En strippig torsdag
Det har varit mycket Fröken Bitter senaste tiden, och nu figurerar hon återigen som sidospår. Idag när jag hade genomgång av dagens hockey och hur MODO var tvungna att ta tre poäng och hur mycket jag skulle hata Timrå om de inte spöade skiten ur Brynäs och att Djurgården var tvungna att bli utan poäng ignorerade hon inte min monolog utan lät det rulla på. Turtrosorna kom förstås upp som samtalsämne, och det var då ljushuvudet Fröken Bitter knäckte idén. "Men du kan ju köra med dubbla par?" Jag tyckte förstås att idén var lysande. Att jag aldrig ens tänkt på det tidigare? Ja, men så klart, jag bestämde mig för att köra på det. Desperat som jag alltid är innan en hockeymatch, och särskilt i ett sådant här läge, drog jag på mig tre stycken. Inte tre random turtrosor, utan tre av bästa turkvalité.
När Fredrik Warg gav MODO ledningen med 1-0 var det förstås eufori på Dalgatan, men sedan blev det panikångest när Frölunda först kvitterade. Så då åkte första paret av. Johan Anderssons mål gjorde att nästa for av, och när Nicklas Lasu satte sitt andra så var besvikelsen så stor och fötroendet för de där trosorna så slut att även det sista paret, guldisarna, åkte av. Inte särskilt upphetsande men det var däremot Per Hållbergs mål, men det kändes ändå kört och räckte ju inte.
Och jag som trodde att jag kunde lita på de där trosorna. Det var tre säkra kort, så att säga. Men antagligen var det just att jag använde alla tre, det blev väl en krock liksom. Jag borde väl ha vetat bättre.
För nej. Jag kan inte sansa mig. Jag kan inte ta in och acceptera det faktum att MODO missar slutspel. Jag vågar inte. Att skriva några raders rappakalja om trosor blir som ett slags substitut. Kanske inget bra substitut (men det finns det väl knappast när hockeysäsongen är över på det här sättet?) men klart bättre än att hoppa ut genom fönstret eller karva i handlederna i alla fall. Allt känns förjävligt.
Men jag ska inte gräva ner mig. Jag får väl ändå vara glad över att det inte blir en skräckfylld resa i kvalserien, och som Mäster så snällt påpekade (avdelning: att ta priset i tröst, alternativt så strör du så mycket salt som möjligt i såret); "det kommer ju en ny säsong". Men ja, det gör ju faktiskt det. We try harder, we shall overcome.
Men i alla fall, tack MODO för den här säsongen. Ni är ändå hjältar i min bok, och oavsett vad kommer jag aldrig någonsin gå till biblioteket och byta ut den. Kärlek. Avsluta snyggt på lördag nu!
Over and out.
*Inget ont om Led Zeppelin, men Tina Turner gör den så mycket bättre. Fantastiskt bra!
Find the frame
Imorgon ska Fröken Bitter få äran att ha en heldag med mig. Jag vill förgylla hennes vardag lite, så därför tänkte jag släpa med henne och storhandla åt mig. Den bittra damen ska hjälpa mig med att handla billigt, bra och kanske till och med varierat. Nåja, lyckas hon pricka in en av sakerna så är det väl nog. Man måste ju börja någonstans. Därefter ska vi ut till Söråker för lite hästaktiviteter. Hon ska rida Moro och jag ska köra Klöver. Eller ja, antagligen blir det väl han som kör med mig, vi får se. På eget bevåg har jag dessutom bestämt att vi ska avsluta kvällen med noll plugg och istället hundra procent film- och godiskväll (är väl i och för sig samma sak, men ändå). Det lutar åt att jag kommer glufsa i mig stora mängder marängsviss, som en liten förhandsritual inför torsdagen.
Här är en liten bildhistorik över diverse:
1. Jag och Fröken Bitter dokumenterar oss själva under MODO-Djurgården 14 februari. MODO har just reducerat.
2. Bitterjöken ville förstås även dokumentera hur det såg ut när DIF gjort mål. Jag vägrade vara med på en bild av den typen, men linslusen svek förstås inte.
3. Jag blekte utväxten, det blev kycklinggult och så här nöjd blev jag då.
Påminnelse till mig själv: Köp linsvätska! Hur svårt kan det vara att komma ihåg?! Och kladdkaka. (Känns som att en av dessa saker kommer vara en smula lättare att komma ihåg).
Snabb redogörelse över några intressanta ämnen:
Min förträfflighet 1: Jag fick ett städryck och rensade upp i röran. Numera går det att gå på golvet istället för på alla tidningar.
Min förträfflighet 2: Har kommit i (god) tid till två föreläsningar i rad denna veckan.
Min förträfflighet 3: Har laddat ner Explorer 7 för att uppfylla allas tjat om att det är "sååå mycket bättre". Till samma punkt hör också att jag än en gång insett hur fel alla andra har och hur rätt jag har haft hela tiden. För den som ännu inte gått över till sjuan kan kan berätta att du heller inte bör göra det. Det för inget gott med sig.
Colorado ser det ju allt annat än ljust ut för, men Philly tummar på. Men precis som på senaste tiden så får NHL stå tillbaka ganska rejält, tyvärr. Jag får just nu nöja mig med fokus på elitserien. Förhoppningsvis blir det ytterligare tre poäng på torsdag, och sedan ytterligare tre på lördag. Is i magen, eld i hjärtat. Vanligtvis vill jag inte önska Brynäs något illa, men nu är läget som så att det endast går att dra fram voodoodockan för både Brynäs och Djurgården. Så är det. Tre raka vinster för MODO nu och noll poäng för Brynäs och DIF så fixar sig detta.
Backa lite kanske?
Datorn har blivit galen och segar mer än vad Nobelpristagaren i tålamod skulle mäkta med. Därav mitt ytterst glesa bloggande. För är det något pris jag inte skulle vinna så är det ju just ett i tålamods-konsten.
Jag ville bara inflika att jag lever, nätt och jämnt, och att jag alltså inte gått under på grund av sorg, sjukdom och bitterhet. Sedan ett litet tack till världens bästa mamma som alltid är en ängel trots att jag inte alltid förtjänar det (observera mitt försök till självinsikt) och att hon tröstar på bästa sätt i hockeysorgen.
Och Jojjo. Vad fan? Jag som trodde vi var lika, men uppenbarligen så är vi inte det. Du är ju världens snällaste! Först får jag Satc-boxen i julklapp av dig och Murke och sedan önskar du MODO all lycka och till och med att de skulle få vinna över FBK. That´s my kind of girl!
Ja, detta tog nästintill en timme att få ihop, så nu ger jag upp. Å andra sidan hade jag inte så mycket mer att raljera över. Hade väl kunnat gnälla lite över övrigt teknikkrångel och liknande av intresseklubben antecknar-stuk, men jag väljer att bryta här till förmån för lite Grey´s anatomy innan det är sovdags. Imorgon ska jag se till att datorn skärper till sig så det blir lite uppstyrt här. Gonatt!
Vågen kommer alltid att rulla för Kung Peter Forsberg
Jag har sagt flera gånger att jag är rädd att jorden kommer sluta snurra den dagen Kung Forsberg slutar, och det är nog sant. Just nu känns det som begravningsstämning och det är lögn att påstå att dagens besked går att ta utan att hela ansiktet blir dränkt i tårar.
Av alla människor i hela världen så är han den jag mest av allt unnar all lycka. Att jag vill se honom spela är förstås även en rent egoistisk tanke, för något bättre finns inte. Men främst så handlar det om att han själv älskar hockeyn och att jag hoppas att han ska få sin vilja uppfylld om att få spela på sina egna villkor, där han kan spela på sin hundraprocentiga nivå och inte begränsas av skadorna. Han är värd att få spela för att ta hem det där guldet som han så väl förtjänar. Han är ingen galen idiot som inte ger upp, han är en storslagen mästare. Någon som passionerat brinner för hockey, någon som trots alla framgångar fortfarande tycker det är lika roligt att spela hockey som spelarna i björnligan tycker. Bättre än så blir det inte och bara detta gör honom till ett föredöme som borde slippa allt gnäll från så kallade hockeysupportrar som tycker han är galen som inte för länge sedan lagt skridskorna på hyllan. Hur kan man vara en hockeyälskare om man inte älskar att se svensk hockeys allra största briljera på isen och som inte vill se någon som verkligen älskar sporten så mycket att han försöker med allt för att få spela? Något bättre och vackrare kan man i mina ögon inte göra, och det har han gjort. Flera gånger om.
Inget slutgultigt beslut är fattat, och det går ju fortfarande att hoppas på ett mirakel som gör att foten känns bra och att han kan fortsätta spela precis så länge till som han känner för. Han är ju värd det där miraklet, och att själv få känna att han är klar med sin karriär och inte stoppas av foten. Han har inget att bevisa, han är redan nummer ett och kommer också alltid att förbli det. The God Himself kommer alltid att vara min gud och hur tråkigt och ledsamt det än är om han nu tvingas sluta så är det alla fina minnen som kommer vara starkast, och jag hoppas han kan känna så han också och ser sin karriär och mästerlighet så magisk som den faktiskt är. Jag tror det blir en aning lättare för en hockeyälskare som honom att kanske ha spelat sin sista match då.
Även om jorden slutar snurra för mig, så kommer vågen aldrig sluta rulla för Peter Forsberg. Oavsett om han spelade sin sista match i lördags eller om han spelar många fler så kommer vågen alltid, alltid, alltid att rulla för den störste av dem alla.
"Bara en människa i hela världen som kan få mig att göra det här"
"Jag borde egentligen ha varit hemma i Stockholm den här kvällen,
jag ska bli pappa inom knappt två veckor och barnet kan förstås komma
när som helst. Först efter att Gunnar Nordström ringt mig efter
matchuppvärmningen på förmiddagen för att säga: "han spelar",
bestämde jag mig för att dra norrut.
Min fru jublade inte som alla Modo-supportrar kan jag säga.
Och jag vill så klart vara hemma när det är dags. Jag tog en liten risk.
Bara en människa i hela världen som kan få mig att göra det här.
Peter Forsberg."
Jag har alltid gillat Nyström. Det här gjorde honom inte direkt sämre, så att säga. Väldigt, väldigt fint.
Nu ska jag trippa till bussen (med galet lätta steg!) och sedan blir det Övik!
Peter Forsberg går på vatten
Det är svårt att undvika den rubriken nu.
Kung Peter Forsberg! Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om gårdagen, och det ska jag också (ni känner väl mig), men först av allt: Tack. Tack för att han finns. Tack för att han redan direkt visar magi. Tack för att det allra bästa jag vet återigen går att skåda på isen.
Gårdagen var grym, hela dagen. Först total uppladdning och nervositet i mängder. En sådan där härlig känsla som man alltid får när han ska spela igen och som är i stil med den känslan som infinner sig inför stora matcher. Finaler, och comebackmatcer för världens bästa. Planen var att se matchen hemma och allt var planerat när Fröken Bitter plötsligt tjatade sig till att jag skulle se matchen hos henne. Det kan man ju förstå. Hon vill ju utåt sett ge sken av att tycka mannen med guldhandlederna och världens mäktigaste vargögon och split vision är en gammal föredetting, och att ta dit mig som den som ska se matchen och vara i extas var förstås ett smart drag för att själv slippa framstå som skenhelig. "Jag tror Foppa skulle må bra av att du kommer hit och ser matchen och äter marängsviss" sa hon. "Jag också" sa jag och så var det bestämt. Marängsvissen blev agörande. Klart att han skulle må bra av det.
Det hade varit guld värt och sagolikt att vara i Swedbank igår, men att sitta/skutta/hoppa i soffan hos Fröken Bitter fungerade alldeles utmärkt det också för att uppleva extasen. Den infann sig redan långt innan lineupen när det berättades att det var journalister från Denver Post på plats. En liten detalj i det hela, men som kändes så skönt och så underbart roligt. Extasen kulminerade så klart när hela arenan lyfte sig helt hänförda när han kom ut på isen. Sedan exploderade det när han gjorde målet. Liksom, så typiskt honom. Gå in och backhand-trolla redan i första perioden. Hockeyporr är ju det minsta man kan säga.
Nervositeten visade sig de första bytena och första bytet fick inte pucken känna på något trolleri och magi alls från Easton-trollstaven, men sedan kom det. Det blev flera lysande passningar under matchens gång och det var inte bara det som gjorde att man knappt står ut med att vänta tills imorgon. Flera gånger visade han prov på att han fortfarande har kvar styrkan och balansen när han håller undan spelare på ett mästerligt sätt. Han har inte spelat en spelmatch sedan i våras, men trots det var han så kå klart den som överskuggade alla andra på de små ytorna.
När målet kom... Ja, hur förklarar man den känslan utan att låta alltför burdus? Glädjen visste inga gränser. Jag skrämde nästan livet av stackars katten Daisy och kastade mig över Fröken Bitter och kysste henne. Ja, ni läste rätt. Eller ja, jag pussade hennes hår snarare. Allt gick bra och förutom brandlarmsskriket och glädjepussen så hanterade jag det bra. Fröken Bitter frågade om jag grät. Nej, sa jag. Och det gjorde jag faktiskt inte. Bara inombords, och det kommer få räcka tills vidare. Jag har ju som tidigare nämnts slut i tårkanalerna och jag vill kunna ha något kvar till i april.
Han ser så glad ut. Ler och skrattar samtidigt som ögonen visar allt man kan önska sig här i världen och ja, han är helt enkelt tillbaka.
---
I övrigt då? För ja, det var ju hela laget MODO och vinsten som helhet som var en lika stor lycka igår. Rätt och slätt var det en riktigt bra laginsats där alla gjorde sitt. Spelglädjen fanns igen och alla lyfte sig till tusen. Beröm till alla och för att nämna något så hoppas jag Sami Torkki och Marco Tuokko fortsätter i samma stil som igår.
Niklas Sundströms drömpass till Mats Zuccarello Aasen var ren magi även det, precis som Kung Forsbergs återinträdande till hans ensamma högst stående division, och då ska man komma ihåg att The God gör det där i sömnen. Betänk då att jag med detta absolut inte på något vis menar att förringa Susse. Tvärtom.
---
Tack till gulliga sms och liknande, samt tidigare bloggkommentarer. Jag vet att jag är usel på att visa uppskattning, men jag blir mäkta glad över att ni bryr er. Det kanske inte är världens största händelse för alla, men för mig är det det och jag tackar för att ni bryr er och tar det på allvar och låter mig hållas.
---
Kung Forsberg, the God Himself spelar. Min värld snurrar igen! Felfritt, och snabbt. Och jag älskar det!
Den enda som inte älskar detta är Fröken Bitter. Den stackaren kommer hädanefter tvingas fixa marängsviss till mig varje matchdag. Som sagt, jag älskar detta!
Hanky Panky - turtrosornas Rolls Royce
Egentligen är det absurt och galet att betala nära på 200 kronor för ett par trosor när man lika gärna hade kunnat köpa ett par för 49 kronor (eller inga alls). Men nu kan inte jag rå för att Hanky Panky är universums bästa trosor, eller att MODO råkar vara i behov av lite tur.
Turtrosor kan förstås inte köpas bara så där utan det är ju något som bli och växer fram, så att säga. Men när nu Kelly tipsade om en tävling som annordnades av underklädesbutiken Bodhi så var jag tvungen att köpa ett par. Var man med och tävlade om en Hanky Panky-presentask så fick man nämligen 25 procent rabatt. Jag har de här rosa färgerna sedan tidigare och nu blev det de här nedan i färgen baby blue. Lite surt att bara beställa ett par, men med tanke på förra fredagen så är det helt enkelt så att pengarna behöver hållas i ganska ordentligt.
Inte att jämföra smed Anders Melinder eller Peter Forsberg, men likväl
förhoppningsvis något som kan råda bot på MODOs spel.
Kanske kommer de här bli ett par turtrosor de också en dag. Man får liksom hoppas det med tanke på priset. Om de för tur med sig och vinner en match åt MODO (gärna fler, tack) så känns köpet mer motiverat och jag slipper ha dåligt samvete för vad jag lägger pengarna på.
---
Tack världens bästa mormor som i ur och skur står ut med att jag ber om uppskov på att betala tillbaka. Hade hon hellre köpt mat denna månaden hade det inte blivit någon hockey för mig nu på lördag. Men så är det, världens bästa mormor svälter hellre än att jag ska missa matchen. Så ja, där ser ni var min uppoffrings-gen och stora generositet kommer ifrån.
---
Jag försöker sova, men är förstås totalt sömnlös. Dels oroar jag mig för att det inte ska fungera och dels är jag helt sjukligt galet upphetsad över det faktumet att, ja ni vet. Att han finns med i laguppställningen. Att det händer. Haha, jag kan inte varva ner eller släppa tanken på det för en endaste sekund. Åh vad jag älskar detta!
Om icke blomstrande kreativitet och Oasis
Det är lättare att blogga än att animera (läs: kriga) i Flash så jag tänkte berätta om Oasiskonserten och besöket hos Den Blonda Häxan istället. Okej, nu var det ju snart två veckor sen men som vanligt får jag aldrig tummen ur. Dessutom har jag inga bilder att visa så det känns ganska enträget att åter igen surra ihop något där det inte finns tillstymmelse till ögondragare (jag ska försöka sluta med bitterheten nu. Jag lovar). Att det inte blev några bilder beror på två saker. Dels att Den Blonda Häxan är dum nog att säga "Ja, låt den vara" när jag frågade om jag skulle skippa kameran och dels att jag ställde frågan. Jag borde ha lärt mig att man aldrig får vettiga svar ur den damen.
Bäst: Tråkigt svar, men såklart var det Don´t Look Back in Anger, Champagne Supernova och förstås Wonderwall.
Näst bäst: Som vanligt blev jag tagen för att vara en kunnig stockholmare med koll på allt (i alla fall innan jag öppnade munnen). Hörde du det Stockholmsfjollan? Det är för att du lärt mig allt om hur man åker rulltrappor och övrigt civiliserat stockholmsbeteende inklusive det miserabla.
Neutralt: Lukten i Häx lägenhetskorridor. För en gångs skull stank det inte curry. Vi njöt.
Sämst: Idioten som vrålade "Timrå IK!!!" så hela Globen ekade. Jag blev alldeles matt. Man åker till Stockholm och tror sig få träffa på lite civiliserat folk, men nej. Timråtattarna är som ogräs som förföljer mig. Ge er nu.
Allra sämst: Att Friday´s inte hade öppet längre än till halv tolv. Skandal! Jag som hade sett fram emot min favoritdrink alla kategorier och så stängde de just när jag och Häxan kom. Jag kände mig lite smått som en alkis när jag tvingades nypa mig själv för att inte börja störtböla och skrika att de skulle öppna igen.
Jag var väldigt glad, och förvånad, över hur lyckat allt blev. Även allt tunnelbane- och pendeltågåkande gick föträffligt bra. Jag försökte påpeka detta för Häxan, i syfte att få lite beröm för hur bra jag skött mig. "Vad bra det har gått. Jag har inte åkt fel eller nåt ju" försökte jag. "Jamen, du var ju inte ens här i ett dygn. Och jag har ju varit med hela tiden" svarade hon. Som vanligt helt oförmögen att rosa mig.
---
På tal om beröm så ska TV4 ha en eloge för att de visar Beck. Och en eloge tll mig själv för hur sällan jag håller händerna för ansiktet numera. Jag har börjat tuffa till mig nu när jag börjat på mitt 22:a levnadsår. Något som jag gissar kan uppskattas av de flesta som någon gång sett något annat än komedier med mig.
---
Jag lyssnar på Wonderwall och peppar till mig själv lite för att bli lite stärkt inför att ta itu med Flash igen. Det hade varit roligt att få visa upp mästerverket sedan, men jag tror jag skippar det faktiskt. Dels för att jag inte har någon som helst aning om hur man får in det i bloggen och dels för att jag trots allt vill ha lite värdighet kvar.
Bevis på att jag inte fallit över kanten
Jag satt just och funderade på att att ta ett lån och sedan lägga ett bud på Hejduks och Nashs tröjor från All Star-matchen i NHLs auktion. Men jag lät bli. Strongt, skickligt och storslaget.
Detta gjorde mig på osedvanligt humör så jag beslöt mig för att beställa Desperate Housewives säsong tre samt att jag ska unna mig ett par jeans med mudd från Cubus imorgon. Det är jag väl värd efter den här självdisciplinen samt gårdagens hets med Svenska Spels sändning (som inte blev någon sändning på min dator) och i övrigt nedsänkta humör.
---
I övrigt så älskar jag Fröken Bitter och skulle göra i princip vad som helst för henne. Till och med nästan att ta en kula för henne.
Dumheten står alltid på sig
Ja, nu har tiden runnit iväg igen och bloggandet har fått ligga lågt. Jag skyller på tidsbrist och att min favorit t-shirt samtliga kategorier har blivit nopprig. Det kan förstås få vem som helst att ta till ohederligt våld och därmed tappa all blogglust. I alla fall, slut på bloggpausen nu hoppas jag. Eller bloggslapperiet ska det väl kanske snarare kallas.
Hockeyn idag såg jag inte på. Den blev lite undanskyfflad bland en massa annat jag var tvungen göra men som jag kan se på att göra-listan nu att det inte blev gjort. Suck. Måste dock ge en eloge för att världens bästa Mäster visar prov på att till och med kunna andas gott om Mattias Timander. Till skillnad från övriga hockeyentusiaster i den här världen så faller Timmy inte min far i smaken. Timmy har precis som Kung Forsberg råkat få mig som stor beundrare och det utesluter därmed att de får beröm av Mäster eftersom han har en inbyggd mekanism som hindrar honom från att hålla med mig. Jag tror han fyller 47 (inte minnet som sviker, utan mattebegåvningen), men som mamma säger så är han världens äldsta tonåring och till och med mer envis och vrång än vad jag. Men ja, släktdrag. Pappas flicka? Är Peter Forsberg världens bästa?
Humöret är inte direkt på topp, trots fredagens sköna besked fortfarande purfärskt inbäddat i hjärtat och att jag tokladdat den här dagen med att se The Searchers. Anledningen är förstås att Kung Forsberg inte tyckte gårdagen var någon höjdare (och att min dator vägrade visa matchen annat än i slow motion personifierad där en sekund tog en minut...) samt att jag inte direkt har skött den här veckan särskilt bra på något plan. Nå, nog om det.
Förutom att jag läste om socialismen i säkert en timme imorse så mår jag bra. Ska räkna ut hur jag ska få min budget att gå ihop. Gissningsvis kommer detta lilla projekt att köra mitt humör i botten. Men, what doesn't kill you only makes you pissed off heter det väl. Och det är ju alltid bra.
