Bild: Webben7

Vi ska kvala. Bättre än så är vi inte. Hur mycket jag än lider och försöker att bortse från det så går det inte att blunda för att MODO:s slogan "The heart of hockey" de senaste åren har suddats ut och blivit övertäckt av "Som sämst när det gäller".

På papperet har vi ett lag som ska ligga i toppen av tabellen. Men på isen ser vi sanningen och där är vi ett bottenlag. Jag vet inte varför – eller vad man ska göra åt det. Har ingen aning. De senaste åren har det gått nedåt och trots flera förändringar, nya tag, nya utrop om revansch och ständigt nya förhoppningar så har läget inte vänt.

Vi vinner matcher mot topplag och kan ta rena rama utklassningssegrarna när det vill sig väl. För det är just det; när MODO får det att stämma så är de livsfarliga. Men av någon anledning så är det sällan vi får det att stämma och när en förlust kommer så följs den ofta upp med flera till. Vi har gruvligt svårt för straffar och poängen mot bottenlagen uteblir. När det väl gäller som mest vill det sig inte.

Jag mådde så sjukligt illa i går att jag ville dö. Nu känns det inte bättre. Nu finns ingen tid att sörja och slicka sår som det har varit när man varit knäckt över en missad slutspelsplats. I år är det inte bara den besvikelsen, utan i år är det att ladda om för en helvetestid som gäller.

Sist MODO kvalade var jag för liten för att ens ha upptäckt klubben (eller hockey överhuvudtaget utöver alla de matcher jag fick se på tv:n för att pappa skulle få mig att somna) så det här är alltså första gången. Det känns förjävligt. Men. Nu tar vi nya tag – igen.