Den barmhärtige samariten

Glad påsk (i efterskott)!

Sitter och skriver en krönika och tankarna snurrar iväg. Kom helt plötsligt på vilken trevlig person jag är och minns hembesöket i Arvika över jul och nyår när jag fick träffa mitt livsheroin Murke för första gången sedan början av november (jo det är jävligt länge att vara borta från sin sämre hälft).

Jag var som vanligt inte värre upphetsad direkt utan tog det hela med ro. Murke däremot blev först rörd till tårar över att se mig (kanske mest den inslagna julklappen jag höll i handen) men växlade sedan humör till att berätta att det var ett under att jag ens hade några kompisar. "Att någon ens vill vara med dig, det är ett under!" Någon timme senare lät det så här: "Du har så mycket konstiga idéer och är så jävla knepig. Men lik förbannat så finns det ingen som kan låta bli att tycka om dig. Det är nog det som kallas charm, tror jag." Ja, och Murke är nog det som kallas för schizofren.

Ja, jag erkänner att jag berättar om detta bara för att skryta över att jag anses vara charmig. Jag ville gärna att den sidan skulle komma fram. Inbillar mig att en person som är en egocentrisk och narcissistisk egoist och som ideligen jämrar sig över Timråtattare och andra idioter samt hellre tänker på a) sig själv b) Kung Forsberg c) sitt hår än någon annan och deifinitivt inte på miljöräddning eller hungersnöd och annat som hemmahör under epititet vad en god människa funderar över och gör något åt, inte framstår som särskilt godhjärtad och charmig.

Men nu vet ni det, att jag är just det. Charmig, snäll och godhjärtad. Och lite av en expert på att krångla till det med långa meningar när jag har bråttom. Förlåt mig för att jag inte hann fatta mig kort, liksom.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...