Nu är det slut.

Så här med ett dygns distans och perspektiv på det hela, och efter att ha sett presskonferensen, så känns det faktiskt bättre. Jag är fortfarande jätteledsen, men jag är så glad över att han verkar känna sig säker nu.

Presskonferensen var oerhört jobbig att se, men jag tycker att han verkade lättad. En lättnad över att slippa besvikelsen och en lättnad över att kunna vara ärlig utan att behöva hålla tillbaka. Som han själv sa, han har försökt och försökt och försökt. Han har gett det en ärlig chans. Och nu känner han att han kan dra sig tillbaka.

Peter Forsberg är en legend och jag hittade en text skriven av Bad_Brett på Hockeysnack som jag tycker säger precis det jag vill säga. Det var oerhört bra formulerat så jag klistrar in det här:

"...Många menar att Peter har förstört alla positiva minnen genom sina misslyckade comebackförsök. Jag tycker precis tvärtom; Det är hans misslyckade comeback försök som har höjt honom från att bli en suverän ishockeyspelare, till att bli en stor förebild för oss alla.

Han har visat oss hur man kämpar för att uppnå en dröm. Han har visat att det inte spelar någon roll hur gammal man är, hur mycket pengar man har eller hur hånad man är. Det viktiga är att tro på sig själv och att tävla mot sig själv. Huruvida han lyckades eller misslyckades spelade egentligen ingen roll. Det viktigaste är att våga försöka - om och om igen. Att kunna svära en stund, sopa av sig skiten och sedan försöka ännu hårdare.

Det fungerade inte den här gången. Och nu är det säkerligen slut för gott. Tårarna faller längst med mina kinder ikväll. Men hans insatser på och utanför isen, i MoDo, Colorado och Tre Kronor, kommer inte bara att vara bilder i en historiebok för mig. Han kommer ständigt finnas med mig som en mental coach som pushar på mig i de situationer då jag bara vill ge upp och känner att allt är hopplöst.

Jag tror att fler känner som jag ikväll. Forsberg var inte bara en ishockeyspelare. Han var en ikon för hårt jobb, en ikon för hopp. Han gav alltid järnet, oavsett om laget låg under med fem noll. Han vägrade ge sig.

När vi alla en dag ligger där på dödsbädden och summerar våra liv, så undrar jag som egentligen kommer vara av betydelse. Kommer vi vara mest stolta över att vi slutade på topp, eller att vi faktiskt gav allt vi hade att ge? Jag tror på det sistnämnda. För sanningen är att livet är en kamp som vi inte kan vinna.

Vi kan kämpa för att hålla oss friska och pigga, men i slutändan är vi alla förlorare. Det enda vi verkligen kan göra är att kämpa in i det sista; Visa att vi inte ger oss utan en strid, visa att vi tänker göra det vi vill tills det sista organet i våra kroppar lägger av. Det är så en hjälte resonerar. Det är så jag vill resonera. Det är så Peter Forsberg resonerar."
/Bad_Brett

Något jag blev glad över är att Nicole fanns med bredvid. Ja, jag hade gärna suttit där istället för henne men nu ser inte världen alltid ut som man vill. Så jag tar det med ro och är glad att hon var vid hans sida. Det är synd att en del väljer att måla upp bilden av att hon skulle ha haft en negativ inverkan på honom och att det är hennes "fel" att han väljer att sluta. Jag tycker att den tanken känns väldigt främmande.

Jag förstår att känslan av att inte kunna försvara sig och stå upp för sig själv på isen blir alldeles för mycket. Det finns trots allt ett liv efter hockeyn (kan nästan inte tro att jag själv just skrev den meningen) och som flera tyckare varit inne på i flera år så borde han inte riskera att få men för livet.

I går tyckte jag det var förjävligt att få det här beskedet på Alla hjärtans dag. Men inte nu längre. Han har haft en stor del av mitt hjärta sedan jag var fem år. Klart att 14 februari passar bra då.