Så var det då slut. MODO inleder med tre raka förluster och sedvanlig jäkla otur, tar sedan en heroisk seger och är nära att också ta (minst) en andra. Men Färjestad vinner den här matchserien rättvist, även om det är så ofattbart tungt när det avgörs. Dels att det avgörs, dels hur det avgörs. Fast visst är det signifikativt att en trasig klubba blir det konkreta avgörandet som fäller MODO? Lite spiken i kistan som inte är stor nog att få plats med all otur.

 

Jag är så himla glad och stolt över kungarna i MODO! Laget gick in i en kvartsfinal mot ett lag man hade en vansinnigt tung förlustsvit mot – och visade jävlar anamma på så vis att The heart of hockey fortfarande lever. Det där säget är inte skamfilat, det är en slogan värd namnet. Och det sitter i våra väggar. Precis som FBK:s seger-natur gör hos dem.

 

Innan allt var klart hann jag må sämre än sämst, sväva på rosa moln, påminnas om hur fysiskt och psykiskt utmattande och farligt hockey är, samt tjoa om att kungalaget ska ta SM-guld. Och sen kommer det. FBK avgör – och allt är slut. Säsongen, Sundströms karriär (?), Samuelssons tid i MODO (fast kanske inte för alltid?)... Och livet...

 

Eller?

 

Nej, det är det som är så skönt. Innan måndagens match var livet inte längre värt att leva om det skulle bli fyra raka till vargarna. Men efter den underbara insatsen i fjärde matchen – och så också i går – så kan jag inte vara knäckt. Vansinnigt ledsen, absolut. Sorgen är vidrig, men vi repar oss. MODO är krigare och kungar.