Smala Sussie är utan tvekan en av mina absoluta favoritfilmer, och just nu känns Pölsas "Jävla oflyt hela tiden!" som den bästa repliken jag kan få ur mig. Jag ska inte ursäkta mig med att jag inte vill gnälla, för det är nämligen just det jag vill. Det rimmar lite illa med att avguda Peter Forsberg och hylla honom för hans förmåga att aldrig någonsin vika ner sig eller gnälla, när jag sedan gör det själv. Men jag är inte honom, så jag kör på den bittra stämman idag.

Efter att ha hostat mig igenom revbenhostan och febern kom den jobbiga nyheten om att Kung Forsbergs fotproblem fortsätter och att det därför inte skulle bli något spel i Karjala Cup. Att en turnering missas är visserligen inte hela världen, men det som gör det hela till att vara hela världen är att detta besked tog honom ännu närmare slutet av en karriär. Risken finns att jag aldrig mer kommer få se världens bäste hockeyspelare spela elithockey igen, och jo, det är faktiskt så att delar av mig kommer dö den dagen det sker.

Hoppet är som bekant det sista som överger en, det känner vi MODO:iter till mer än väl. Vardagen blev därför tämligen normal igen, och min början till arbete på C-uppsatsen gick bättre än väntat. Det blev en bra vecka och den var också tänkt att avslutas med myskväll och en annan av mina favoritfilmer: Cold Mountain. Men istället för myskväll blev det helveteskvällen nummer ett när jag helt utan förvarning fick ett besked som hade varit nog så jobbigt att få om det så hade handlat om någon typ av förvarning alternativt längre tid. Chock, ilska, ledsamhet, panik, tomhet...

Det där har sedan snurrat på och bara blivit än värre under veckan som varit. Samtidigt som jag aldrig tidigare känt mig så ledsen, chockad, förbannad, panikslagen och helt tom på en och samma gång ska jag dessutom hinna med att ordna upp saker som inte är mitt fel men som jag tvingas åka på nu. En c-uppsats som ska skrivas och en mensvärk och återigen en ordentlig förkylning och feber (influensa?) som mest känns som något man får innan man dör helt och hållet utmattad, gör förstås det hela än mer att betraka som ett "jävla oflyt hela tiden".

Om det ändå hade varit bara mig detta berörde, så hade det kanske varit något lättare. Nu tvingas jag göra andra ledsna och få känna samma typ av chock, ledsamhet och tomhet som jag. Utan att jag inte vill och inte hade velat göra detta. Hade det varit mitt val, samt med lite mer framförhållning hade det fortfarande varit en riktig pina. Nu är det inte ens mitt val, och det känns faktiskt helt och hållet förjävligt. Att tvinga andra utsättas för samma skit som man själv just genomgår är inte det roligaste man kan göra.

Visst finns det de som har det betydligt värre än jag just nu. Visst kommer det här reda ut sig, och givetvis är det bara än mer tragiskt att gnälla om det. Men allt är relativt, och så här mycket oflyt har jag aldrig tidigare upplevt. Och frågan är om det ens riktigt börjat än?

---

Nej, jag har inte cancer eller någon annan dödlig sjukdom (tror jag. Sånt vet man ju aldrig). Men i mina ögon är det  ungefär lika illa.

Sådär ja. Ännu ett stort utvik från min sida. Visserligen utan att vara särskilt konkret och öppen, men det är ju så den här bloggen och jag fungerar.

Efter att ha bloggat dåligt sista tiden hade jag velat få ihop något vettigt nu, men nu blev det något jag behövde få ur mig istället. Känns det bättre? Ja fasen, det gör det nog.