Dansar med vargar är en av mina absoluta favoritfilmer. För ovanlighetens skull är alltså jag och filmkritikerna överrens. Hela filmen är en ren parad över den sortens romantiska sentimentalitet jag älskar med filmer i western/indian/nybyggare/historiska/Nordamerika på 1800-talet-anda som jag älskar. Dessutom har den helt underbara humoristiska inslag som gör att man myser ännu mer. Fyra timmar känns som inget, och direkt när den är slut så blir man bara mer sugen på att se den igen. Jag tycker inte den är överskattad för fem öre. Jag, som brukar få höra att jag inte gillar djupa filmer a´la drama och annat som är vackert, hänförande och gripande, brukar hänvisa till Dansar med vargar. Den har allt det. Dessutom skildras indianerna på ett sätt som bara det är helt mästerligt.

Nu finns planer på att göra en uppföljare. Nej, tack säger jag.

Enligt artikeln i Aftonbladet är Kevin Costner inte intresserad av att vara med och utan honom i rollen som magnifika John Dunbar (och förstås som regissör och producent) fungerar det inte. Filmen ska sluta som den gör och inte få en uppföljare som kan riskera att dra ett miserabelt smutslakan över alltihop.