Livet på topp?
Jo, men tydligen. Först vann MODO den viktiga matchen i går, och sedan gick resultaten vår väg i dag. Har sällan känt så stark gemensam glädje med FBK-trollen som i dag när de såg till att hålla Växjö på behörigt avstånd från världens bästa lag.
Sedan tycker jag att det är helt underbart att underbara Samuel Påhlsson byter upp sig. Från botten till toppen – och framför allt: Samme med Sedinarna, mmmums!
---
Skåne kom i dag fram till att en stor fördel med vårt jobb är att man märker hur det hela tiden går framåt, att man närmar sig målet. "Det är inte alla jobb som är så. Men det är som med att diska, ju mer det minskar desto bättre är det."
Vet dock inte hur många fler likheter det har med diskning. För det ska ju sägas att diskning är ungefär fem miljarder gånger tråkigare.
---
Nu ska jag läsa om Top Model-Victorias diagnos. Kunde inte göra det på jobbet för det passar inte riktigt min image... Men jag måste ju läsa på innan jag slår på TV3 Play och tittar på mitt nya favoritprogram. Adios!
14 februari 2012 - ett år sedan den bästes farväl
Så här skrev jag då:
Kan ni tänka er? Det har alltså gått 365 dagar – som jag har överlevt i. Vem hade kunnat tro det för ett år sedan?*
---
Sedan kan jag tycka att Nicole måste vara världens lyckligaste människa. Nu var väl det vad jag kände redan innan jag läste det här citat, men ändå...
"Eftersom hon inte är jätteintresserad av hockey så tänkte jag att det var bäst att jag lärde mig om ekonomi, så vi har något att prata om på kvällarna." – artikel i DN.se
---
MODO vann i förlängningen och tog femte derbysegern. Två mycket viktiga poäng. Phuuu...
---
*Och vem hade kunnat tro att jag skulle göra ett så vedervärdigt fult kollage? (Förutom den Blonda Häxan, förstås).
#21 Peter Forsberg
Riktigt, riktigt bra gjord! Snyggt och bra utvalt material, även om det förstås finns sådant jag hade önskat fått mer plats. Men en timme är ändå kort tid och då finns det inte plats för allt. Särskilt inte med den karriären världens bäste har haft... Jag älskar att hans unga år fick mycket utrymme och hur han hedrade Kent.
Allt var väldigt proffsigt och värdigt och även om jag hade velat se en 100 timmar lång dokumentär (...) så var den här timmen fullmatad utan att kännas ihoptryckt.
Som en liten avstickare kan jag berätta att jag ska bli faster i mars och att jag kommer att älska den lilla ungen. Läs gärna om meningen igen för jag tror att den blev lite konstig och framför allt är det lätt att tro att man läste fel.
Men det är sant. Morran, som aldrig tidigare varit särskilt förtjust i små barn, ska ta sitt lilla brorsbarn under sina vingar. Barnet kommer att bli överöst av kärlek och kommer att få allt. Det är dock en sak som hon eller han aldrig kan få – och det är att få se en livematch med Kung Forsberg. Det om något är en tung förlust.
Jag ska dock dra mitt strå till stacken. Jag ska se till att ge all nödvändig information som behövs för att han/hon ska förstå hur magiskt bra Kung Forsberg var. Att det här var den enda spelaren som på så hög nivå kunde övergänsa alla andra. Att den här spelaren var the one.
Och jag kommer att börja med den här dokumentären.
---
Nu: Kom igen MODO! Behövs tre poäng i kväll och en dålig förstaperiod och underläge just nu känns inte jättepeppande faktiskt.
Sedan: JVM, förstås!
O Captain, my captain
Myten om att alla hockeyspelare är lite... ja, inga ljushuvuden eller kommunikativa typer direkt, är just en myt. Men långt från sanningen är man inte om man säger att få av dem är så framstående och briljerande när det gäller att prata för sig, för laget, för hockeyn som Per Svartvadet. Han är just precis den ambassadör man vill ha för klubben. Han är verkligen i en klass för sig.
Hans naturliga ledarstil, hockeykunnande och humor tillsammans med vältalighet gör honom till någon man respekterar. När kapteneras kapten pratar, då lyssnar man.
Därför hoppas jag innerligt att han kommer att ta en stor och viktig roll i klubben även fortsättningsvis. Och att tröjan hissas upp i Fjällräven. Det skulle vara det bästa som kunde hända just nu.
MODO spelar som kungar mot Timrå
Derbymatcher innebär alltid ett himla ståhej. Nervositeten är värre än vanligt och förberedelserna enorma. Men derby är alltid väldigt roligt när det är storebror som vinner. Speciellt när det är tredje gången för säsongen och att laget visar en inställning väl värd en finalplats.
Så i dag var det alltså en skön dag. I alla fall hockeymässigt.
Resten var inte mycket att hurra för. Jag skulle storstäda och boka operationstid, men fick inte gjort något av det. Dessutom skulle jag avboka tid hos optikern och det fick jag inte gjort tack vare min handlingskraft utan för att optikern själv ringde och sa att vi fick avboka på grund av sjukdom. Det tackar jag för!
Ibland är det svårt att låta bli
Här går MODO och roffar åt sig poäng efter poäng sedan uppehållet, och vad gör jag? Jo. Ni vet svaret. Jag börjar yla om SM-guld redan innan jag hunnit fira klart de nytagna poängen.
Pinsamt. Och kännbart – för det här lär svida om (när...) jag får äta upp det. Men ack så härligt och mysigt. För hur naiv jag än är så är det också sanning att det går bra nu. MODO är verkligen på gång. Och jag ska våga förbli optimistisk, fast kanske på ett lite försiktigt och mindre naivt sätt.
Vem vet, kanske lite ödmjuk också?
---
En intressant sak är att MODO alltså gått som tåget sedan elitserien drog igång igen efter uppehållet. I flera års tid har det annars varit tvärtom. Uppstart igen efter ett uppehåll har inneburit platt fall och tabellras. Så vad beror den här nya trenden på?
Såvida ingen har någon bra teori gissar jag på att det är Kung Forsberg som visar att han fortfarande kan trolla med sin Easton-trollstav. Även om det numera sker utanför isen.
---
Varför har det börjat vara matcher på onsdagar och fredagar? I dag krockade matchen med min veckorutin. Onsdagar är tevekväll för mig. Detsamma gäller på fredag. Då krockar Niklas Sundström med Alexander Bard och det känns inte bra. Jag kan inte dela på mig.
♥ ♥ ♥
I natt är det dags: Kung Forsberg hedras
Världens bästa tröja ska äntligen hissas upp. Världens bästa tröja ska pensioneras. Världens bästa ska hedras. Och det kunde inte passa bättre än i öppningsmatchen mot Dead Wings.
Jag tror inte att jag kan föreställa mig hur känslosamt det lär bli. Men jag är säker på att det kommer att bli oslagbart fint. Det är världens största värd.
Jag är bara ledsen över att jag inte får se detta live. Det svider, minst sagt.
---
Kom igen nu MODO! Kvittera!
Told you so
Inget spel i powerplay (eller kanske just därför?), men ändå fem mål framåt. Härligt! Säsongens första länsderby blev en riktigt rolig match och känns som en väldigt viktig vinst.
MODO jobbade hårt, forecheckade bra och skapade massor medan Timrå däremot såg ut som yra höns stundtals. Jag tycker att det här var ett klart steg framåt och det känns skönt att det tycks börja lossna för en del spelare nu.
Den där sparken förresten. Den såg då inte jag till. Men det klart, jag har ju förstås bara ett öga.
---
Imponerande av HV71 att vänta underläge med 2-7 till seger med 8-7. Men än mer imponerande dåligt av AIK att tappa. Jag lider verkligen med AIK:s målvakt. Att gå in i stället för Viktor Fasth kan inte vara lätt och speciellt inte när ens andra elitseriematchen slutar på det här sättet.
---
Nu tänker jag avrunda kvällen med Desperate Housewives. Gonatt!
Säsongens första länsderby
Inte ens två timmar kvar nu. Jag har förberett på bästa sätt:
- Varit ute och joggat
- Ätit lyckobringande mat: rotmos och fläsklägg, världens godaste maträtt
- Flyttat ifrån Fröken Bitter- och Timråland
- Valt turtrosor med omsorg
- Värmt upp soffan
Nu saknas bara dillchipsen och Pepsi. Bara jag fått tag i det också är segern i hamn. Fast ja, en bra insats av MODO ökar förstås vinstchansen ytterligare.
Äntligen går det att se ljuset
Men jag har lovat mig själv att ta det lugnt med det där i år. Både när det gäller att ta ut segern och förlusten i förskott. Hädanefter ska jag ha en sund inställning och inte gå i taket förrän det fått gå en tid.
Ändå kan jag inte låta bli att känna lite hopp. Jag tycker att den här bilden är väldigt, väldigt härlig:
Nu skiter vi i att det bara gått två matcher. Ta in det vackra: MODO ligger FEMMA. På rätt sida av strecket – och med det spel MODO visade i går vågar jag äntligen hoppas på att det är den sidan av strecket laget kommer att befinna sig på när serien är avklarad. Hur härligt är inte det? Nu kommer jobbdagen bara att svischa förbi på den här glädjevågen!
Tragedin i Ryssland
När jag läste att hela laget Lokomotiv Yaroslavl och besättningen (förutom eventuellt två stycken) omkommit kändes det ännu mer overkligt.
Stefan Liv var verkligen en spelare och människa som alla, oavsett klubbsympatier, verkade tyckte om. De flesta spelarna och ledarna i Lokomotiv Yaroslavl var okända för mig och likaså förstås personalen ombord – men vid såna här händelser känns det ändå.
Men främst är det Stefan Livs, liksom Karlis Skrastins, Pavol Demitras och Ruslan Saleis bortgång, som verkligen känns i mitt hjärta. Jag tycker att det är otroligt jobbigt att greppa att så många bra spelare numera inte finns. Det här är en grym förlust för hockeyn.
Och framför allt är det en vidrig och ännu mer grym förlust för samtliga spelares, ledares och besättningspersonals nära och kära. De som verkligen har stor sorg nu. De som nu har förlorat sina pappor, män, vänner, syskon, söner och så vidare. Jag lider med er.
Vila i frid.
Mika Hannula klar för MODO
Surr om påstådda attitydproblem som stoppat andra klubbar från att behålla/plocka honom ger jag inte mycket för. Har Dick Axelsson blivit välkammad – och jag klarat mig igenom gymnasiet – ja då borde även en Hannula med eventuella attitydproblem kunna lyckas i MODO.
Frågan är bara om det stämmer att det är ett korttidskontrakt som gäller? När får vi besked om det MODO?
---
Överlevde både den svalda tandställningen, en heldag med Majk och Mäster, x antal maraton med eliten samt helgen (men det var på håret!) och känner nu att jag kan klara av det mesta.
Utom en förlust igen mot Timrå i morgon. Hör ni det MODO? Vad ni än gör och vem än som blir lagkapten – förlora inte!
Svart är inte alltid rätt
Största fördelen med att vara kvinnlig sportreporter är att det är okej att ge utlopp för sitt intresse för kläder och färger. Ingen ifrågasätter att man hugger målvakten i gången för att fråga den viktigaste frågan man kan komma på: "Är din tröja rosa eller är den röd?"
Som journalist vill man ge sina läsare svar på viktiga frågor – och nog måste väl en sådan fråga vara av allmänt intresse efter att det varit det stora samtalsämnet på pressläktaren?
Därför hoppar jag över att kommentera MODO:s lagbygge och spar det till en dag då jag är mer motiverad att skriva av mig lite. I dag väljer jag att kortfattat ge mina kvinnliga och modekunniga åsikter om nya matchstället:
Jag sällar mig till skaran av supportrar som tycker att det är helt rätt att rött-vitt-grönt får övertaget men att svart känns väldigt malplacerat. Jag har inget emot svarta byxor och hjälmar så länge svart finns med i övriga delar också. Finns svart med i form av linjer eller liknande (tänk Avalanche) tycker jag att det är perfekt med svarta byxor och hjälmar, men finns inget svart alls ser det inte ett dugg genomtänkt ut.
Precis så är fallet med MODO:s nya ställ nu. Allt känns lite ihopslängt, tyvärr. Och det är inte det intryck man vill få av klubben som ska tillbaka till sina rötter för att kunna återuppstå från de döda.
Så: Lägg till svart eller låt hjälmar och byxor vara röda. Och när ni är igång, fixa ytterligare en vit linje som skiljer på det röda och gröna, tack.
Mannen som alltid finns där
Ideligen detta Kung Forsbergande. Det ger sig nog aldrig. Inte ens när jag är på Ikea får jag vara ifred. Där ligger han, och Mats Sundin, och ler saligt under tiden som jag inte ler fullt lika mycket åt priserna på tv-bänken.
Men vem försöker jag att lura? Klart att jag blir glad att han alltid finns vid min sida.
Morran hissar: 21:an pensionerad i Colorado Avalanche. Såklart.
Morran dissar: Phillys ommöblering. Mike Richards och Jeff Carter UT, Jaromir Jagr IN. Mitt hjärta blöder. Hur ska detta gå? Jag som alltid bedyrat hur mycket jag ogillar den där gamlingen.
Hockey, hår och tidsbrist
Jag däremot har inte bloggat om något av det, inte ens Daniel Sedins storhet eller Kung Forsbergs nya roll. När MODO klarade av att säkra elitseriekontraktet blev det en total urladdning som jag ännu inte har hämtat mig ifrån.
Därför vilar hockeyskrivandet ett tag. Även min egen koll går tyvärr lite på sparlåga på grund av allt annat som tar all tid. Men som tur är har jag världens bästa "Foppa 2" som håller mig uppdaterad i Silly season-cirkusen.
---
Har kört en omgång Colour B4 igen. Denna gång blev det styrkan Extra. Resultat? Jag är ungefär jordgubbsblond i håret, tror jag. I alla fall ljusare (eller? Det är svårt det där). Åtminstone varmare. Vi får se vad det blir utav detta.
---
Ganska maffig nyhetsdag i dag. Därför ska jag jobba på nu i stället. När jag kommer hem är högsta prioritet att skaffa Spotify-premium. Och köpa en ny diskborste. Adios!
14 april - ett datum att minnas
Men först ska jag jobba klart. Och lyssna på när nyhetschefen drar till med sin bredaste värmländska och kör ytterligare en ramsa om att guldet ska hem till Karlstad igen.
Per Svartvadet och Le Mat när det begav sig. Ser gärna Lill-Micke hångla loss med den här efter slutsignalen i kväll.
MODO klara för elitserien 2011/2012!
Lite lättare att se detta när man redan vet hur det slutade...
Vilken insats! MODO-hjältarna är tillbaka! LYCKA!
Fast direkt efter matchen i fredags var det nog mer en känsla av lättnad än lycka som jag kände. Lyckan inföll först lite senare, efter att tankarna stillat sig lite och klumpen i magen gett med sig. Tiden fram till matchen och under dess gång var jävligt jobbig.
Jag vet att många var övertygade om att MODO så klart skulle klara det här. Och någonstans så hade jag också en bra känsla. Magkänslan var att det skulle gå vägen – men jag vågade inte tro på den. Det gör jag ju, tyvärr, nästan aldrig. Men jag kanske borde börja med det?
När matchen väl drog igång var jag helt trasig av nervositet. Peppades via sms och försökte låta bli att hålla andan. Och att inte tänka på vad som skulle hända om det blev förlust. Om laget i mitt hjärta åkte ut. Om min stabila punkt skulle trasas sönder och inte längre vara det där stadiga som alltid finns där oavsett hur livet ser ut i övrigt.
Sedan visade MODO så mycket hjärta att jag skämdes för att ens ha tänkt tanken på att en förlust skulle kunna vara möjlig. Alla gick ut och visade att The Heart of Hockey inte är nedsvärtat utan att hjärtat minsann fortsätter slå.
Och ni vet väl vad det här innebär? Nu startar resan mot SM-guld 2012!
---
Grattis till Daniel Sedin! Kungligt på gränsen till gudalikt. Eller nej, han och Henrik har förresten redan passerat gudagränsen. Men mer om NHL en annan dag.
Susse: "Fredagsmys har man hört talas om - nu handlar det om fredagskrig"
Men jag kan inte för mitt liv förstå hur Niklas Sundström kunde säga så här: "Nu ser vi verkligen fram emot fredagen, det ska bli riktigt spännande" till MODO Hockey i onsdags.
Vad har man för omänskliga nerver då? Jag känner tvärtom. Jag tycker inte alls att det ska bli spännande och jag ser inte fram emot det ett dugg. Jag har bara ångest. Ren och skär ångest.
Det är kanske just avsaknaden av att se fram emot en sådan här grejen som gör att jag aldrig blev någon världsspelare?
Jag blev en mjukis i stället.
Om att stå med ena foten i elitserien
I nuläget har MODO allt i egna händer. Detta läget har jag väntat på sedan match ett i den här helvetes karusellen.
Men någon enkel uppgift är det ju inte. För är det något som är svårt så är det att gå in och göra just det där som man ska. Jag har hela tiden varit pessimistisk och kommer inte att våga hoppas på något innan vi vet säkert hur det går. Inte för en sekund vågar jag ta ut någon förhoppning om att vi ska klara detta.
Men det ska vi väl? Nu har vi i alla fall ena foten i elitserien. Låt oss få lyfta in den andra också.
---
Allmänt jobbig dag i dag. Saknar dig mer än något annat! Ett år sedan nu och det går fortfarande inte en dag utan att jag tänker på dig. ♥
