Årets största tabbe har ägt rum. Dock inte av mig, så klart. Den Blonda Häxan satte skridskoåkning framför en träff med mig. Därmed går hon miste om mitt monologerande om a) mig själv, b) Kung Forsberg, c) jag och Kung Forsberg samt övrig hockey, några minuters klagomur och ett och annat gnäll över diverse av dagens uppsnappning av idioti som svenska folket gör sig skyldig till. Jag förstår inte hur hon tänkte när hon gjorde det valet, men det är jävligt illa. Illojala svikare.

Och nej, jag tänker inte följa med och åka skridskor. Jag har en självbevarelsedrift som hindrar mig från att agera självmordsbenägen skridskosnurrare i metropolen Säffle. Sist jag åkte så resulterade det i att mina fötter var skinnflådda i ett år efteråt. Jag har fortfarande kvar ärr efter den traumatiska händelsen (mitt lag förlorade) och även om jag hyser en liten förkärlek för att ha skador i liknande stil som Kung Forsberg så gillar jag inte hur de stackars fötterna mådde efteråt. Men för intressanta spekulanter finns ärren kvar att beskåda. Nåja, det var en liten avstickare. Ämnet är fortfarande Häxans svek. Ingen sätter något före mig, och speciellt inte att byta mitt fantastiska surr mot något så simpelt och ospännande som skridskosnurr i Säffle.

Lek med mig istället! Jag bjuder på valfri Morran-min i valfritt antal minuter!

Tur att jag då har lite fighting spirit att ta till. Jag tar för givet att mitt snyggt ihopklistrade kollage i älskade gamla hederliga paint kan få dig att skippa skridskosnurrandet. Min legendariska Morran-min kan väl knappast få dig på andra tankar än att du självklart ska vilja spendera några långa timmar med mig och mitt surr? Mycket kan man säga om Häxan, men dummare än att inte lockas av det erbjudandet är hon knappast. Upp till bevis nu, Häxraring.

Och en uppmaning till Stockholmsfjollan: Eliten klingar fortfarande vackrare än Häxmorrfjoll. Jag kan inte rå för det. Gör något åt det.