På fredag ska jag för första gången få se U2 live. Det har jag väntat på i 22 år och nu är det dags. Dessutom ska jag leka med Den Blonda Häxan från torsdag till söndag, och bara det är ju skäl nog att hoppa högt. Lite tragiskt att en helg i Göteborg kommer innebära strängt shoppingförbud för mig, men med tanke på resten så är jag tämligen obitter över det.

När jag inte har något bättre för mig brukar jag ägna mig åt att lista mina favoritlåtar. U2 är det bandet som får med flest låtar på denna listan, men att rangordna de låtarna enskilt går inte. Bättre och sämre går så klart att utpeka, men vilken som är bäst, nej det är för svårt. Just nu lyssnar jag på Unchained Melody, och kanske skulle jag utnämna den om jag blev pistolhotad, men ja, det är svårt det där. Jag kan inte ens bestämma mig i vissa frågor när Murke visar huggtänderna och himlar med ögonen och jag har alltid sett henne som det mest respektingivande och skrämmande vi har här i Sverige. Ett pistolhot känns inte alls lika barbariskt våldsamt.

I alla fall, åter till att jag väntat på detta i 22 år. Riktigt så är det ju inte, eftersom jag inte ens fyllt 22 än. Det gör jag ju om 64 dagar, den 30:e september. Så ni kommer ihåg det. Men det jag ville säga är att få se U2 är ett av de där grejerna som finns med på listan över vad man vill göra och uppleva innan jag dör. En annan sak på den listan är att jag vill se Cheyenne Autumn, och det är nog det som ligger närmast till hands.

---

Sarah Sjöström "Jag fattar NADA just nu!" toppar för övrigt min lista över sköningar just nu. Inte så fasligt många steg nedanför Kung Forsbergs piedestal. Minst sagt imponerande.

Hockeymässigt har jag fortfarande inte riktigt orkat ta in att det inte blir fler matcher för Joe Sakic. Ej heller det faktum att det är aplänge kvar till säsongen drar igång och att jag inte riktigt har ork att gratulera Frölunda till lyckorusbeskedet om att få hem Pebben och Joel. Avundsjuka är inte klädsamt, men jag har ju heller ingen vidare stil.