Efter en vecka i det molniga Alanya så ska stället förstås bedömas och få ett väl genomtänkt omdöme. Vi tar en deluxe-version.

Morran hissar:
The Doors! Turkarna ogillade den här nattklubben starkt, men vi svenskar och övriga turister var överlyckliga. Äntligen lite vanlig, och bra, musik!

Restaurang Picasso. Fröken Bitter tyckte maten var alldeles delikat, och visst, det var den säkert. Jag brydde mig dock mer om det faktum att det alltid fanns toapapper på toaletten, att drinkarna var gratis och att vi fick bästa hockeybordet. Och så sällskapet också, förstås. Det kvalar in på listan det också.

Att det var så billigt! Helt sjukt att turkarna är så snälla att de säljer äkta Louis Vuitton, Chanel och liknande. Bästa kvalitet lovade de också, och varje gång erbjöds vi speciellt pris bara för oss. Väldigt gulligt! Enda slutsatsen man kan dra av detta är ju att turkarna är världens snällaste människor och att det inte finns någon hejd på deras vänlighet. Och jag som var så rädd innan vi åkte dit att allt var gjort av barn. Barn som ju inte har känsla för kvalitet... Men så var det ju inte, förstås. Det lovade försäljarna.

Naturen. Utsikten över hela Alanya från borgen var helt underbar. Det kändes som att man aldrig ville åka därifrån (men det gjorde vi ändå, för vi skulle se hockeyn).

Att alla var så tillmötesgående. Ville vi se hockeyn så fick vi se hockeyn. Ville vi på The Doors så blev vi skjutsade och eskorterade dit. Ville vi se dem dansa så fick vi se dem dansa. Ville vi inte ha en till drink så fick vi det i alla fall - ifall vi skulle ångra oss. Alltid skönt med folk som tänker ett steg längre!

Vårt hotell. Okej, kanske inte allt. Men det som var bra var tillräckligt bra för att väga upp allt.


Morran dissar:
Turkarnas musiksmak. Okej, Lady Gaga var vi överrens om. Rihanna kan jag också lyssna på. Men resten? En massa konstigheter som var allt annat än bra. Hey Macarena var ändå den bästa, och den lyssnade jag på när jag var tio år. Med andra ord har det alltså inte hänt mycket i Turkiet de senaste åren.

Frågorna. Allt det där som är för privat och sedan de jobbiga utfrågningarna om det var vår första dag i Alanya trots att det var dag sju. "Det ser så ut på er" sa turkarna och syftade på min blekhet. Nä, det spelar ingen roll att jag befinner mig på varmare breddgrader i en vecka, jag förblir vit alternativt snyggt grisrosa. Jag tackar solskyddsfaktor 30 för att jag blev just vit och rosa istället för tokröd.

Det överdrivna hälsandet. Okej, jag accepterar att det ska kindpussas, kramas och tas i hand. Men inte flera gånger bara för att man går förbi samma väg inom loppet av typ en timme? Inte konstigt att jag blev sjuk.

Djursynen. Det var en plåga att se alla smala och halta katter som gick omkring på gatorna och betraktades som skadedjur. Eller de halta hästar som såg apatiska ut och travade asfalten fram hela tiden.

Ljuden Fröken Bitter hade för sig. Var det inte hennes avskyvärda godnattsånger så var det fisarna. "Kanonen är laddad!" sa hon. Jag ville dö varje gång. Fattar dessutom inte det där riktigt. I min värld fiser inte tjejer. Varför ska folk förstöra min rosa fina drömvärld? Sluta!

Slisket och för-på-andet. Och alla restaurangägare som tvingade oss att lova att komma till just dem. Det var helt omöjligt att ta sig därifrån och det slutade med att vi tvingades ta långa omvägar för att slippa passera Lurendrejaren, Trollkarlen och Hockeynissen. Jobbigt.

Ja, nu har jag fått med det mesta. Fröken Bitter får fylla på om hon kommer på något. Betyg: 4 av 5 Morr!



Bildrapportering kommer i morgon! Nu vill Spotify att jag ska lyssna på The Kinks, och då är det ju ingen idé att börja bråka och vilja sova. Därför lyssnar jag ett tag till och försöker skriva en caselogg. Förresten, finns det ingen funktion så man kan söka i sin egen Spotify-lista?