Sjuk och arg
Jaha, då var jag tillbaka här i bloggen. Sjuk och eländig. Feberyra, hostan från helvetet och hemma från jobbet för andra dagen i rad. Missar kvällens hockey och är för sjuklig för att orka köra i gång diskmaskinen och så vidare och så vidare.
Men framför allt är jag arg. För vilket jäkla helvete det är att få tag på ett rouge som upplever mina krav!
För nu duger det inte med löst mineralrouge åt Morran. Det ska vara pressat. Och det ska vara med rätt ingredienser – det vill säga inte med fel ingredienser. Och så ska det ju vara en kall rosa färg som faller mig i smaken och, och det är här problemet verkligen kommer, det ska vara tillräckligt ljust och inte göra mig till påskkärring trots att jag bara nuddade rouget med borsten.
Men, men. Jag får ta itu med det bekymret när jag frisknat till. Nu är jag i alla fall förhoppningsvis tillbaka i bloggträsket, så ni lär säkert uppdateras i det här rouge-problemet senare.
Tiden rusar i väg
Nu är vi inne i augusti. Jag kan inte för mitt liv förstå hur snabbt året har gått, hur fort tiden bara rusar i väg. Det är mer än ett halvår sedan jag tog körkort, fyra månader sedan jag flyttade, köpte bil och började nya jobbet. Och nästan två månader sedan jag var säker på att jag skulle komma i gång med bloggandet igen.
Sedan i torsdags har jag haft ledigt och börjar igen på måndag. Vid varje ledighet är det ett evigt kämpande att få ihop tiden. Jag hinner inte med allt – och framför allt alla – som jag vill hinna med. Att det går månader, ja till och med år mellan det att jag träffar vänner som tillhör mina allra närmaste känns inte bra för fem öre. Rätt och slätt: Jag saknar er så mycket att jag spyr.
Det, och att jag måste börja rida igen, är det som upptar mina tankar den här kvällen. Och att jag nog har orimligt höga förväntningar på en (för mig) ny mascara.
Zeb said: "Never quit"
Då var det ett tag sedan igen. Bloggandet kom av sig. Efter att ha bloggandet regelbundet sedan 2006, och på denna bloggen sedan 2007, har jag haft två avbrott. Ett på en månad – och då såg jag det som en evigt lång paus. Och så nu. Ett uppehåll på två månader. Pausen var inte planerad någon gång, det bara blev så.
Och sedan fortsatte den.
Men nej. Detta med att inte fortsätta bloggandet är svårt för en sådan som jag. En som älskar att skriva, dels för att själv få läsa det, dels som en del i min smått narcissistiska läggning som också vill att andra ska ta del av det jag läser. Sedan är ju bloggandet ett sätt att samla bra saker på ett och samma ställe på nätet. (Ja, där har vi det egenkära personlighets-draget som lyser igenom. Igen.)
Däremot har jag i och med nytt jobb med mer skrivande igen fått utlopp för skrivandet och därför har bloggen kanat efter. Tiden finns inte, men framför allt är det energin som sinkar efter. Men viljan finns kvar, i viss mån. Det är mest åt vilket håll bloggen ska få gå, som jag funderar över nu. Och den största frågan är när tiden ska finnas till att skriva...
Hockey? Annan sport? Hudvård och skönhet? Morrans reflektioner och egenkärhet? Kanske Morrans liv? Eller kanske en blandning av allt? Jag får fundera över det. Och så får vi se när inläggen dyker upp. Nu är ju comebacken gjord, så då kanske det bara rullar på sedan.
Till dess kan de här bilderna få visa lite av vad jag gjort senaste tiden:
Glass i stora lass!
Här är min pärla!
Räven på rehab.
Eller ja, pärla och pärla... Det återstår ju att se. Min första egna bil är en vinröd passat, det är väl i stora drag vad jag vet. Just nu håller vi på att byta bromsskivor, belägg och ok. Sedan ska det det fixas nytt batteri och en lampa till en lykta fram. Och så krävs det nog en rejäl rengöring också. Men sedan så!
Jag har döpt honom till Red fox, och i dagligt tal får han alltså heta Räven. Min teknikprylar (Bobcat 1, Bobcat 2, Crow och Raven) har ju döpts efter djur som varit (är?) betydelsefulla för nordamerikanska indianer, och då tycker jag att även min bil ska få gå i samma spår.
Dock har det ju visat sig att mina ovanstående undersåtar alltid, med noll undantag, ständigt och jämt ska jävlas och göra livet surt för mig. Jag hoppas att Räven ska bryta den trenden. Om inte annat för att han faktiskt får ett helt inlägg tilläggnat sig själv.
Ren yta – ett jäkla djup men mest glänsande yta
Jag är en riktg nörd när det gäller skönhet. Egentligen inom allt, men nu syftar jag inte på det där med Kung Forsbergs magi på isen. Nu pratar jag om hudvård, smink, hår, doft och på senare år även naglar. Hudvård är det som ligger mig varmast om hjärtat inom det här ämnet..
Jag är den sista som hittas med en spektakulär sminkning, och är på det viset mil från min älskade David Bowie. Men så länge det är stilrent, klassiskt och gärna naturligt, ja då är det min hemmaplan.
Jag har tidigare recenserat/skrivit om en del skönhetsprodukter och kommer också att fortsätta med det. Tanken är att det också ska bli lite mer frekvent. Därför vill jag nämna några saker som jag tycker är viktiga när det gäller mina recensioner och övriga beautybloggande. Så här ser min policy ut:
- Alla produkter är antingen köpta av mig själv eller som jag har fått i present av en vän eller liknande. I övriga fall (till exempel om jag skulle ha fått den av ett företag) skriver jag det.
- Jag skriver bara recensioner om jag vill det. Och jag skriver så klart det jag själv tycker, inte vad företaget vill att jag ska tycka. Ett företag kan alltså inte skicka mig en produkt och räkna med att jag skriver gott om produkten – eller ens alls.
- Produkterna jag testar är i många fall sådana jag redan på förhand tror kan passa mig. Jag testar bara produkter för min hudtyp/hårtyp och så vidare, vilket jag också ser som det enda rättvisa sättet att testa.
Har jag någon utbildning inom detta område då? Nej, ingen alls. Jag är vare sig hudterapeut, frisör, makeup-artist, nagelteknolog eller har en näsa med kompetens nog att lyckas inom parfymbranschen.
Men jag är ordentligt påläst, envis nog att testa till dess att jag hittat rätt och som journalist och dessutom cyniker är jag en hejare på det där med källkritik och att ta till mig kunskap och att använda mig av den där berömda nypan av salt.
Så nu vet ni vad ni har att vänta er framöver här i röran av hockeyinlägg, vardagstjat och hyllningar till mig själv och Kung Forsberg.
Philly, Philly, Philly, här glider kingen in*
Ju mer sällan jag bloggar, desto svårare blir det att göra det. För visst känns det som att om bloggen ekar tomt ofta, då borde det väl ändå vara ett högkvalitativt inlägg när det väl kommer ett?
Men den här gången blir det inget sånt. Jag saknar dock bloggandet, så inläggen borde snart börja trilla in igen.
Hockeyn då? Kampen om Le Mat hårdnar, men jag är ganska oengagerad. Då var det roligare med MODO:s J20-silver i går och att Leksand lyckades ta sig upp. Även Örebro ska bli roligt (främst av rent egoistiska skäl!), men jag är ledsen över Timrås fall. Däremot tycker jag att jag har hämtat mig förvånansvärt bra efter MODO:s uttåg ur slutspelet.
Annars är det ju NHL som känns mest intressant just nu, även om jag lite grann önskat att Nordkorea skulle göra verklighet av sina hot och styra upp lite. Få ett slut på världen och därmed misären med Sidney Crosby... Liksom, ska det vara nödvändigt det? En skada när 87:an är i kanonform och briljerar, laget är på väg att slå sitt eget rekord och fullständigt får mitt hockeyhjärta att pumpa?
För exakt så är det, Pens lockar över mig allt mer nu inför Stanley Cup när det ser ut som att Avs och Flyers inte når dit. Det känns (som jag ju tidigare redan dillat om) fult att ta sig an Phillys rival så där, men jag kan ju inte ge kalla handen när Sid The Kid faktiskt på ett tillfredställande sätt axlat rollen som något av en ersättare till The God Himself Kung Forsberg...
---
Och så har jag ju ett liv utan hockey också. Jag har haft en jättemysig påsk, eller tid över huvud taget kanske jag ska säga. I dag har jag klippt mig (wohoo, 10 centimeter nu igen!!!) och köpt en bil. Och ätit Dumle har jag hunnit med också.
Nu: fundera över vilket solskydd jag ska köpa.
*En rubrik som med åtminstone min associationskedja faktiskt är fullständigt jättebra.
Tack för säsongen!
Så var det då slut. MODO inleder med tre raka förluster och sedvanlig jäkla otur, tar sedan en heroisk seger och är nära att också ta (minst) en andra. Men Färjestad vinner den här matchserien rättvist, även om det är så ofattbart tungt när det avgörs. Dels att det avgörs, dels hur det avgörs. Fast visst är det signifikativt att en trasig klubba blir det konkreta avgörandet som fäller MODO? Lite spiken i kistan som inte är stor nog att få plats med all otur.
Jag är så himla glad och stolt över kungarna i MODO! Laget gick in i en kvartsfinal mot ett lag man hade en vansinnigt tung förlustsvit mot – och visade jävlar anamma på så vis att The heart of hockey fortfarande lever. Det där säget är inte skamfilat, det är en slogan värd namnet. Och det sitter i våra väggar. Precis som FBK:s seger-natur gör hos dem.
Innan allt var klart hann jag må sämre än sämst, sväva på rosa moln, påminnas om hur fysiskt och psykiskt utmattande och farligt hockey är, samt tjoa om att kungalaget ska ta SM-guld. Och sen kommer det. FBK avgör – och allt är slut. Säsongen, Sundströms karriär (?), Samuelssons tid i MODO (fast kanske inte för alltid?)... Och livet...
Eller?
Nej, det är det som är så skönt. Innan måndagens match var livet inte längre värt att leva om det skulle bli fyra raka till vargarna. Men efter den underbara insatsen i fjärde matchen – och så också i går – så kan jag inte vara knäckt. Vansinnigt ledsen, absolut. Sorgen är vidrig, men vi repar oss. MODO är krigare och kungar.
Och nästa säsong är snart här. Livet går vidare.
Where are we now?
Det är mycket nu. På det där sättet att det görs sig bäst utan att uppdateras om, egentligen. På jobbfronten går det på i en väldig fart och sedan jag skrev sist har min bekymmersrynka i pannan hunnit bli djupare, jag har (typ) växt fast i bilen och jag har hunnit flytta. Eller flytta ut, ska jag kanske säga. Tyvärr, på sitt sätt. Tjohooo, på sitt sätt.
Men just nu är jag mest sugen på att sova efter en arbetsdag med mest skidor på schemat. Behöver vara fit for fight i morgon när det rullar på igen.
Veckan som kommer består av jobb och sedan fira Han som petar ner Kung Forsberg. Sedan är det mer jobb och så måste jag få tag i en egen bil.
Innan mars är slut har jag ytterligare ett födelsedagsfirande som jag ser fram emot, och dessutom har jag som högt uppsatta mål att gå till biblioteket och låna Berättelsen om Pi samt fika med Murke. Plus: Ems ska hjälpa mig att inventera (läs: slänga) min garderob!
Och så livets mening då: Slutspelet är bara tre dagar bort och jag har faktiskt en riktigt bra magkänsla. Kör nu MODO! Bara köööööör!
---
Men ni undrar väl kanske mest vad jag ger för betyg på David Bowies nya album The Next Day? Jag twittrade om det för några dagar sedan. Eller var det kanske minst en vecka? Minns ej, dagarna går så ofantligt snabbt att jag inte har förstått än att det snart är vår år 2013 – inte vår år 2012. Hur som helst: 3 av 5 Morr!
---
Fick just panikångest. Tänk om Ems skulle roffa åt sig mina MODO-tröjor och hiva ner dem i någon av påsarna där det ska ligga skräp eller sånt som ska skänkas bort? Kanske bäst att stryka den där inventeringen trots allt...
Grattis Fightern på 1-årsdagen!
Tyst som i graven
Just nu ekar det lite tomt här i bloggen. För tillfället gör jag mig bättre i andra forum, som Twitter och Instagram. Jag väntar till dess att skrivlusten och blogglusten har hittat tillbaka, och det brukar den ju trots allt göra ganska snabbt. Annars är det bara att låta Kung Forsberg eller Zeb Macahan ge den konstgjord andning.
Nåja. I eftermiddag blir det hockey och i kväll eller i morgon är det nog äntligen dags att se Django Unchained! Bävar för att den ska vara blodig de luxe, men jag har så skyhöga förhoppningar på den att det räcker med att den levererar 10 procent för att jag ska vara nöjd.
Morran på vinterpromenad.
Nu har vi 97 dagars hockeyfest att glädjas åt
NHL är i gång och livet är därmed lite roligare. Enda problematiken är väl att detta dök upp lagom till att jag just börjat få en mer normal dygnsrytm. Nu blev det alltså ingen lång period av tidig natt för mig.
Nåja. Jag tror mycket på Philadelphia Flyers i år, helgens förluster till trots. Kanske främst för att jag vill tro på dem, men det känns ändå som att man har ett "komplett" lag och jag tror att unge Claude Giroux bara kommer att gå än mer framåt nu. Sedan kanske det inte räcker till att ta hem Eastern conference, men att de blir farliga i slutspelet är jag övertygad om.
Ännu lite mer tror jag på Pittsburgh Penguins. Ni vet laget som seglade upp som något av ett favoritlag för mig – rivaliteten till Philly till trots – sedan Nummer 87 gjorde sitt intåg i mitt hjärta... Men hur mycket hjärtat än egentligen klappar mer för Flyers, känns Pens ändå lite hetare. Att de har de två kanske tyngsta aspiranterna till att vinna poängligan, Sidney Crosby och Evgeni Malkin, i laget är kanske nog för att ge den känslan...
I övrigt har jag inte nog koll att tippa vilka fler lag som kan vara med i toppstriden i öst. Men det ska bli spännande att se om Alexander Ovechkin får revansch den här säsongen eller inte. Om inte annat för att jag faktiskt gärna ser Ovie spruta in lite poäng så att jag får lite motstånd när jag ska bemöta Majk och Herr Trötter när de dillar om att ryssen skulle vara bättre än Crosby...
För älskade Colorado Avalanche tror jag att det blir svårt. Chansen att Avs når slutspel känns inte allt för stor... Men Western conference känns ändå mer jämn och i och med att den så korta säsongen öppnar upp för att det överlag är mer svårtippat än normalt hoppas jag förstås att det blir på rätt sida av slutspelsstrecket som Colorado hamnar.
För Sedinarnas skull håller jag förstås tummarna för Vancouver Canucks också. Men där ska det ju inte handla om vilken sida av strecket man hamnar på, utan snarare om man kan ta hem den västra konferensen eller om man hamnar snäppet längre ner bland topplagen.
Jag hoppas att Daniel och Henrik Sedin får en magisk säsong i år och detsamma gäller för Alexander Steen i St Louis Blues som jag tror blir en stark kandidat till Canucks om topplaceringarna i väst. Regerande Stanley Cup-mästare Los Angeles Kings blir kanske allra vassast?
Det som är intressant är ju att varenda liten formsvacka eller skada på de viktigaste spelarna kan få extremt stora konsekvenser en säsong som denna. Så nu håller jag tummarna mer än någonsin för att ljumskar håller...
Tjuvstartar nattvakandet inför NHL-premiären
Klockan bara går och går, men jag kommer inte i säng. Lika bra det.
Hur som helst har jag ett viktigt tips till er i konsten självhjälp. I dag lyckades jag råda bot på ett ofattbart obehagligt lock för örat. När jag duschade fick jag – förutom att tvingas duscha halva tiden i iskallt vatten – också in cirka tre liter vatten i höger öra.
Givetvis höll sig vattnet kvar där hur mycket jag än kämpade för att få ut det. Jag provade till och med att använnda tops i örat. Ja, tänka sig! Jag lät en en tops passera örats ytligaste delar.
Eftersom det inte funkade med vare sig tops, papper, bommul, gallskrik, blåsa och andas med stängd mun och näsa eller att försöka skapa vakuum för örat tog jag till det tunga artilleriet.
Så jag började hoppa på ett ben, gapade så stort jag kunde (vilket råkar vara en av mina paradgrenar), lutade huvudet åt höger och hade ett vickande lillfinger i örat. Höll på så ett bra tag – och så vips! Så hade det släppt.
Nu är jag ju ingen läkare, men som självdiagnotiserad hypokondriker och självutnämnd allmänexpert vågar jag ändå fastslå att det här är den bästa medicinen vid lock för örat på grund av vatten.
---
Lite kan jag se det som ett nederlag att skriva om lock för örat efter en veckas bloggfrånvaro. Speciellt med tanke på stundande NHL-premiär, avklarade Idrottsgalan och den historiska händelsen som jag mäktade med förra veckan när jag såg Sagan om Ringen-trilogin och Hobbit: En oväntad resa.
Men ni vet, det är ju den där prestationsslipsen som jag lättar på.
Over and out!
JVM-silver och slut på NHL-lockout
Förutom att MODO straffades av Rögle (vilket för mig blev något av en parentes) i lördags har helgen bjudit på stora saker. Silver till juniorkronorna i Junior-VM – och ett slut på NHL-lockouten.
I vanlig ordning är det förstås extremt tråkigt att inte lyckas nå guldet, men hur man än vrider och vänder på det går det inte att komma i från att silver i JVM inte är något att skämmas över. Hur långt fram i kön jag än må stå i skaran som sedan barnsben levt enligt "second place is the first loser"...
Sverige ska vara stolta över sitt silver. Att ta sig till final ÄR stort – speciellt under ett lockout-år. Att Sverige tagit sig dit ännu en gång befäster vårt lands storhet som hockeynation. De blågula gör en bra turnering och trots att storspelare saknades visade det här laget alla eventuella tvivlare att de kunde. En väl sammansatt grupp och en bra attityd och är (nästan...) guld värd.
USA var det bättre laget, absolut. Utgången var inte orättvist. USA glänste medan de svenska spelarna kanske inte riktigt spelade över sin förmåga på det sättet som ofta krävs för att bli nummer ett. Men Sverige hade lika gärna kunnat stå som guldmedaljörer. Och det hade inte varit orättvist det heller.
---
Och så var ju NHL-lockouten över. Ä N T L I G E N.
Nu blir det en kort säsong med få matcher vilket i sig kanske kan känns tråkigt. Men jag vägrar att se det så negativt. Har det varit lockout så har det. Det går inte att göra något åt nu.
Dessutom kan det kanske också vara positivt med en kort säsong. Även om jag inte är del i skaran som tycker att 82 matcher är för många, så kan ändå tänka mig att få matcher efter en lockout kan innebära större intresse för hockeyn. Helt ologiskt borde det inte vara att publiken resonerar som så att få matcher = alla matcher är tokviktiga.
Sist lockouten upplöstes vid den här tiden var säsongen 1994–1995. Vad jag vet äventyrade inte det något, snarare tvärtom? Och rent personligen är ju den lockouten (eller ja, dess slut) något av en ny epok för när Quebec Nordiques drog till Denver och blev Colorado Avalanche – och laget och Kung Forsberg vann Stanley Cup säsongen därpå...
Hur som helst, av rent egoistiska anledningar vill jag förstås ha i gång ligan – även om säsongen blir kort. Dessutom, för hela ligans överlevnad känns det väldigt viktigt. Hockeyn i USA, och därmed överallt, behöver det för att inte hamna ännu mer på efterkälken gentemot landets större sporter.
---
Derby mot Timrå i morgon. Hockeytempot rullar på!
Vi är i JVM-final igen!
Sverige är återigen i JVM-final och vilken pärs det var! Det har tagit ungefär ett dygn för mig att andas ut efter gårdagen som var en riktig höjdare. Först inledde jag med att plocka hem mitt efterlängtade körkort innan klockan ens hunnit bli 09.00. Sedan såg jag USA piska Kanada och ja, sedan var det förstås den underbara och dramatiska semifinalen mot Ryssland.
USA:s förnedning av Kanada är ett kapitel i sig, till att börja med. Jag gillar ju Kanada och hade på förhand gärna sett dem i finalen. Men laget underpresterade och hade inget att sätta emot mot ett enormt fartfyllt och fysiskt spelande USA som enkelt tog till vara på Kanadas misstag.
Att USA är så vansinnigt bra, och dessutom att Sverige historiskt sett haft så svårt mot dem i JVM, gör dem inte bara till favoriter till att sno guldet från våra blågula juniorkronor. Det gör dem också till den mest intressanta motståndaren att möta i finalen.
En mardrömsmotståndare, förstås, men det blir också det ultimata eldprovet. För om Sverige slår USA i morgon, ja då är det verkligen dags för bragdguldet.
Och visst, hur stora favoriter amerikanerna än må vara, så känns det ändå som att chanserna är stora att juniorkronorna lyckas försvara sitt guld. Jag tror verkligen på våra blågula hjältar. Det var vår tur i fjol – och det känns som att det är det i år också.
Den känslan förstärks av att de svenska spelarna och ledarna känns så oerhört fokuserade. De vet vad som gäller och de är inte nöjda med att ha slagit ut hemmaspelande Ryssland. De vill gå hela vägen.
När Sebastian Collberg direkt efter att finalplatsen var klar sa till Marie Lehmann att han skulle suga på det här resten av dagen, och sen blicka framåt, sa han något som kändes så rätt. Lehmann kommentarade hur samlad han var. Collberg: "Ja, det är en match kvar."
Och det är i den vi får svaret på om juniorkronorna kan bryta den mångåriga trenden av förluster mot USA i Junior-VM. Jag hoppas verkligen det. Jag och turtrosornas Rolls-royce är redo redan nu.
Matchens roligaste ut ett enögt perspektiv: Att MODO:s Robert Hägg imponerade. Han spelade lugnt och bestämt och visade verkligen att han hade där att göra. Grym insats!
Matchens roligaste ur ett lokalpatriotiskt perspektiv: Även arvikasonen Jacob de la Rose gjorde det bra. Han var en riktig vattenbärare och ryssarna fick det inte lätt när han var på isen.
---
MODO spelar också i morgon. Första matchen för i år och Rögle står för motståndet. Jag är glad för att Mattias Ritola är klar för tre år. Mycket bra start på året!
Hej då 2012 – och välkommen 2013!
2012 var året då jag bland annat...
...blev faster till världens bästa lila tjej, såg Lilla hjälten kämpa för sitt liv, fann Han som faktiskt kunde peta ner Kung Forsberg från piedestalen och kunde få den sista chokladbiten, jobbade som sportreporter, sportredigerare och nyhetsredigerare och fick ta större ansvar, blev bättre och bättre på att lossa på prestationsslipsen, lekte massor med lilla Fotbollskillen, tog tag i projektet "körkort", insåg hur vansinnigt jobbigt det är att inte få jobba så mycket som jag skulle vilja...
...Och jag gick på betydligt mer hockey än vad jag kunnat göra de senaste åren, fick The Pony Soldier på dvd efter cirka 20 års väntan, blev blondin igen – för att sedan färga det brunt igen, hade fint besök från både Stockholm och Timrå, slog rekord i antal sedda filmer, slutade ha två olika strumpor på mig...
...Dessutom fyllde jag 25 år och hade en helt makalöst underbar födelsedag, i sportsammanhang framför allt njöt av JVM-guldet och att MODO gick till slutspel och hela härliga OS- och EM-festen, jag var på akuten flera gånger, opererade mig för första gången, blev av med mina smärtor, lärde mig att blodprov inte är så farligt och i sedvanlig ordning insåg att min familj och mina vänner är de bästa tänkbara.
På det stora hela, med facit i hand, måste 2012 bedömas som ett bra år. Yrkesmässigt har det inte varit särskilt bra under hösten och vintern – men resten av livet (haha! lärde mig under året att det faktiskt finns annat här i livet än journalistik och jobb, en spännande lärdom för mig) har varit som ett lyckorus under stora delar av den tiden.
Nu välkomnar jag 2013 och hoppas så klart att detta år ska bli ännu bättre! Och jag inleder med att säga grattis på födelsedagen till världens bästa mamma! ♥
(Obs! Nej, jag har inte börjat äta någon sorts piller som gjort att jag blivit så snuttepluttig. Ifall fler än mina nära skulle vara orolig över hur detta spår av gulligull plötsligt kunnat rota sig i mig.)
I dag hyllas Per Svartvadet
Världens bästa kapten Per Svartvadet var som spelare och kapten allt vad man kan önska sig. Han är MODO:s meste spelare genom tiderna och nu händer det jag önskat sedan ett år tillbaka. I kväll när MODO tar emot Färjestad ska nummer 39 hissas upp i taket bland fint sällskap.
Själv ska jag jobba och kommer antagligen inte hinna se så mycket av matchen, men läsa desto mer om den efteråt. Gissar att TT kommer att skriva en del om ceremonin också.
Per Svartvadets betydelse för MODO hockey går nog knappast att beskriva i tillräckligt positiva ord. Det räcker med att nämna hur han ledde MODO till guld 2007 – och hur han ledde hem stjärnorna när han drog i gång "återvändartåget".
Känslan har varit att han har burit föreningen på sina axlar i många år och tagit ett enormt ansvar, både på isen och utanför. Han har varit en perfekt ambassadör för föreningen. Det är hedersamt nog för att hans nummer 39 i mitt tycke borde pensioneras likt Magnus Wernbloms, Anders Hedbergs, Nicke Johanssons och Per Lundqvists.
Få är så bra på att prata för sig, för MODO, för hockeyn som Perra.
Jag punktar på...
- 3-1 till MODO efter två perioder. Håll i detta nu!
- Jag kan inte låta bli att tycka att det är helfel att Junior-VM går i Ryssland. Tycker att alla JVM ska spelas i Kanada. Eller möjligen Sverige.
- Julen och mellandagarna har varit jättebra! Nu väntar Jojjon, jobb och sedan nyår. Därefter är det hundra procent uppladdning inför körkort som gäller.
- Har sagt att jag inte är en sådan person som går upp i vikt vid jul. Men tydligen stämmer inte det längre. Har svullat oavbrutet sedan den 20 december, tror jag.
- Trodde att eran var förbi, men nej. Arvika har återigen intagit utmärkelsen "Bästa pizzastad".
- Har skaffat Netflix. Kändes väldigt förmånligt, men insåg snabbt att i princip allt jag ville se inte fanns. Kanske inte så förmånligt ändå?
Det här med julklappar är svårt
Bland mina mindra charmiga drag finns det där att jag är urtypen av en person som tycker bättre om att få än att ge (förutom när det gäller stryk). När det är dags för julklappsköp gör sig denna egenskap alltid påmind. Jag hittar betydligt lättare saker jag själv vill ha än vad jag hittar vad någon annan kan tänkas vilja ha.
Men det här året har jag faktiskt inte varit upptagen av att hitta vad jag själv önskar mig, utan snarare att jag har haft svårt att komma på bra saker rent allmänt. Hur väl jag än känner mina julklapps-offer, känns det otroligt svårt att veta vad jag ska ge.
Jag har länge arbetat efter principen att julklappar man ger bort ska:
a) överlevas
b) behövas
c) uppskattas
Men i år har jag haft svårare än vanligt, tycker jag. Därför ber jag redan nu på förhand om ursäkt för de av er som får en julklapp där b) och c) kan ha gått förlorad. Jag hoppas dock innerligt att krav a) uppfylls i samtliga fall.
Mitt i julhetsen...
Nu är teoriprovet för körkortet avklarat och i jul- och nyårshetsen ska jag finputsa körningen inför uppkörningen. Plus att jag ska hinna träffa allt och alla. Så därför skickar jag en julhälsning redan nu!
Är nyfiken på...
Beskrivning: "Vitamin C Booster ska ljusa upp pigmentfläckar, minska blemmor, porer, fina linjer och rynkor samt ge en jämnare hudton."
Tre gram pulver ska nu testas och utvärderas. Jag gillar Skinplan sedan tidigare och har efter att ha hört en massa bra väldigt höga förväntningar på den här boostern.
Man ska använda Skinplan vitamin C booster var tredje dag och resultatet ska kunna ses snabbt (efter cirka tre veckor). Pulvret ska blandas med dagkräm och jag kommer att testa den tillsammans med Skinplan hyaluronic acid day cream som jag har använt under ett par månader.
Jag börjar testa den nu och så får vi se sedan när veckorna pinnat på.
Recension kommer förstås framöver!
