Vid stora händelser minns man alltid vad man gjorde just då. Just när man fick veta det. Jag satt i soffan och surfade runt på diverse sminkbloggar, inga nyhetssidor, när Mäster ringde. Då hade Viasat Hockey kommit ut med att Stefan Liv omkommit i en flygkrasch. Så overkligt. Så fruktansvärt tragiskt. 

När jag läste att hela laget Lokomotiv Yaroslavl och besättningen (förutom eventuellt två stycken) omkommit kändes det ännu mer overkligt. 

Stefan Liv var verkligen en spelare och människa som alla, oavsett klubbsympatier, verkade tyckte om.  De flesta spelarna och ledarna i Lokomotiv Yaroslavl var okända för mig och likaså förstås personalen ombord – men vid såna här händelser känns det ändå.

Men främst är det Stefan Livs, liksom Karlis Skrastins, Pavol Demitras och Ruslan Saleis bortgång, som verkligen känns i mitt hjärta. Jag tycker att det är otroligt jobbigt att greppa att så många bra spelare numera inte finns. Det här är en grym förlust för hockeyn.

Och framför allt är det en vidrig och ännu mer grym förlust för samtliga spelares, ledares och besättningspersonals nära och kära. De som verkligen har stor sorg nu. De som nu har förlorat sina pappor, män, vänner, syskon, söner och så vidare. Jag lider med er.

Vila i frid.