Men lossna då!

Finns det någon värre känsla än hopplöshet? Och nu bortser vi från att se Anson Carter besudla Tre Kronor på VM-guld och dylikt och koncenterar oss istället på mig.

Som jag nämnde i går så fyller jag år om dryga 60 dagar. Önskelistan har så klart börjat bearbetats men i år är det inga materiella saker som toppar. Nej, i år är det jag önskar mig mest av allt något som jag tyvärr inte tycks kunna få som ett brev på posten. Det jag önskar mig mest av allt är att få skrivkänslan, skrivkunnigheten och skrivglädjen tillbaka. Det skulle vara den bästa möjliga presenten just nu, och den får gärna dyka upp lite tidigare än den sista september. Gärna i dag, helst i går.

"Vart får du allt ifrån?" frågar Murke (ofta i negativa ordalag, kan sägas, för den som var intresserad av att höra hur jag blir behandlad av min tyrann) och ja det undrar jag också. Men inte hälften så mycket som jag funderar över varför jag inte får ut ens en bråkdel av allt som jag får någonstans (ingenstans?) ifrån. Och med att få ut så menar jag framförallt att få ner det i ord, meningar och en sammanhållen text. För just nu står det still. Det går inte att skriva.

Skrivtorka och bloggtorka? Nej knappast. Jag har massor som jag vill plita ner. Viktiga saker, lite mindre viktiga, neutrala saker, inte ett dugg viktiga och rent ut sagt sjukligt onödiga saker. Men det stannar i min hjärna, om ens det. Oftast tror jag det helt enkelt passerar ut innan jag hunnit bearbeta det. Jag vet inte vad det är, men jag kan inte skriva. Skrivkänslan är puts väck, ordförrådet är bortblåst och jag kan inte vare sig leka med ord eller med säkerhet veta hur saker och ting ska skrivas för att bli korrekt. Spelar ingen roll om det är jobb eller nöje, det blir som en blockering och jag blir missnöjd med varenda text. Jämt.

Förr skrev fingrarna av sig själv och hjärnan kunde ta semester. Då blev det också som bäst. Ibland tog fingrarna lite hjälp från hjärnan, jag tänkte till och skrev sedan vidare. Då blev det okej. Men sedan dess har hjärnan tagit över mer och mer och det är den som styr och stället och det är då det blir som sämst. Nu har det dessutom utvecklat sig till att ingenting vill fungera, vare sig fingrar eller hjärna. Och då blir det så här - ingenting - eller en text jag skäms ögonen ur mig över.

Skrivblockeringen, eller svackan, är inget litet hinder utan mer en mur och det är ännu mer frustrerande att veta om det och försöka ta sig ur den utan att det lyckas. Känslan för att skriva är inte densamma som förr, och jag vet inte hur jag hittar den? Skriva mindre, skriva mer? Få inspiration? Hetsa upp Murke till bristningsgränsen och slå på lite jävlar anamma-humör? Nej, jag har provat. Utan resultat. Nu testar jag alltså "skriva av sig"-taktiken, så vi får väl se hur det fungerar. Nämnas bör ju i alla fall att det var länge sen jag vek ut mig så här i bloggen.

Skrivförmågan är alltså minst sagt i botten. Har ni inte känt av det innan så kan jag peka på att förmågan att skriva kort är ännu sämre än tidigare. Ja, ni vet ju att just det med att fatta sig kort alltid varit något av en akilles-häl för min del. Men nu har jag försökt. Kill your darlings, tänkte jag på sann Lisbeth-manér. För er som inte har har läst Svenska C för Lisbeth och haft mig i klassen så kan jag tala om att det var det här som hon sa mest av allt. Något mer än hon sa något för att visa sitt missnöje över att jag anlände för sent. I alla fall, jag hade alltså tänkt följa detta råd och inte sväva ut. Men det ser ni ju hur det gick.

Hoppas en resa till Göteborg med min favorit Häx-Käx och U2-magi kan råda bot på detta. I alla fall knyta upp en av knutarna. Jag vill inget hellre just nu.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...