Jag försökte vara kreativ. Det gick inget vidare och därför sitter jag nu här i lite halvpanik. Eller, jag ska inte ljuga. Det är snäppet värre än helpanik faktiskt.

Det är lättare att blogga än att animera (läs: kriga) i Flash så jag tänkte berätta om Oasiskonserten och besöket hos Den Blonda Häxan istället. Okej, nu var det ju snart två veckor sen men som vanligt får jag aldrig tummen ur. Dessutom har jag inga bilder att visa så det känns ganska enträget att åter igen surra ihop något där det inte finns tillstymmelse till ögondragare (jag ska försöka sluta med bitterheten nu. Jag lovar). Att det inte blev några bilder beror på två saker. Dels att Den Blonda Häxan är dum nog att säga "Ja, låt den vara" när jag frågade om jag skulle skippa kameran och dels att jag ställde frågan. Jag borde ha lärt mig att man aldrig får vettiga svar ur den damen.

Bäst: Tråkigt svar, men såklart var det Don´t Look Back in Anger, Champagne Supernova och förstås Wonderwall.

Näst bäst: Som vanligt blev jag tagen för att vara en kunnig stockholmare med koll på allt (i alla fall innan jag öppnade munnen). Hörde du det Stockholmsfjollan? Det är för att du lärt mig allt om hur man åker rulltrappor och övrigt civiliserat stockholmsbeteende inklusive det miserabla.

Neutralt: Lukten i Häx lägenhetskorridor. För en gångs skull stank det inte curry. Vi njöt.

Sämst: Idioten som vrålade "Timrå IK!!!" så hela Globen ekade. Jag blev alldeles matt. Man åker till Stockholm och tror sig få träffa på lite civiliserat folk, men nej. Timråtattarna är som ogräs som förföljer mig. Ge er nu.

Allra sämst: Att Friday´s inte hade öppet längre än till halv tolv. Skandal! Jag som hade sett fram emot min favoritdrink alla kategorier och så stängde de just när jag och Häxan kom. Jag kände mig lite smått som en alkis när jag tvingades nypa mig själv för att inte börja störtböla och skrika att de skulle öppna igen.

Jag var väldigt glad, och förvånad, över hur lyckat allt blev. Även allt tunnelbane- och pendeltågåkande gick föträffligt bra. Jag försökte påpeka detta för Häxan, i syfte att få lite beröm för hur bra jag skött mig. "Vad bra det har gått. Jag har inte åkt fel eller nåt ju" försökte jag. "Jamen, du var ju inte ens här i ett dygn. Och jag har ju varit med hela tiden" svarade hon. Som vanligt helt oförmögen att rosa mig.

---

På tal om beröm så ska TV4 ha en eloge för att de visar Beck. Och en eloge tll mig själv för hur sällan jag håller händerna för ansiktet numera. Jag har börjat tuffa till mig nu när jag börjat på mitt 22:a levnadsår. Något som jag gissar kan uppskattas av de flesta som någon gång sett något annat än komedier med mig.

---

Jag lyssnar på Wonderwall och peppar till mig själv lite för att bli lite stärkt inför att ta itu med Flash igen. Det hade varit roligt att få visa upp mästerverket sedan, men jag tror jag skippar det faktiskt. Dels för att jag inte har någon som helst aning om hur man får in det i bloggen och dels för att jag trots allt vill ha lite värdighet kvar.