Jag var bänkad framför teven med både godis och turtrosor. Mäkta förberedd inför att se en viktig kvalmatch och landslagskamp mellan Sverige och i princip det enda lag (utöver England) som faktiskt får det att rycka till på allvar i min fotbollstarm så här i icke EM- eller VM-sammanhang. Allt var så perfekt det bara kunde bli.

 

Och så drar matchen i gång. Och så håller inte Sverige tätt ens i tio minuter innan Tyskland har gjort 1-0. Och så har tyskarna lekt sig fram till 3-0 innan första halvlek är slut. 

 

Och det är då det kommer. Det är då vi känner här i soffan att "Näe! Vad ska vi se den här misären för?!" och helt enkelt byter till en film i stället. Lika bra det, liksom. 

 

Jag har alltid stört mig på galningar som ger upp i förtid. Ni vet de där gnälliga jävlarna som absolut inte vågar tro på ett mirakel utan ger upp i förtid och går från arenan eller byter kanal/stänger av teven för att deras lag ligger ohjälpligt efter. Jag jämställer det lite med westerntidens smaklösa och vansinnigt fega styggelse att skjuta någon i ryggen.

  

Och nu gjorde jag så själv. Och då såg vi ju hur det gick! Eller ja, NI såg. Ni såg svenska fotbollslandslagets sanslösa, makalösa och magiska vändning i Berlin i går. Ni såg den där bragden. Men jag... Nej inte jag, inte.

 

Jag satt i stället och såg en kille ramla ner i en köttkvarn med blod, skelett och övriga människorester. Och till detta åt jag Polly. Mums, mums. Men jag gick alltså miste om det som var riktigt mums, mums. Riktig fotbollsporr. Riktigt sportgodis.

 

Helt underbart av Sverige! Men fy fan vilken jävla bedrövlig insats av mig. Så orutinerat. Så dåligt. Så fegt. Och så klart: Så vansinnigt bittert att missa hela den här magin. 

 

Detta var verkligen en f a n t a s t i s k prestation! Men ska det räcka till Bragdguldet? Nä, lite måste vi att ändå försöka ta det för vad det var, tycker jag.

 

Som sagt, detta var en sanslös bedrift en och en bragd kan man absolut kalla det (bragd tycks ju dock vara ett oerhört svårdefinierat ord utan direkta direktiv för vad som egentligen krävs..).

 

Men det var trots allt bara en kvalmatch – inte en EM- eller VM-match och det vanns faktiskt inget. Och är det verkligen mer värt att stå för en sanslös vändning efter att man klantat till det rejält och framstått som ett gäng unga pojkspelare med stukat självförtroende, än om man spelar magiskt i hela 90 minuter?

 

Och framför allt: Ge Bragdguldet till någon person/något lag som jag faktiskt såg utföra bragden. Annars blir jag ju snuvad på konfekten igen.