The Passenger

Ibland får jag ryck och saknar mina små ponnyer mer än vad som känns som man klarar av utan bedövning. Jag jämför det ungefär med någon som föder barn och ber om epiduralbedövning (oj oj, någon har ägnat för mycket tid åt att lyssna på Murke...). Men själv tar jag bara popcorn och lyssnar på David Bowie och Iggy Pop och så låtsas jag att den värsta smärtan försvinner.

I dag var en sådan dag. Först hade jag migrän, sedan jobbade jag och sedan kom suget efter de små krabaterna och svämmade över mig. Jag kan inte låta bli att fantisera om att få tillbaka Gulingen och låta henne läxa upp någon ny unge. Men...

Nåja! Nu svamlar jag. Hockey däremot känns mer lätt att ta på. Jobbig förlust i lördags, men läget känns inte alls kolsvart trots den dödsviktiga matchen i morgon. Och den känslan har jag inte varit bortskämd med senaste säsongerna... 

---

I veckan då? Jobb och kalasande är det som står på schemat. Lutar åt att det blir hockey i Hagfors på onsdag. DM-final! Lördag är det storkalas för Herr Mäster och sedan är frågan om jag ska till Karlskoga på hockey eller inte. Tror inte att det är praktiskt genomförbart riktigt. Vi får se.

---

Ja, faktiskt. Vi får se. För första gången i mitt liv tycker jag inte att den meningen är skrämmande. Tvärtom.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...