I går var jag på dåligt depphumör. Därför kommer Fröken Bitter hit och bakar med mig i dag. Som uppiggning, spark i röven och tröst. Jag älskar att mina vänner är av den där elitskaran som höll upp håret på en när man spydde, täckte upp för en när man skolkade eller lät en få halva jordnötshjärtat när man inte hade råd att köpa ett eget för sju kronor på håltimmen.

Nostalgi. Jag saknar förr!

Och något jag inte saknar är gårdagens hockeymisär. Varför finns det domare i hockey? I alla fall sådana som vill agera moralpoliser och dagispersonal. Jag bara undrar. Visst, att skylla en förlust på domaren är ofta ett finfint tecken på bitterhet, enögdhet och taskig verklighetsuppfattning, men den här gången känns det faktiskt befogat. Anton Hedman sätter in en fin tackling – och får matchstraff!

Inte ens med god vilja ska man kunna få det till det, men jo då. Det gick uppenbarligen. Innan det så hade MODO varit hetast, men i och med fem minuters numerärt överläge tog Frölunda (såklart) över. Sedan rullade de knepiga dombesluten på.

Men. Givetvis var det inte bara domarnivån som förstörde den här matchen för MODOs del. Det fysiska spelet var riktigt bra, men tyvärr saknades det mesta i anfallsspelet. Mittperioden var en bedrövelse. Nu hoppas jag domarnivån blir bättre och att offensiven kommer igång på tisdag.  

Nu: Klä på mig och gå ner i tid till bitterdamen. Man vill ju visa att man själv också är en duglig vän.