Och därmed också minimalt med människor, max en buss om dagen istället för fem-sex spårvagnar i timmen, en och annan affär istället för hur många som helst och förstås lite hästpussar istället för lite fotmassage och liknande hemska aktiviteter.

Jag älskar nog inte Arvika, men däremot de två ulliga och rufsiga små hästarna som faktiskt såg lika glad ut över att se mig som jag var över att se dem. Visserligen kan deras glädje mest ha berott på att åsynen av mig i nio av tio fall innebär att de får mat, men man kan ändå ta av sig solglasögonen och se ljust på det hela och tro att det är mig och inte maten som är det de blir glada för.

Göteborg har varit tillräckligt mycket för att jag ska kunna blogga på en hel del, men det mesta är inte sådant som ska tas upp i bloggen och resten kommer jag inte orka blogga om just nu. För en gångs skull är jag istället ruskigt trött och ska försöka gå och lägga mig.

Sammanfattningsvis har jag kontstaterat:
- att Kung Forsbergs fotproblem snart kommer vara ett minne blott, eftersom jag visat mig vara en mästare på just fotproblem. Att jag sedan skulle se det som ett drömjobb att agera fotmassör åt världens bästa fötter är förstås bara ett stort plus.
- att andras sömnproblem löses lättast genom att prata om sig själv och sina egna tankar. Dock fungerar detta med största sannolikhet endast på Fröken Bitter och mig, då det krävs egocentrism i stil med oss för att idén ska vara praktiskt genomförbar. Andra brukar nämligen inte mumla snark och sedan somna så fort samtalsämnet övergår från de själva till den andre personens tankar.
- att jag vill bli bjuden på restaurang på min födelsedag, och få tomtebloss (eller liknande) i min efterrätt och att kyparen sjunger, men att jag gärna häller upp min dryck själv, tack.
- att det inte finns något sorts nöje i att studsa runt i affärer utan tillstymmelse till pengar. Det är, precis som jag borde ha förstått, endast en lång och vidrig tortyr.
- att spårvagnar är inte min chipspåse, direkt. Eller i alla fall inte det makalöst outhärdliga kortsystemet som är allt annat än logiskt. Hela kortsystemet var anpassat för barn, men fanns några ungar på spårvagnen? Nej.
- att det finns en människa som har exakt samma smak som mig vad gäller heminredning. Världens finaste lägenhet finns på Fjällgatan i Göteborg och är inte min. Den tillhör Fröken Bitters kusin, konstigt nog. Vart kusinens goda smak kommer ifrån kan man fråga sig.
- att guacemole på Liseberg både är oaptitligt och oetiskt och att lyckohjulen inte borde få finnas överhuvudtaget.
- att Timrå-tattare tycks ha en viss fallenhet för bowling.
- att de kan få ha det, som plåster på såren.
- att Göteborgs regnväder är mer eller mindre nästintill exemplariskt. Det spöregnar när man är inomhus och är fint när man är utomhus. Riktigt smart faktiskt.
- att det alltid är bra att veta namnet på personer. Det kan bli så fel annars, och inte bara fel utan till och med en själv kan få sota för det och behöva lida en massa. Förjäkligt, med andra ord.

Nu sängen med brittiska Cosmo. Mina ögon och hjärna behöver vila, liksom mina reumatism-armar. Ja, för så klart drog jag på mig en släng av det också.

Imorgon ska jag ta itu med mitt liv igen. Fram med papper och penna för att göra listor, med andra ord: Äntligen!

Over and out.