Tänkte uppdatera lite om helgen och om nattens femte match mellan Philadelphia Flyers och Chicago Blackhawks. Istället för grillning så blev det filmhäng och hockey i fredags. Vi såg Valentine´s Day och jag förstår inte hur man lyckats få ihop alla de skådespelarna i en sådan film. Under filmens två timmar hände i princip inget alls och så här i efterhand kan jag tycka att vi kvalar in på listan över världens lataste som inte gick och stängde av filmen. Men det är ju lätt att vara efterklok. Vi såg klart den i alla fall och det är ju alltid skönt att genomföra saker.

I matchen mellan Flyers och Blackhawks hände desto mer. Chris Pronger gav mig rysningar (för gammal? Uppenbarligen inte) och även om det känns som att den här finalserien kan sluta hur som helst så har min positiva känsla förstärkts. Jag hoppas och tror på Flyers. Pronger beter sig som att han snor godis av småbarn när han plockar bort Chicagos vassaste spelare. Det ser så lätt ut, och han visar att han fortfarande älskar att spela. Och om Michael Leighton fortsätter imponera i kassen och Mike Richards visar vägen lika proffsigt som i fredags så är chanserna verkligen stora att Philly får ta hand om Lord Stanleys pokal.

Gårdagen ägnades åt att prata, konversera, prata lite mera, diskutera, tjafsa, gå i taket, monologisera, diskutera lite till, surra, prata ännu mera och sedan lite filmmys. Av någon konstig anledning blev det i alla diskussioner jag mot resten. Förstår inte varför detta alltid inträffar? Måste vara något fel på mina vänner och deras konstiga åsikter. Jag var dessutom villig att hitta en kompromiss, men inte ens det godtogs. Nåja, jag ska inte klaga. Är det något jag älskar så är det mina kära vänner som ständigt kan utmana mig och ge mig något att fundera över. Tack!

I dag har jag gjort absolut minsta möjliga. Jag ser det som en perfekt uppladdning inför nattens match. Tummarna är härdade och redo att bli hållna och ritualandet är påbörjat. Heja Flyers!