"Men ibland när jag grubblar över saker så brukar jag försöka tänka att det inte finns något facit. Man har inget parallelliv. Väljer du alternativ ett nu, har du fattat ett bra beslut och du har ingen aning om hur livet hade blivit om du hade tackat nej. Tackar du nej till alternativ ett så har du fattat ett bra beslut och har ingen aning om hur livet hade blivit om du hade tackat ja. Det finns inga rätta svar. Allt blir bra!"

Okej, nu har jag läst de här raderna tusen gånger och jag håller med. Det som står här är helt riktigt och sant och applicerbart på alla beslut i livet. Men varför har jag då så svart att anamma det där synsättet? Hur gör man slut med sitt parallelliv?

Jag har fortsatt beslutsångest över hur jag ska göra i höst. Dessutom har det tillkommit extra plus på alternativ två och eventuellt så ser det ut som att alternativ ett kan faila om inte jag får ordning på allt. Positiv tanke: Ja, men i så fall löser sig problemet med beslutsångesten. Då KAN jag helt enkelt inte ta alternativ ett och därmed slipper jag fundera. Negativ (och mer realistisk tanke): Men vad fan! Jag vill ju få VÄLJA! Inte tvingas ta det som fungerar. Kontentan av det hela? Jag blir aldrig nöjd.