Såg att Emma (börja blogga igen!) och hennes importerade skåning ska gå på Skansen och då kom jag på att jag faktiskt aldrig har gjort det. Och sådant ska väl alla svenskar ha gjort absolut minst en gång i sitt liv? Jag vill ta min gång nu, tack. Så, Stockholmsfjollan, Blonda Häxan och Emsan, när blir det av?

Stockholmsresa är alltså ett måste i sommar, liksom Uppsala (men det är väl typ samma sak?). Dessutom är det tänkt att vi ska ta en tripp till Newcastle också. Jojjon planerar och sedan får vi andra skaffa ekonomi efter hennes planering. Väldigt bra tänkt.

---

Forrest Gump, en av mina favoritfilmer alla kategorier, gick på TV i går. Tack TV4! Tror inte direkt att det väcker några höjda ögonbryn att jag, precis som alla andra, råkar älska den. Snarare tappar man väl hakan lite om någon inte gillar den filmen? I alla fall så ville jag berätta att jag aldrig någonsin har sett början av den här filmen. Så jag tror nog att jag måste göra något åt den saken. Det vill säga ytterligare en grej att sätta på att göra-listan.

---

Ville väl inte säga så mycket mer än detta, och sedan återigen berätta att jag är sjuk. Fortfarande. Tror knappast det är en vanlig förkylning, halsfluss eller influensa det här? Ska roa mig med att studera läkarboken nu och se vad det kan vara för roligheter som jag går omkring och hostar för. Kanske någon oupptäckt sjukdom?

Jag har fått höra x antal gånger att jag är svår att imponera på. Men det är inte sant. Allt man behöver göra för att jag ska imponeras är att vara ärlig och ha lite hjärna. Det är ju tyvärr inte så många som uppfyller de kriterierna nämligen, så alla som klarar av detta får min fulla respekt och beundran.

Murke däremot, henne är det svårt att imponera på. Kom att tänka på det sist jag träffade olycksfågeln. Egentligen tycker jag att hon borde imponeras av min rena uppenbarelse, men tydligen inte. Så jag försökte med allt för att få lite bekräftelse.

Ville få höra hur bra jag är. Hur duktig, snäll, fördomsfri, spontan och vänskaplig jag är.
Ville få veta att jag är bäst.
Ville få det uttalat att hon minsann skulle ta en kula för mig.
Men det hände inte.

Att jag börjat läsa Twilight-böckerna brydde hon sig inte alls om. "De är ju skitdåliga!" fnös hon. Men hallå?! Det är ju fantasy, och jag gav dem ett försök. Är inte det bra gjort? Verkar inte så. Jag låtsades ha dåligt samvete för att jag stekte kött i hennes stekpanna och att jag diskade den supernoga för att hon inte skulle få kött i sin vegetarianmat. "Jag vet ju redan att du är köttätare!" sa hon hånfullt. Jag sa att jag tyckte hon matchade sina rosa jeans snyggt med sitt rosa hår. Jag ville helt enkelt imponera genom att visa hur öppen jag är för andras smak. "Försök inte, jag känner dig och märker när du bara försöker vara gullig. Ingen går på det, och definitvt inte jag." Jaha.

Sedan kom det. Jag berättade för henne att Kung Forsbergs OS-tröja ska ställas ut på museum tillsammans med bland annat Gustav Vasa med flera i en utställning om Sveriges tusenåriga historia. Kungligheterna på rad, alltså. Kung Forsberg får representera en del av Sveriges historia. Fint, passande och inte mer än rätt. Men Murke sa: "Vad ska han vara med där och göra? Han är väl ingen kung."

Där och då insåg jag att det inte är mig det är fel på. Det är inte jag som inte kan imponera på henne. När inte ens Kung Forsberg gör det så är det uppenbart: Ingen imponerar på Murke.

Finns det något bättre än att det regnar i maj när man sitter hemma och är sjuk? Jag tror faktiskt inte det.

Tillfredsställelsen över att veta att alla andra faktiskt inte heller sitter ute och njuter av det sköna vårvädret är ofattbar. Jag mår så bra av att veta att ni inte kan sitta ute och grilla, dricka öl och surra världsligheter och håna mig för att jag är klen nog att bli sjuk.

Men ännu bättre mår jag av att Lookfantastic alldeles snart ska få skicka hem ett paket med Kerastase- och Redkenguld till mig. Jag längtar!

---

Upptäcker bara fel med min nya mobil. Blev överlycklig i natt klockan 03.57 när jag upptäckte att gamla hederliga Snake finns. Kul! Men sedan när jag hade spelat ett tag och säkert var på väg mot världsrekord så åkte ormen in i sig själv och dog. Detta bara för att nedåt-knappen plötsligt slutade fungera. Suck.

---

Ska se Eurovision i kväll tror jag. Bara för att kunna hänga med i surret.  I övrigt är jag mest intresserad av min egen följetong om hur tråkigt jag kan ha det fram till dess att min influensa ger med sig.

En ordentlig bildrapportering tror jag krävs. För ja, så bra var faktiskt Alanya.


Och inte var det några problem med maten heller. Funkade jättebra.



  
Vi tävlade om vem som hade längst tunga. Bitterdamen gjorde ett seriöst försök, men utan någon större ansträngning tog jag enkelt hem segern – Gene Simmons och jag är ju släkt. Trots att Bitterdamen sedan tränade hela kvällen så blev hon aldrig någon värdig motståndare.




Alla tjejer ska ha en hjälte. Nu när Kung Forsberg inte kunde agera supermannen så fick Sulan vara hans stand-in. Och det gjorde han så bra att han till och med var värd chips! Då insåg Fröken Bitter att det var nära ögat och drog mig åt sidan och sa: "Tänk dig för nu! Gift dig inte med honom, turkisk bröllopstårta är jätteäcklig!"




"Vad är det där?" undrade jag. "Ser du inte att det är ett sjölejon" sa Fröken Bitter. Ja, såklart det är. Hon kan så mycket den damen.




Finnarna Ilana och Sebastian var så bra att de kvalade in på min lista över favorit-finnar. Tvåa direkt efter Teemu Selänne är ett högt betyg!




Cold as ice? Robert Pattinson ringde igen och fortsatte tjata om att ha mig som sin vampyrfru. Jag tackade återigen nej eftersom jag inte är något fan av blod.




Murke har alltid sagt att det inte är bra att ha fiskar i skålar. Jag har alltid undrat vad de då är till för, skålarna alltså, men nu har jag fått svar på det. Väldigt smidigt!




"Varför gör du sådär jämt?" frågade Bitterdamen surt. "För att jag är snygg", försökte jag. "Men det är du inte!" fräste Bitterdamen. Nehej.




Malin, Fanny och Sandra. Bästa svenskorna som bor i Alanya!




Jag tror nog att alla förstod varför alla tjejer flockades på Restaurang Picasso för att äta lunch och middag, se hockey och dans, förfesta och sedan få gratis skjuts till hamnen.




Gött fick agera min hockeyrapporterare och skötte den servicen riktigt bra, även om han inte fattade att Kung Forsberg är mer gud än den där gamla föredettingen Allah.




Ja, inte var det konstigt att jag vaknade upp mitt i natten av mardrömmar.




Sjölejonet rör sig som en gasell i vattnet. Jag surade över att förlora 15 meter bröstsim och gick upp och var bitter istället. Sjölejonet for runt i vattnet och avnjöt sin seger.




På väg till stranden iförd en av de två t-shirts jag fick hemskickade av någon anonym. Från vem? Undrar fortfarande. Den som studerar bilden noggrant kan också se hur mina fötter ser ut. Vanställda? Missbildade? Något är det minsann som är fel.




En bild på en turkisk mack – och en svensk tjej - måste man ju ta!




"You will never walk alone" sa jag till Mr Liverpool och då ville han visa sin bil. Därefter ville han, som av en slump, visa alla fina klänningar han sålde. Jag sa att jag inte ville ha någon, men han envisades. Till slut ljög jag och sa att jag höll på United, och då slapp jag köpa en klänning. Bra!




Mycket ont kan man säga om Fröken Bitter, men pyssla om en, det kan hon. Hon dukade fram, handlade, matade mig och sjöng godnattsagor. Inte illa. Mitt livsheroin i dumbass-förpackning. Älskar det lilla monstret. ♥

Fler bilder kommer i morgon. Kanske till och med satsar på ett vackrare urval då.

Efter en vecka i det molniga Alanya så ska stället förstås bedömas och få ett väl genomtänkt omdöme. Vi tar en deluxe-version.

Morran hissar:
The Doors! Turkarna ogillade den här nattklubben starkt, men vi svenskar och övriga turister var överlyckliga. Äntligen lite vanlig, och bra, musik!

Restaurang Picasso. Fröken Bitter tyckte maten var alldeles delikat, och visst, det var den säkert. Jag brydde mig dock mer om det faktum att det alltid fanns toapapper på toaletten, att drinkarna var gratis och att vi fick bästa hockeybordet. Och så sällskapet också, förstås. Det kvalar in på listan det också.

Att det var så billigt! Helt sjukt att turkarna är så snälla att de säljer äkta Louis Vuitton, Chanel och liknande. Bästa kvalitet lovade de också, och varje gång erbjöds vi speciellt pris bara för oss. Väldigt gulligt! Enda slutsatsen man kan dra av detta är ju att turkarna är världens snällaste människor och att det inte finns någon hejd på deras vänlighet. Och jag som var så rädd innan vi åkte dit att allt var gjort av barn. Barn som ju inte har känsla för kvalitet... Men så var det ju inte, förstås. Det lovade försäljarna.

Naturen. Utsikten över hela Alanya från borgen var helt underbar. Det kändes som att man aldrig ville åka därifrån (men det gjorde vi ändå, för vi skulle se hockeyn).

Att alla var så tillmötesgående. Ville vi se hockeyn så fick vi se hockeyn. Ville vi på The Doors så blev vi skjutsade och eskorterade dit. Ville vi se dem dansa så fick vi se dem dansa. Ville vi inte ha en till drink så fick vi det i alla fall - ifall vi skulle ångra oss. Alltid skönt med folk som tänker ett steg längre!

Vårt hotell. Okej, kanske inte allt. Men det som var bra var tillräckligt bra för att väga upp allt.


Morran dissar:
Turkarnas musiksmak. Okej, Lady Gaga var vi överrens om. Rihanna kan jag också lyssna på. Men resten? En massa konstigheter som var allt annat än bra. Hey Macarena var ändå den bästa, och den lyssnade jag på när jag var tio år. Med andra ord har det alltså inte hänt mycket i Turkiet de senaste åren.

Frågorna. Allt det där som är för privat och sedan de jobbiga utfrågningarna om det var vår första dag i Alanya trots att det var dag sju. "Det ser så ut på er" sa turkarna och syftade på min blekhet. Nä, det spelar ingen roll att jag befinner mig på varmare breddgrader i en vecka, jag förblir vit alternativt snyggt grisrosa. Jag tackar solskyddsfaktor 30 för att jag blev just vit och rosa istället för tokröd.

Det överdrivna hälsandet. Okej, jag accepterar att det ska kindpussas, kramas och tas i hand. Men inte flera gånger bara för att man går förbi samma väg inom loppet av typ en timme? Inte konstigt att jag blev sjuk.

Djursynen. Det var en plåga att se alla smala och halta katter som gick omkring på gatorna och betraktades som skadedjur. Eller de halta hästar som såg apatiska ut och travade asfalten fram hela tiden.

Ljuden Fröken Bitter hade för sig. Var det inte hennes avskyvärda godnattsånger så var det fisarna. "Kanonen är laddad!" sa hon. Jag ville dö varje gång. Fattar dessutom inte det där riktigt. I min värld fiser inte tjejer. Varför ska folk förstöra min rosa fina drömvärld? Sluta!

Slisket och för-på-andet. Och alla restaurangägare som tvingade oss att lova att komma till just dem. Det var helt omöjligt att ta sig därifrån och det slutade med att vi tvingades ta långa omvägar för att slippa passera Lurendrejaren, Trollkarlen och Hockeynissen. Jobbigt.

Ja, nu har jag fått med det mesta. Fröken Bitter får fylla på om hon kommer på något. Betyg: 4 av 5 Morr!



Bildrapportering kommer i morgon! Nu vill Spotify att jag ska lyssna på The Kinks, och då är det ju ingen idé att börja bråka och vilja sova. Därför lyssnar jag ett tag till och försöker skriva en caselogg. Förresten, finns det ingen funktion så man kan söka i sin egen Spotify-lista?

La mig tidigt i går för att försöka sova lite innan Flyers-matchen. Sedan försov jag mig och vaknade upp lagom till dess att halva matchen gått och då blev jag förstås en aning bitter, precis som man blir när man begår ett sådant misstag. Men, det hade jag ju inte behövt att bli, för lyckan tog ju över helt när Philadelphia Flyers vann matchen och därmed är klara för final mot Chicago Blackhawks. Lycka!

Somnade därför ganska lätt trots att febern och hostan fortsätter driva mig till vansinne. I morse var det lite bättre, men däremot har mina ögon blivit röda och halsen är svullen.

Nåja, det lättar nog snart för nu ska jag göra mig i ordning och så blir det Birsta med Fröken Bitter i eftermiddag. Köpa ny mobil (nej, Bobcat ska inte bytas ut, bara få en kompis), äta på Max (fanns ju inte i Turkiet och vi har abstinens) och sedan storhandla. Dessutom ska jag få följa med ut och pussa på långöra också. Bra!

Uppdaterar med rapport om Alanya senare i kväll eller i morgon.

Hockeyn har tyvärr blivit lagd lite på is just nu, trots VM och brinnande NHL-slutspel. Men här är i alla fall lite korta reflektioner:

VM:
Som jag sa i går så blev Bengt-Åke veckans roligaste när han tog time-out. Snacka om självdistans och ironi. Tack för det! Lika tacksam är jag också över att han vågade lyfta fram unga spelare. Det ska han ha all heder för. Tycker också att han gjort ett kanonjobb med den här truppen. Nu blev det visserligen ingen final, men av det jag såg så är jag inte missnöjd. Detta var en de bättre turneringar Tre Kronor gjort på senare år. Och avslutningsvis så tycker jag att det var kul för Tjeckien.

NHL:
Stanley Cup-slutspelet är inne i sitt högvarv och om bara Philadelphia Flyers håller i så kan de i natt bli klara för finalserien. Ber på mina bara knän om att detta ska hända. Det skulle vara enormt underbart! Sedan är det väl svårt att tro annat än att Chicago tar hem detta, men hoppas kan man alltid.

ELITSERIEN:
Har ju dessutom hänt en del i MODO också. Vet inte säkert vad jag tycker om Mr Charles som tränare. Jag hoppas verkligen på att han är rätt man för jobbet, och skulle egentligen inte bli förvånad om så visar sig vara fallet. För det känns faktiskt bra! Jag tror på detta. Problemet är snarare att det känns lite sisådär att nu ha en tränare som tidigare basat över lillebror.

Blir han en guldtränare för MODO så kommer jag också att få äta upp alla dumheter jag sagt om honom tidigare. För är det något jag har när det gäller hockey så är det dubbelmoral. Challes tidigare arrogans och dumheter kommer jag nu istället kalla för roligheter och fyndigheter – förstås. För ingen i MODO kan göra fel. Väl? Nåja, vi får se hur detta går. Det ska bli väldigt spännande, och som sagt så tror jag det här blir bra.

I övrigt så tycker jag nyförvärven hittills andas positiva vibbar. Tror massor på Daniel Josefsson, Toumas Tarkki och Ole-Kristian Tollefsen.

---

Brynäs valde att inte förlänga kontraktet med Peter Nolander, och nu har han skrivit på för AIK. Alla som känner mig vet att jag helst hade sett honom i MODO-tröjan, men man kan inte få allt. AIK känns därför som ett väldigt bra alternativ. Kul!

Har abstinens nu. På riktigt. Både Grey´s Anatomy och Desperate Housewives säsongsfinaler är färdigtittade och nu dröjer det ända till i höst innan jag får se fortsättningen. Hur ska det gå till? Tycker det borde vara olagligt med avslut.

I alla fall så skulle jag vara tacksam om ni segisar som envisas med att se avsnitten på Kanal 5 kan se dem NU så jag kan få diskutera dem med er och därmed avreagera mig. Det behövs. Ni kommer att svimma när ni får se dubbelasvnittet av Grey´s.

Vill också berätta att min feber inte vill ge sig och att jag inte mår bättre trots fem dagars svår sjukdom. Jag är arg. Men ändå så är jag studsande jätteglad över att min kreativa pluggförmåga har skärpt till sig en hel del och att jag nyss såg att jag får mer i lön än vad jag trodde. Yes!

Min älskade mobil är trasig och det känns förjävligt. Jag är verkligen inte redo för att begrava honom. Displayen är helt trasig men i övrigt verkar det inte vara något fel. Den fungerar som vanligt men är obrukbar i och med att man inte ser något på grund av skärmen som är i tusen olika färger och mönster. Surt.

Funderar dock på ett displaybyte. Har hittat ett företag som förhoppningsvis kan läka lilla Bobcat utan att radera hans minne. Det skulle vara guld värt.


Jag och älskade Bobcat in action. Älskar lilla raringen. Älskar också att jag ser ut som 10 år när jag är 23. Då kommer jag att se ut som 30 när jag är 60, visst?

---

Tycker förlusten i går sved som fan, men Bengt-Åkes humor lättar upp betydligt. Bronspengen känns genast lite härligare och hans störtsköna drag i slutet kan vara det roligaste på riktigt länge. Sjukt kul!

Inte lika kul att Chicago slog ut San Jose, dock. Men sånt är livet, antar jag. Väntar med spänning på morgondagen och Phillys chans att ta sig till finalserien.

---

Just det. Har ju varit på "semester". Kom hem i fredags och är nu sjuk, febrig, slutkörd och helt genomtrött. Semester, my ass. Men kul hade vi! Mer om det i morgon. Nu ska vi fortsätta sitta här och uggla. Jag och min feber.

Jaha. Nu skulle jag egentligen ha legat och solat på stranden i Alanya och blivit matad med vindruvor och jordgubbar. Istället sitter jag i metropolen Söråker och tuggar i mig en Ballerinakaka och tittar ut på regnet. Så kan det gå.

När vi kom till flygplatsen strax efter sex i morse fick vi veta att planet ännu inte lyft från Antalya och därmed skulle vår resa bli uppskjuten flera timmar – om den ens skulle bli av. Eftersom vi har nära till flygplatsen valde vi att åka hem igen för att invänta mer information. Klockan nio hade planet från Antalya lyft och vi fick därför åka tillbaka till Midlanda och checka in. Snabbt gjort, och sedan bar det hem igen och så blev det horisontellt läge i soffan framför TV:n och Jönssonligan.

För en stund sedan åkte vi till flygplatsen igen eftersom vi skulle flyga klockan 15. Väl där får vi förstås besked om att det blivit uppskjutet ytterligare tid. Nu är det istället klockan 16.50 som gäller. Så nu är vi alltså återigen hemma och så får vi väl se om det blir någon resa i eftermiddag.

Nu ska jag ta en kaka till och se vad för mat det bjuds på i det här huset. Har man semester så ska man minsann bli uppassad, oavsett om man är i Turkiet eller ej.

En veckas "semester" ska bli helt galet underbart. Är det något jag och Fröken Bitter behöver så är det lite avkoppling, värme och tid för roligheter.

Photoshop är ju en typisk smita-ifrån-plugg-grej. Har inte suttit mycket med vare sig PS eller Indesign senaste tiden men när skolarbetet trasslade ihop sig mer och mer så kände jag ett behov. Lekte med en bild på mig själv och insåg än en gång att jag är snyggare i allt annat än i original. Jag skulle bli supersnygg som seriefigur. Tänk mig som superhjälte, eller kanske Vargen i Bamse.

 
 

På tal om det så är det snart dags för lansering av Photoshop CS5. Hittade den här videon hos Linda Blom och blev helt till mig. Trolleri!

I dag har jag och Murke diskuterat mig själv. Alltid lika intressant samtalsämne! Förutom att vältra mig i min egen (o)förträfflighet så har jag pluggat också. Borde fortsätta med det nu, men vet inte om jag orkar. Tvättid klockan 8 och därefter full fart och just nu känns det som att sängen och senaste avsnittet av Desperate Housewives lockar betydligt mer än analysera diverse sidor. Så... sova eller plugga? Snark...

Hade mysig tjejkväll i går med Fröken Bitter och Cry-babyn. Ja, det heter tydligen så när man är minst tre stycken av kvinnligt kön. Trodde först att det var hårdrockaren som inte hade fattat att jag var tjej, men så illa var det inte. Det var bara bitterdamen som har stenhårda regler när det gäller myskvällar. Är man tre eller fler är det alltså tjejkväll. Men är man bara två, ja då är det bara en kväll för att svulla.

Vi åt världens godaste dessert: Gino! Jordgubbar, banan och kiwi med riven vit choklad över och som sedan fick grillas i några minuter. Cry-babyn kan mer än att vara en Timråtattare och gråta, uppenbarligen. Nåja, förutom att göra jättegod Gino så är hon också underbart rolig och en av de bästa Timråtattare jag känner. De är ju sådär, den där Strindlund-maffian. Förutom Gino blev det dessutom kladdkaka med daimgrädde. Min och bitterdamens filosofi är ju att svulla hela veckan och sedan ska vi börja äta nyttigt. På måndag. Eller tisdag. Det blir nog på onsdag. Eller nästa vecka.

Till de här desserterna blev det Twilight-maraton. Jag förstår ju inte varför Edward Cullen och Jacob Black får mer uppmärksamhet än vad Luke Macahan får, men eftersom jag är ärlighetens drottning så kan jag erkänna att även jag föll för Edward första gången jag såg filmen. I går kände jag dock att hysterin lagt sig ordentligt. Fjortisporren får klara sig utan mig. Jag mår bättre av hockeyporr och NHL-slutspel och VM duger fint.

Kanske den härligaste repliken man kan vakna av?

Fröken Bitter ville ha lunch, och då ringde hon förstås mig. Jag vaknade, svarade och fick höra att det vankades mat på Max. Lunch för henne, frukost för mig. Perfekt. Efter ett besök på snabbmatsstället nummer ett blev det en sväng inne i stan. Jag lämnade tillbaka bikinitoppen som hade passat bättre på Pamela Anderson och köpte istället en snyggare och mer min storlek inne på H&M. Den här blev det:

                             

                                                                  Klicka på bilden för att komma till försäljningssidan!

H&M hade rustat upp med flertalet snygga bikinis och flera av dem var i prisklassen nästan gratis. Att gå runt där och sukta och veta att man ändå inte har pengar och kan köpa var hemskt. Det är troligtvis hemmahörande i den högre skaran av tortyr.

Nåja, den tortyren är över för i dag. Hela kvällen har jag ägnat åt att plugga och det är faktiskt inte så torterande som man kan tro. Inte när man har sällskap av Bob Dylan, Johnny Cash och David Bowie. Nu håller jag tummarna för att Pittsburgh och San Jose vinner i natt.

Morran hissar: Marabou Polka! Fredspriset, Årets Hjälpte-pris och diverse andra utmärkelser som går till den underbara människa som kom på idén och receptet! Underbart god! Nu slipper världen ett tredje världskrig eftersom den här chokladen håller min PMS i styr. Tack Marabou!
Morran dissar: Max så kallade lyxshake. Inte var det minsta lyx med den inte, och inte ens kriteriet att vara god lyckades den uppfylla. Vi blev inte imponerade. Tummen ner.

Man sägs ju kunna bli hypokondriker av internet. Ju mer man googlar, desto fler sjukdomar inser man sig ha. Själv har jag nära på samtliga av dem du kan hitta. Nu har det dessutom visat sig att internet dessutom gör att jag får komplex för saker jag inte visste fanns. Läste häromdagen om en tjej som var helt olycklig på grund av hennes ögonfransar. För korta? För raka? För ljusa? Nej. Utan de var för lockiga.

I-landsproblem, tyckte förstås jag som är en kär vän av ögonfransböjaren. Hur kan de vara för lockiga? Jag såg framför mig vackra böjda fransar – för uppenbarligen var det så jag associerade lockiga fransar. Sedan visade det sig att det tjejen menade med lockiga fransar helt enkelt var fransar som tvinnar sig och gör lite som de vill. Sådana fransar som jag kallar för cp-fransar. Det vill säga den typen av fransar jag själv har. Så nu har jag fått ett komplex jag inte ens visste fanns. Tack internet!

---

Morran hissar: Dagens fynd! Väska från Gina Tricot och tunn cardigan från H&M. Totaltpris: 98 kr.
Morran dissar: Min egen kroppsmedvetenhet och självinsikt. Återigen tog jag fel på mina bröst och Pamela Andersons och inhandlade därmed bikiniöverdel i storlek alldeles för stor. Återigen växer högen med bikinitoppar som kommer passa den dagen mina sötnosar får sällskap av en liter silikon. Återigen suckar jag "Varför händer detta alltid mig?!"



Förresten så ser det ut som att det inte blir någon solresa nästa helg. Bittert, och så typiskt oss. Finns det ingen måtta alls på antal ton otur man kan dra åt sig på x antal lång tid?

I dag är det nämligen världsskrattdagen. Jag valde att skratta mest åt den här fina seriestripen:



Enligt en kär vän så skulle den tydligen illustrera mig. Tack så mycket. 

I övrigt? Fin helg avverkad och snart är det dags för en ny stressig vecka. Mycket skolarbete som ska göras, som vanligt. Men innan dess blir det lite Macahan och förhoppningsvis senaste avsnittet av Desperate Housewives.

Valborg tillbringades i metropolen. Fröken Bitter kidnappade mig (nåja, jag var väl ganska medgörlig...) och det märktes att Doris och Daisy hade saknat mig. Ja, till och med hårdrockaren var nog glad att jag är tillbaka i Norrland igen. Supergod grillad mat bjöds det på och sedan såg vi Avatar innan vi rundade av kvällen/natten.

Var sugen på att åka ner till Stockholm i går och hälsa på Den blonda Häxan, Stockholmsfjollan och Emsan, men eftersom SJ inte förstår att jag behöver en gräddfilsbiljett a´la 0 kronor så blev det inget. Istället fick jag nöja mig med x antal missade samtal och ett vansinnigt röstmeddelande från fullerull-damerna. Nåja. Man kan ju inte ha tur jämt.

Varför göra det svårt när man kan göra det enkelt?

I torsdags var jag, Fröken Bitter och Rid-Hitler tillsammans med ungefär samtliga (utifrån egen bedömning räknat) hästintresserade människor i Västernorrland på clinic med Eamon Hickey. Den importerade irländaren, numera Skånebo, fick hela läktaren på Näset att imponeras när han visade upp sitt hästkunnande. Clinicen var ett samarbete mellan Mellersta Norrlands Hästavelsförening och Stall Killigrew AB, och jag är verkligen tacksam för att de tog hit den här underbara hästmänniskan!

               
              
                                        
                                                                                                            Videoklipp kommer senare!

Här demonstrerar han sina metoder med dagens andra häst, en treåring som gått på lösdrift. Från att ha varit relativt ohanterad och aldrig varit i ridhus, blivit longerad, haft på sig sadel eller träns och inte sutten på så kunde Eamon på cirka en halvtimme ta sig upp på hästen. Han fick det att se otroligt enkelt ut, och fick hästarna att lita på honom så mycket att de trots fullt med folk på läktarna behöll lugnet.

Jag skulle kunna prata hur länge som helst om hur fascinerad jag blev av Eamon Hickey, men framförallt vill jag lyfta fram hur ödmjuk han var hela tiden och vilken inspirationskälla han är. Även jag som i dagsläget inte ens har någon häst kunde ta till mig hans tankesätt och övningar. Han la det på en nivå så alla förstod och la inte in någon prestige i sitt arbete.

Ödmjukheten kan mycket väl vara hans största signum. Han poängterade hela tiden att det han visade upp är hans sätt, men att det därmed inte behöver vara det enda rätta. Gång på gång tog han upp exempel på saker han tagit till sig från andra hästmänniskor, oavsett inriktning, vilket jag tycker tyder på en öppenhet och ödmjukhet inför andras arbete. Oavsett om det är dressyrryttare, hoppryttare eller westernryttare så kan man hämta inspiration från dem – oavsett egen inriktning. Det gäller helt enkelt att plocka de bästa bitarna, efter eget tycke, och sätta samman till sin egen filosofi.

Slutsats: Jag är väldigt imponerad av Eamon Hickeys hästhantering!