En säck potatis

Näst efter att bli väckt av a) min mormor och b) skolans städerska så kommer Fröken Bitter. Jag vet inte hur många gånger hon ringt och väckt mig, elakt medveten om just det, och ställt den hatiska frågan "Vad gör du?!". När jag svarar att jag sover så kan man tydligt se genom telefonen hur hela hon skiner upp och känner sig sådär uppriktigt nöjd och belåten som bara hon kan. Sedan kommer det: "Nu går du upp, nu ska vi ut och rida". Det kan man ju inte säga nej till.

Efter ungefär fem timmar inne på Hööks för att den bittra damen skulle leta upp schabrak och "något billigt" så fick jag äntligen frukost. Max blev det, och där var vi inte ensamma. Daniel Westling, alternativt hans look-a-like, var också där men jag var dock mest fascinerad över Fröken Bitters givmildhet som sponsrade min frukost. Eller ja, särskilt förvånad var jag ju inte. Bitterdamen gillar att skämma bort mig och ta hand om mig som om jag vore hennes egen avkomma.

Nog om frukosten. Jag har inte träffat Fröken Bitters ögonsten Moro sen i våras, och minst sagt kan man säga att ekipaget gått framåt (att jag sedan lyckades fånga dem i de sämsta ögonblicken är en annan sak). Den snygga polacken har musklat till sig och blivit en supertrevlig drömhäst. Han var så snäll att jag, som saknar både balans och känsla efter några års frånvaro från ridningen och dessutom fortfarande tycker han är stor, kände mig relativt säker.


Här är bildskörden:




Snyggingar!











Sedan har vi bilderna bitterdamen fotat på mig och Moro:





Fröken Bitter - världens sämsta fotograf? Ja, det verkar ju så, helt skärpt är hon ju i alla fall inte. Men det klart, hon har ju andra goda sidor, förstås, eller hur var det nu? Oavsett vilket så fångar det ju i alla fall vad jag behöver få ordning på. Sitsen, och hållningen, kan ju vara en bra start att göra något åt redan från start. Men i övrigt är jag nöjd att jag inte var alltför nervös och att jag satt av utan att först sitta och snegla ner mot backen och dividera med mig själv om jag skulle slå ihjäl mig eller inte innan jag nådde marken. Framsteg!

Sedan har vi ju vissa ryttare som ger en komplex på allvar. Att se det här ekipaget (snygging till häst med underbar galopp!) gör att man lite lätt undrar vad det är man håller på med. Riktigt fin ridning.





Nu hoppas jag att det blir mer hästeri och ridning i höst, för gud vad jag känner att jag saknat det!

I morgon är det dessutom kanske dags att stifta bekantskap med en ny kärlek. En fux, 155 centimeter och vild. En perfekt vapendragare till mig tyckte Fröken Bitter. Och det tror jag också. Fuxar, 155:are och vildar är ju en perfekt kombination och verkligen min grej.



Kommentarer
Postat av: Malin

Fina "Pedalen"....

2009-09-09 @ 21:06:48
Postat av: Morran

Malin: Jättefin! Säg till om du vill ha fler bilder från den dagen på Calle. Inga proffsbilder, men ifall du vill se dem kan jag skicka. :)

2009-09-16 @ 22:28:47
URL: http://mrsforsberg.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...