Avdelning: Aldrig får man vara glad.

 

Jag hasplade ju ur mig häromdagen att mitt hockeysug – faktiskt – inte hade dykt upp än. Men nu har det gjort det. Tydligen har skador en förmåga att locka fram längtan-känslor hos mig. Ja, jag borde väl vara van efter åren med Kung Forsbergs skador...

 

Min "semester" inleder jag alltså med att få beskedet att Samuel Påhlsson har slitit av hälsenan. Och jag kan utan att överdriva säga att jag här och nu vill lägga mig ner och dö. För med Påhlsson borta är det så himla mycket som faller.

 

Förutom den lilla, lilla detaljen att Samme råkar vara en gud på isen, så är det också hela han som tillskott i MODO som (på förhand) har känts så fruktansvärt viktig och betydelsefull. Hans erfarenhet, lagmoral och arbetshäst-mentalitet tillsammans med en stor dos erkännande från alla andra i och med hans rutin skulle ha varit guld värt. Men nu får vi på grund av all världens jävla otur klara oss utan det. I alla fall fram till jul.

 

Hur ersätter man honom? Är det nu alla som gnäller över att juniorer får för lite speltid ska träda fram och tycka att luckan efter Påhlsson kan täppas igen av en fjunis? Med all respekt för unga talanger, men jag behöver nog ha in Kung Forsberg,  Kung Näslund eller en Sedin (eller helst till erbjudandet "Ta två, betala för en") som stand in för Samme för att jag ska bli nöjd. Övriga alternativ: Sidney Crosby. Rick Nash. Simon Gagne.

 

Men, all hemskhet till trots. Jag tycker att detta är jätteilla. Jag lider. Men jag ser ett men här också. Som den optimist jag är tror och hoppas jag att han ska kunna vara tillbaka lagom till efter jul och kunna bidra med all magi då. Fram till dess ska vi väl kunna klara oss även utan att ha en gud som ersättare?

 

Och hur som helst: detta gjorde ju att mitt intresse höjdes betydligt. Nu är jag laddad för hockey, så kom igen bara säsongen 2012/2013!