Varje gång jag ska till frisören går jag och mina nära igenom samma procedur. I ungefär samma tidsomfång jag ägnar åt att monologera om Peter Forsberg, MODO, NHL, mig själv, mina krämpor, vanliga och ovanliga skador och sjukdomar och Herr Trötter och diverse övrigt jag driver dem till vansinne om, pratar jag om hur jag ska klippa mig. Varje gång ska det blir en drastisk förändring. Klippa av en 20 centimeter, fixa lugg eller vad som helst. Det är ett jäkla gissel och tjat om detta håret.

Sedan sitter jag där, inne hos frisören. Och myser när frisören säger att jag har samma ögonfärg som Kung Peter Forsberg. Sedan kommer det, frågan om hur jag vill ha det. Det är då min tänkta drastiska förändring är som bortblåst, och jag skriker högt och tydligt för att inga missförstånd ska ske: "Bara topparna, tack! BARA topparna!"

Idag var jag och Stockholmsfjollan åter hos frisören, efter nästan ett halvårs drivande med hemskt hår. Fjollan gjorde det där jag alltid pratar om, en drastisk förändring. Hon klippte en flikig hellugg och det blev jättefint. Jag däremot, ja jag lät håret bli tio centimeter kortare* och en välbehövlig förkortning av snedluggen. Behöver jag nämna att det hittills bara är två som märkt att jag klippt mig? I min familj reagerade förstås ingem trots att de alla visste att frissan stod på dagens schema. I och för sig är ju de både döva och blinda och galna, hela högen, så det kan också bero på det.

Och nej, den nya bilden är inte på nya håret. Istället är det en gammal bild jag rotat fram.

Nåväl, natthö till pållarna skulle nog inte vara fel nu. Tjipp!

(Underbara Fjoll ska fixa så min blogg slutar kriga mot mig och reträtterar så jag åter kan kommentera. Eller i alla fall påstår hon att hon kan fixa det).

*Fjollan hävdar dock bestämt att det max var fem centimeter. Jag står fast vid tio. Nu är ju håret dessutom borta, så någon mätning blir det inte tal om. Därför utser jag mig själv som den som har rätt i diskussionen. För så är det ju.