dit ännu en gång befäster vårt lands storhet som hockeynation. De blågula gör en bra turnering och  trots att storspelare saknades visade det här laget alla eventuella tvivlare att de kunde. En väl sammansatt grupp och en bra attityd och är (nästan...) guld värd.

 

USA var det bättre laget, absolut. Utgången var inte orättvist. USA glänste medan de svenska spelarna kanske inte riktigt spelade över sin förmåga på det sättet som ofta krävs för att bli nummer ett. Men Sverige hade lika gärna kunnat stå som guldmedaljörer. Och det hade inte varit orättvist det heller.

 

---

 

Och så var ju NHL-lockouten över. Ä N T L I G E N.

 

Nu blir det en kort säsong med få matcher vilket i sig kanske kan känns tråkigt. Men jag vägrar att se det så negativt. Har det varit lockout så har det. Det går inte att göra något åt nu.

 

Dessutom kan det kanske också vara positivt med en kort säsong. Även om jag inte är del i skaran som tycker att 82 matcher är för många, så kan ändå tänka mig att få matcher efter en lockout kan innebära större intresse för hockeyn. Helt ologiskt borde det inte vara att publiken resonerar som så att få matcher = alla matcher är tokviktiga.

 

Sist lockouten upplöstes vid den här tiden var säsongen 1994–1995. Vad jag vet äventyrade inte det något, snarare tvärtom? Och rent personligen är ju den lockouten (eller ja, dess slut) något av en ny epok för när Quebec Nordiques drog till Denver och blev Colorado Avalanche – och laget och Kung Forsberg vann Stanley Cup säsongen därpå...

 

Hur som helst, av rent egoistiska anledningar vill jag förstås ha i gång ligan – även om säsongen blir kort. Dessutom, för hela ligans överlevnad känns det väldigt viktigt. Hockeyn i USA, och därmed överallt, behöver det för att inte hamna ännu mer på efterkälken gentemot landets större sporter.

 

---

 

Derby mot Timrå i morgon. Hockeytempot rullar på!

Sverige är återigen i JVM-final och vilken pärs det var! Det har tagit ungefär ett dygn för mig att andas ut efter gårdagen som var en riktig höjdare. Först inledde jag med att plocka hem mitt efterlängtade körkort innan klockan ens hunnit bli 09.00. Sedan såg jag USA piska Kanada och ja, sedan var det förstås den underbara och dramatiska semifinalen mot Ryssland.

 

USA:s förnedning av Kanada är ett kapitel i sig, till att börja med. Jag gillar ju Kanada och hade på förhand gärna sett dem i finalen. Men laget underpresterade och hade inget att sätta emot mot ett enormt fartfyllt och fysiskt spelande USA som enkelt tog till vara på Kanadas misstag. 

 

Att USA är så vansinnigt bra, och dessutom att Sverige historiskt sett haft så svårt mot dem i JVM, gör dem inte bara till favoriter till att sno guldet från våra blågula juniorkronor. Det gör dem också till den mest intressanta motståndaren att möta i finalen.

 

En mardrömsmotståndare, förstås, men det blir också det ultimata eldprovet. För om Sverige slår USA i morgon, ja då är det verkligen dags för bragdguldet.

 

Och visst, hur stora favoriter amerikanerna än må vara, så känns det ändå som att chanserna är stora att juniorkronorna lyckas försvara sitt guld. Jag tror verkligen på våra blågula hjältar. Det var vår tur i fjol – och det känns som att det är det i år också.

 

Den känslan förstärks av att de svenska spelarna och ledarna känns så oerhört fokuserade. De vet vad som gäller och de är inte nöjda med att ha slagit ut hemmaspelande Ryssland. De vill gå hela vägen.

 

När Sebastian Collberg direkt efter att finalplatsen var klar sa till Marie Lehmann att han skulle suga på det här resten av dagen, och sen blicka framåt, sa han något som kändes så rätt. Lehmann kommentarade hur samlad han var. Collberg: "Ja, det är en match kvar."

 

Och det är i den vi får svaret på om juniorkronorna kan bryta den mångåriga trenden av förluster mot USA i Junior-VM. Jag hoppas verkligen det. Jag och turtrosornas Rolls-royce är redo redan nu.

 

Matchens roligaste ut ett enögt perspektiv: Att MODO:s Robert Hägg imponerade. Han spelade lugnt och bestämt och visade verkligen att han hade där att göra. Grym insats!

Matchens roligaste ur ett lokalpatriotiskt perspektiv: Även arvikasonen Jacob de la Rose gjorde det bra. Han var en riktig vattenbärare och ryssarna fick det inte lätt när han var på isen.

 

---

 

MODO spelar också i morgon. Första matchen för i år och Rögle står för motståndet. Jag är glad för att Mattias Ritola är klar för tre år. Mycket bra start på året!

 

...blev faster till världens bästa lila tjej, såg Lilla hjälten kämpa för sitt liv, fann Han som faktiskt kunde peta ner Kung Forsberg från piedestalen och kunde få den sista chokladbiten, jobbade som sportreporter, sportredigerare och nyhetsredigerare och fick ta större ansvar, blev bättre och bättre på att lossa på prestationsslipsen, lekte massor med lilla Fotbollskillen, tog tag i projektet "körkort", insåg hur vansinnigt jobbigt det är att inte få jobba så mycket som jag skulle vilja...

 

 

 

...Och jag gick på betydligt mer hockey än vad jag kunnat göra de senaste åren, fick The Pony Soldier på dvd efter cirka 20 års väntan, blev blondin igen – för att sedan färga det brunt igen, hade fint besök från både Stockholm och Timrå, slog rekord i antal sedda filmer, slutade ha två olika strumpor på mig...

 

 

 

...Dessutom fyllde jag 25 år och hade en helt makalöst underbar födelsedag, i sportsammanhang framför allt njöt av JVM-guldet och att MODO gick till slutspel och hela härliga OS- och EM-festen, jag var på akuten flera gånger, opererade mig för första gången, blev av med mina smärtor, lärde mig att blodprov inte är så farligt och i sedvanlig ordning insåg att min familj och mina vänner är de bästa tänkbara.

 

På det stora hela, med facit i hand, måste 2012 bedömas som ett bra år. Yrkesmässigt har det inte varit särskilt bra under hösten och vintern – men resten av livet (haha! lärde mig under året att det faktiskt finns annat här i livet än journalistik och jobb, en spännande lärdom för mig) har varit som ett lyckorus under stora delar av den tiden.

 

Nu välkomnar jag 2013 och hoppas så klart att detta år ska bli ännu bättre! Och jag inleder med att säga grattis på födelsedagen till världens bästa mamma! ♥