Jag har visserligen fått höra att jag inte är grälsjuk utan ett helt världskrig, men den senaste tiden har det inte varit jag som stått för för den krigiska ådran. Nej, jag har hållit mig lugn och from som ett lamm. Motståndaren däremot har varit rejält på krigsstigen och det har blivit mycket hårda slag de senaste dagarna.

Men, nu har det äntligen mattats av. Att kalla oss för vänner är definitivt att ta i, men vit flagg och vapenvila duger för mig. I alla fall så länge.

Det må så vara att Photoshop är bildredigerarnas himmelrike och källa till oändliga timmar glädje och extas, men för mig ger det inget halleluja-moment. Enda gången jag jublar är som nu, när programmet åtminstone inte motarbetar mig. Då blir jag glad och kan försöka läsa mig till hur man gör för att åstadkomma något vettigt. Tyvärr går inlärningen inta bara sakta, utan också osäkert.

Men, det vore ju synd om inget jävlades! Då skulle man ju kunna sitta som Stockholmsfjollan och vara pigg, käck och glad hela dagen. Nä fy.