Jag har uppenbarligen blivit konflikträdd. I dag hände alla sugna människors stora mardröm. Jag knallade ner till pizzerian för att köpa kebabtallrik eftersom att jag var grymt sugen på just det inklusive strips. När man hör Fröken Bitter redogöra om sitt pizzaätande är det lätt att själv känna suget.

Så jag beställer min kebabtallrik, surrar i telefon och håller orolig uppsikt över klockan för att hinna hem i tid till Idol. Sedan kommer alltid lika trevliga pizzakillen. Med en pizza. Inte en kebabtallrik. När jag inser att pizzan är min så kände jag hur vreden bubblade upp och jag hann undra om jag varit så arg sedan Rob Niedermayer ryggtacklade Kung Forsberg. Svar: Nej.

Men just när jag ska börja skälla ut pizzabagaren efter noter så försvinner alla ilskna ord ur min morriga kropp. Istället tar jag emot pizzan, tackar och ler. Och går därifrån! Arg som ett bi, men ändå accepterande. Jag går alltså hem med något jag definitivt inte vill ha och utan det som jag känt mig villig att döda för. Konstigt. Har jag blivit så konfliktädd att jag hellre går hem missnöjd än att stöta mig med ständigt glada pizzabagaren? Då är det ju illa.

Och konstigast i detta är att jag inte gör en Morran. Jag konstaterar inte att han hade gjort fel och att jag i vanlig ordning gjort rätt. Istället funderade jag över om jag helt enkelt sagt fel. Jag kanske beställde kebabpizza trots allt. Min ena hjärnhalva kanske är på väg att växa in i 23-årsrollen där man ibland inser att man inte har rätt i alla lägen. Fast då är frågan hur stor konflikten kommer att bli med min reptilhjärna. För jag kan inte tänka mig att den ger med sig så lätt.

Jag fick alltså inga strips. Och visst, jag klarar mig utan dem. Värre är det med min kärlek till min hjärna. Den blev en aning skamfilad. Har jag så dåligt minne att jag inte vet om jag bad om en kebabtallrik eller en kebabpizza? Är jag så dum att jag beställer något jag inte vill ha? Har mitt berömda humör försvunnit? Vad finns det för botemedel mot detta?