Åh, Blonda Häxan och Stockholmsfjollan. Jag saknar er! Ta till er, för jag kommer säkert aldrig yttra orden igen.

Tillbaka i Sundsvall och kurstart imorgon. Eller program eller vad det nu är. Jag får ingen klarhet i det och inte heller i när jag ska infinna mig och så vidare. Å andra sidan känns det inte så stressande eftersom jag har annat att oroa mig över istället.

Försäsongen har ju börjat bra. Kanske inte i direkt mening, men i indirekt mening har det flutit på riktigt bra. Ju sämre försäsong, desto bättre säsong och slutspel är devisen jag lever efter sedan 2007. På det viset känns det bra, men det som oroar är att min hockeynerv inte kan slappna av på något vis ännu. Dels har vi ju hela baletten med det vanliga (Kung Forsbergs eventuella fortsatta karriär eller inte) och diverse annat, men nu har det dykt upp något mer. 14 april 2007 hade jag ett par rosa strumpor på mig. Knallrosa med vita fläckar. Jag minns att jag dyrkade dem ganska mycket efter att Le Mat var bärgad och hade man kunnat ge Nobelpriset till ett par strumpor så hade det paret givetvis fått priset.

Men, nu till grejen. Jag hittar dem inte. Jag har letat och letat eftersom jag var säker på att de låg här i Sundsvall, men trots att jag vänt ut och in på hela lyan så finns de inte.

Det oroar helt otroligt och det känns riktigt tungt i stenhjärtat. Utan dessa strumporna så är jag ju utan ett turbringande medel. För att förklara känslan så känns det som en köttmixer i hjärtat som helt löper amok.

Nåja, nu ska jag försöka ta reda på när jag börjar imorgon.

Strumpor idag: Svarta med röda hjärtan på. Inte vare sig mer eller mindre. Helt nya dessutom, så jag har ingen aning om vad de går för. Det visar sig väl när säsongen drar igång.

Tjipp!