Jag kämpar och försöker hålla mig. Jobbigt? Ja, minst sagt. Mitt leende vill gärna gå upp så högt att hela ansiktet spricker och hela jag vill glädjeskutta och hoppa omkring och yra.

Men.

Att Kung Forsbergs två välgörenhetsmatcher med Icebreakers slutade med duktigt med speltid, inget sprattel på isen och ett positivt humör är inget jag vågar ta ut någon glädje för. Ännu. Jag har bestämt mig för att vara benhård. Inga glädjeyttringar förrän foten har satts på prov ordentligt och det gått en tid.

Nu är det slut med all den där ropa "hej innan man kommit över bäcken ens med en halv tå"-mentaliteten som jag livnärt mig på i hela mitt liv. Nu är det ordning och reda som gäller.

   

 

Stockholmsfjollan och Den Blonda Häxan: Kalmar? När då? Vart fan tog sommaren vägen?