Såg ju Joel Kinnaman i onsdags. Ja, Snabba Cash alltså. Sjukt bra, sjukt snygg, sjukt extasifierande. Ja, Kinnaman alltså.

Filmen i sig däremot var inte någon fullpott faktiskt. Vet inte riktigt varför, för hur jag än vrider och vänder och dissikerar mitt resonemang så hittar jag inga direkta brister i filmen. Samtliga skådespelare var grymma och jag som är ett fan av "känslomässiga" filmer med mycket närbilder och känslor trivdes utmärkt. Dessutom lyste knivarna med sin frånvaro så jag vet inte riktigt vad jag tycker ska anmärkas på.

Kanske var det att förväntningarna var en aning upptrissade eftersom hela Sverige gått på om hur galet bra den är? Eller det faktum att det krävdes en sjujäkla film för att jag inte skulle känna mig som en svikare som valde bio- och restaurangmys framför en hockeymatch? Eller var det att vårt berg av biogodis gjorde oss en aning illamående lagom till Joel dök upp i rutan?

Äsch, vet inte. Tänker mest som så att filmens absoluta behållning var Dragomir Mrsic som spelade torpeden Mrado. Han och hans dotter gav verkligen en extra dimension till historien och gjorde mig sugen på att läsa boken. Lite kul tycker jag att skådespelaren är självlärd. Han har visst varit en liten buse tidigare med väpnat rån på sin lista. Ett väldigt fiffigt sätt att göra karriär på, tycker jag.

---

Förlust i går, igen. Min halv sju på lördagsmorgonen-diskning gav ingen effekt alls och i morgon är det nog dags att inviga OS-trosorna för i år faktiskt. Hemmamatch och jag är riktigt sugen på att åka upp. Men jag ska stanna hemma istället och se fortsättningen på Arnes fina intervju med Kung Forsberg.



Ska det vara så ska det vara, tror jag vi resonerade. En stor popcorn, en sourcream chips (som senare blev en till innan bion började!), två stora godispåsar, varsin dricka och så min obligatoriska rem.

Nu: Plugga webbredaktionellt arbete tills ögonen blöder och jag kreverar. Mums!