Från legendfabriken MODO Hockey: Henrik Sedin, vinnare av Art Ross Trophy 2010. Peter Forsberg, vinnare av Art Ross Trophy och Hart Trophy 2003.

Så stort, så stort.

Jag vet inte vad ni tycker, men jag tycker nog att det känns lite som att man svävar på små rosa fluffiga moln. Jag undrar hur Henrik känner? Han kanske inte är så förtjust i rosa, vad vet jag. Men vi skippar känslosurret. Det har ändå aldrig varit min starka sida. Istället kan vi konstatera hur ofattbart stort detta är. För det är det. Lite som Messis fyra mål, ungefär. 

Som MODO:it är det här förstås extra skönt. Inte bara för att det uppenbarligen krävs en Övikare för att som svensk ta hem Art Ross Trophy, utan också för att det ger lite hopp till det djupa, svarta hål man levt i den här säsongen. MODOs misär får en rejäl push av detta och det känns som att man kan sticka näsan över vattenytan igen. Härligt!

Och så var det ju detta med revanschen. Det finns tre sorters (så kallade) "hockeyälskare" som jag inte förstår mig på:
a) Foppahatarna
b) Sedinhatarna
c) Crosbyhatarna

Henrik och Daniel Sedin har härmed en gång för alla stått för den näsbränna som borde få tyst på gnället. Kanske till och med Mäster kan vakna upp nu.

Och det där surret om att Alexander Ovechkin skulle vara mer värdig än Henrik Sedin... Hur verklighetsförankrat är det? Givetvis kan man diskutera en sådan fråga, men svaret blir alltid att det beror på hur man ser det. Vad man har för åsikter, referenser och smak. Att det är stort att lyckas göra så många poäng trots färre spelade matcher är nog alla överens om. Speciellt jag kan skriva under på att det är av största vikt. Men det är trots allt inte hur många poäng man gör per antal spelade matcher (poängsnitt) som gäller, utan hur många poäng det blir gjort totalt. Likväl som det är en styrka att ha skyhögt poängsnitt är det också att finnas på isen match efter match. Ja, något har jag väl lärt mig av alla som gnällt på Kung Forsberg och menat att det inte haft betydelse att han spelat som en gud och haft ett skyhögt poängsnitt. För det är ju liksom inte det som räknas...

Hade Ovie vunnit hade han varit en värdig vinnare. Inget snack om saken. Detsamma gäller om tvåan Sidney Crosby trots allt gjort åtta poäng och gått om. Men nu var det Henrik som vann, och det har han verkligen förtjänat. Och visst är han värd Hart Trophy också! Känns som att han och Ryan Miller bör ligga bra till, men jag håller förstås tummarna för Henke.