Vi har alla fått den. Den där frågan som vi undrar om frågeställaren helt har snurrat ihop och inte bara kolat utan också fått hjärnan lobotomerad och urgröpt i och med att han eller hon ställer en så urbota dum fråga. Man står där som en fågelholk med tappad haka och undrar om personen som just yttrade sig ens har en tanke om vem man är. Murke har till exempel fått frågan om hur hon skulle fira att moderaterna vann valet (det var jag som ställde den frågan! Hehehe), Fröken Bitter fick frågan om hur många kramar hon skulle ge mig om hon fick biljetter till MODOs alla matcher nästa säsong och Stockholmsfjollan har fått frågan om hon skulle kunna prata lite mindre burdust, lite tystare och lite långsammare. Den Blonda Häxan å sin sida har fått frågan om hur många gånger hon velat byta metropolen Säffle mot Hawaii.

Jag fick, chockerande nog, frågan om vem jag skulle ta en kula för.

Jag blev nästan lite rädd. Är jag så svår att lära känna och förstå sig på? Please, det vet vi väl alla att jag inte skulle ta en kula för någon. Ingen. Knappt ens Kung Forsberg skulle kunna känna sig trygg om det stod mellan honom och mig vem som skulle bli pricksljuten av en rysk gangsterledare. Jag tror faktiskt inte det.

Min brist på civilkurage, vänskap, lojalitet och så vidare och så vidare till trots, så ska ni veta att jag ändå inte är tom på kärlek. Jag blir alldeles överlycklig och kärleksfull av att se era söta små ansikten färgas rosa av ren och skär lycka när ni ger mig presenter och får se hur glad jag blir eller när ni lider med mig när jag gnäller över det ena eller det andra. Fortsätt så!