Äntligen hemma! Utan att ha blivit dränkt dessutom, tack vare att vädret visade sig från en skapligt fin sida i dag. Jag kan komma med flera fördelar med att arbeta på en morgontidning, men en nackdel är när det är sena matcher. Som nu.

 

Lagen i fotbolls-EM fortsätter att envisas med det förhatliga straffavgörandet. Förstår ni vilken sits man hamnar i då, när tidningen ska gå i tryck 23.15? Tacka gud för tryckpersonalen som gör ett hästjobb för att låta oss få med matchavgörandet.

 

Men nu var det inte detta som jag skulle mässa om. Tvärtom. Jag skulle i vanlig ordning prata om mig själv. Mig och mina ärr. Nu är det nämligen drygt en månad sedan jag blev opererad.

 

Jag vet att många skriver en "operationsberättelse" i sin blogg – men inte är det väl någon som är intresserad av hur jag hade det? Jag menar någon stackare som inte redan har fått en monolog framförd om när århundradets person utsattes för århundradets operation...

 

Hur som helst slutade jag gnälla efter max en vecka. Efter två veckor kändes allt precis som vanligt och i dag, en månad senare, kan jag knappt använda operationen som ett giltigt argument för att slippa undan att göra saker. 

 

Men en sak oroar mig. Ärren som såg ut att vara omänskligt fina efter två-tre veckor har nu börjat synas mer. Det kan väl inte vara normalt? Nu gillar jag ju i och för sig ärr i allmänhet och mina i synnerhet, men ändå. De såg så bleka ut i början att jag trodde att jag skulle behöva bli noggrant granskad för att de skulle synas. Men nu syns de redan innan jag hunnit skrika "Titta! Titta på mina ärr! Kolla vad jag utsatt mig för!" och det känns ju lite märkligt? Fast ändå ganska bra? Eller?

 

Morran hissar: att Spanien är i final.
Morran dissar: att Spanien inte bjöd på någon jätterolig sparka boll-uppvisning under sin väg dit.

 

Nu blir det Gossip girl (om det funkar) och sängen. Gonatt!