Trevligaste förmiddagen på hela förra veckan tillbringades med Den Blonda Häxan, Stockholmsfjollan och Emsan i lördags. Emsan var det nästan ett år sedan jag träffade och Häxan har jag inte fått reta gallfeber på sedan 26:e september. Luffaren däremot träffar jag i tid och otid, och tur är väl det. Trots hennes förkärlek till att vara odräglig så älskar jag henne på mitt eget lilla vis.





Eftersom de två som hade tio minuters enkel promenad in till Karlstad city ägnade fredagen åt att falla in i alkoholens dimma (igen) och därmed låg härligt bakfulla och ofräscha i sina sängar fick jag och Häx vänta, trots att vi var de som hade en timmes färd dit. Det är skandal minst sagt att vi skulle vara i tid medan de andra två snarkade. När damerna sedan dök upp blev det en diskussion om vad som skulle käkas och efter mycket fundering om vad prickarna i gräddfilen var blev det tillslut ordning och reda och vi kunde sätta igång vår mys-dejt. Särskilt mysigt var det förstås inte eftersom det mest handlade om att skrika bäst för att höras mest. Vann gjorde givetvis jag. Samtalsämnena berörde ämnen såsom preventivmedel, blondiner, transvestiter, klamydia, hemska föreläsningar, hemska tentor... och monologerna bestod av hockey- och Foppasurrande. Som vanligt fanns inget intresse från övriga och jag beklagade mig över att ingen lyssnade.

Då både jag och Fjollan har fyllt år var det också stor presentutdelning. Jag hade slagit på stort och gav ett läppbalsam från Rosebud i en fin liten guldig påse till Fjoll och skämdes ganska rejält när hon tog fram ett stort paket som var inslaget och allt. Nåja, min tanke var i alla fall god. Jag hade tänkt lägga en massa godis i påsen också, men det åt jag själv upp i brist på annat. Presenten från Fjoll var ett par underbart söta skor som hon köpte för ett år sedan och som jag då började tjata efter.




Micke var inte lika fascinerad över mina skor när jag visade upp dem. "Fick du dem? Ja, det förstår jag" var hans kommentar. Där ser du Fjollan, han är odräglig. Skorna är ju hur underbara som helst.

Häxan hade klurat ordentligt i sitt presentval och gjort vad hon kunde för att lyckas skrapa ihop presenter som går ut på att få oss att göra bort sig. Fjollan fick en bok med diverse knasiga uppdrag och jag fick spelet Våghals som innehöll en rad kort med sanning och konsekvens-frågor. Våra heta diskussioner om preventivmedel, blondiner, transvestiter, klamydia, hemska föreläsningar och hemska tentor blandades så klart med olika frågor från spelet. Deprimerande nog visade det sig att samtliga av mina så kallade vänner svarade mig som svar på frågan vem i gänget som ansågs mest benägen att vara otrogen.

Efter träffen med dessa tre galningar blev det hockey och jag kunde glädja mig åt att MODO fortsätter på den vinnande vägen. Det ser riktigt bra ut och det var skönt att få en avslutande seger så här inför uppehållet.

Kvällen ägnades åt förfest (fast utan fortsatt utgång då jag skulle upp och jobba på söndag) tillsammans med fröknarna Jojjo, Murke, Emelia och Sanna. Trots att damerna diskuterade tråkiga filmer och dålig musik så hade vi riktigt kul ändå. Ända tills vi skulle köra Våghals-spelet. Det där spelet har visat sig vara en riktig glädjedödare. Vi körde våra egna regler, vilket innebar att varje person som läste en fråga fick välja vem som skulle tvingas svara på frågan alternativt utföra uppdraget. Givetvis fick jag agera tönt och göra diverse uppdrag och svara på frågor. När frågan vilka som är min bästa respektive sämsta egenskap dök upp blev jag dessutom hånad för svaret, och inget blev bättre av att även detta gäng ansåg mig vara mest benägen att vara otrogen.

Jag undrar bara: Vad är det för vänner jag har egentligen? Alternativt, vad är det för signaler jag sänder ut?

Nåväl, kvällens roligaste var i alla fall när jag sa att en fråga inte kunde besvaras, eftersom vi bara var tjejer i rummet. Emelia är då smart och säger "Men vadå? Vi har ju Murke!". Jämställdhetsministern Murke såg ut som ett bi över att ha blivit jämförd med en kille, och jag kallar henne nu för min pojkvän istället för min slav. Det gör henne nämligen ännu mer grinig och ju högre grinighetsgrad hos Murke, desto högre glädje hos mig.